En rolig historia?

Den ena av julens tvÃ¥ klappar med Rysslandstema var Sovjetunionens roliga historia av David Cessarini och Claes Ericson (författare till Ryssland Nu som jag skrivit lite om här). Det var med stor entusiasm som jag öppnade paketet, men tyvärr har den efter läsning bytts ut mot en viss besvikelse. Jag förväntade mig en bok om sovjetiska anekdoter, men istället för roliga historier hittar man till stor del ”vanlig” historia,  lÃ¥t vara kryddad med skämt. Varje litet historiekapitel inleds med en anekdot som fÃ¥r illustrera den tiden i historien, och sÃ¥ är det inte sÃ¥ mycket mer om det. Det är alltför kortfattat och summariskt för att fungera som historiebok, och det är inte som att man lär sig nÃ¥got nytt.

Upplägget får det också att framstå som att varje episod i historien i lika stor omfattning var upphov till skämt, vilket jag tvivlar på. Nina Tumarkin har t.ex. framhållit att det på 1980-talet fanns en enorm flora av skämt till Leninjubileet men nästan inga om 40-årsjubileet av andra världskrigets slut trots att det firandet var minst lika pompöst. Krigserfarenheten var alltför känslosam, smärtsam och levande för att man skulle kunna skämta om det (och det fanns nog ett större instämmande i sovjetledarnas verklighetsbeskrivning).

I inledningen framhålls skämten som motståndsstrategi och som ventil, och det är det jag önskat att de fördjupat i boken. Det finns dock en del forskning om detta, även i en sovjetisk kontext. Några referenser kommer kanske när jag är tillbaka på jobbet bland böcker och artiklar efter helgerna.

Självklart skulle jag också vilja veta lite om hur herrar Ericson och Cessarini gått till väga. Hur har de hittat sina anekdoter? Vem har berättat dem eller var har de läst dem? Under läsningen av t.ex. kapitlen om stalintidens terror undrar man hur någon överlevde att berätta skämt överhuvudtaget, och hur skämten överlevde. Antingen 1) så var det inte så farligt att dra skämt som boken ger sken av eller så 2) var folk beredda att ta enorma risker för att kunna skämta eller 3) så är skämten av ett mer sentida datum. Alla tre varianterna vore värda en utvikning.

När jag började läsa ryska hade vi en hel del ”anekdoty” i min (sovjetiska) lärobok, och det dröjde innan jag börjde fatta vitsen. SÃ¥ kanske är den sovjetiska humorn nÃ¥got av en ”aquired taste” men ett och annat gott skratt bjuder boken definitivt pÃ¥. Som ett smakprov skulle jag vilja ge ett ganska ovantligt exempel, eftersom det framställer en ledare med ovanlig självinsikt:

Chrusjtjov hÃ¥ller sitt berömda tal där han redogör för Stalins brott. DÃ¥ hörs en röst nÃ¥gonstans frÃ¥n de bakre bänkraderna. ”Och var höll du hus när allt det här hände? Varför reste du dig inte och protesterade?” Tystnad. ”Vem sa det? Ställ dig omedelbar upp!” beordrar Chrusjtjov. Ingen svarar och Chrustjtjov ser föraktfullt ut över den bakre raden, där fyra delegater hukar sig och skakar av rädsla. ”Där”, svarar Chrusjtjov och pekar pÃ¥ sina lättskrämda socialistiska bröder. ”Det var precis där jag höll hus.”

Objektivt sett

Det tog mig ofantligt lång tid, över ett år, att läsa ut Extremely Loud & Incredibly close av Jonathan Safran Foer. Det märkliga, givet den långa tiden, är att jag hela tiden tyckt att boken var rätt bra. (Med tanke på hur illa jag tyckte om Eextremelyloud_1.jpgverything is illuminated är det rätt anmärkningsvärt att jag ens började läsa.) Huvudpersonen är 9-årige Oskar Schnell som förlorade sin far 11 september 2001.

Oskar hittar en dag en nyckel i en vas och är övertygad om att det är hans far som lämnat honom en gåta han måste lösa. Så han beger sig på jakt efter låset som nyckeln öppnar. Jag måste erkänna att bokens början inte är alldeles färsk i mitt medvetande längre, men efter ett drygt år och 326 sidor är det en scen i slutet på boken som fastnat. Under en nattlig utflykt (som jag inte kan beskriva närmre utan att avslöja bokens upplösning) har Oskar, som är oerhört fascinerad av naturvetenskap, en diskussion med limousine-chauffören Gerald om hans döttrar:

”Are they both special?” He cracked up and said, ”Of course their pop is gonna say they’re special.” “But objectively.” “What’s that?” “Like factually. Truthfully.” “The truth is I’m their pop.” (s. 316)

Mitt år har hittills präglats av (alltför många) epistemologiska diskussioner: Vad är kunskap? Hur kan man nå den? Vad är sanning? Och så objektivitet – är det ens möjligt? Det kan inte sammanfattas så mycket bättre än i citatet ovan.