Vestlandet

På bussen från Oslo till Göteborg slår det mig att det var nästan två år sedan jag sist gjorden den turen. Och även om jag saknar både Oslo och Göteborg är det med begränsad nostalgi jag tänker på bussresan däremellan. Den här gången tar resan lite längre tid, eftersom bussen stannar i Strömstad i stället för Sarpsborg, men landmärkerna kvar, det hela är väldigt bekant, även om bussen tar fem minuter mer på sig från Uddevalla än min förutsägelse.( Jag skyller på alla husvagnar som ockuperade E6.) På det hela taget en trevligare resa än dryga åtta timmars svettorgie på tåget mellan Sandnes och Oslo två dagar tidigare. Den som gillar vita trähus, höga berg och djupa dalar ska åka till Västnorge. Övrigt att rapportera:

  • Det finns mycket vatten och sten pÃ¥ Vestlandet.
  • Jag har sett en huggorm för första gÃ¥ngen.
  • Det gick att betala med svenskt visakort pÃ¥ alla ställen vi försökte (progrés, som Tamara skulle sagt).
  • Ã…rets souvenir är en liten pÃ¥se med stenformad marsipan.
  • Sörlandschips är fortfarande sÃ¥ mycket godare än nÃ¥gon svensk motsvarighet. Den dag de börjar med salt och vinäger ska jag överväga storskalig import.
  • 600 m rakt ner i en fjord är högt.
  • Verkligheten överträffar dikten. Grodyngel heter rumpetroll. PÃ¥ riktigt.

Potemkinkuliss

Det var inte främst ordkunskap jag trodde mitt nya jobb skulle ge, men här forsar de nya orden in i en rasande fart. Under rektors tal i går fick jag bland annat stifta bekantskap med Potemkinkuliss. Jag vågade inte fråga vad detta kunde tänkas syfta på, och lite googling gav nu så många träffar att jag känner mig generande oallmänbildad. Historien som avslöjas känns dock vagt bekant:

Den ryske ädlingen Grigorij Potemkin lär 1787 ha byggt upp kulisser av byar för att ge intryck av välstånd på det nyligen erövrade Krim när Katarina II skulle komma på besök. Huruvida det finns någon sanning bakom historien är tydligen omdebatterat, men ordet har i alla fall fått spridning och används i ett stort antal sammanhang. Defenitionen, enligt wikipedia, är: beteckning på ytbehandling för att dölja någots verkliga utseende eller syfte. Som exempel på ordets utvidgade användning nämns Sovjetregimens bruk att ta utländska besökare till utvalda byar, fakriker, och områden för att visa upp en ideal bild av landet. På ryska ska uttrycket förövrigt utläsas potiomkinskie derevni alltså Potemkinbyar (eller potemkinska byar). Även på engelska talar man om Potemkin villages. (Namnet Potemkin är för övrigt en fin illustration i ryska språkets stavnings och uttalsegenheter. På ryska skrivs det Потёмкин vilket med en noggranne svensk transkribering blir Potiomkin. Jag har tidigare skrivit om den trevliga bokstaven ё som på ryska alltid är betonad. Det innebär att o reduceras till a och uttalet på svenska blir ungefär Pat(i)åmkin där å är betonat. I:et indikerar att t:et är mjukt. )

Historien om Potemkins byar fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ en episod min värdinna i S:t Petersburg berättade för mig. Alldeles i närheten av hennes jobb skulle det hÃ¥llas ett stort internationellt möte, och nÃ¥gra dagar innan det skulle börja drog det in horder av arbetare som putsade och fejade och planterade blommor. Allt gjordes snabbt och inte särskilt ordentligt, det skulle ju bara hÃ¥lla nÃ¥gra dagar. ”Det är sÃ¥ typiskt Ryssland” anmärkte min värdinna. PÃ¥ fler sätt är det betecknande att det här ordet har en rysk förlaga, för att det skildrar ganska bra hur man tenderar att se pÃ¥ Ryssland utifrÃ¥n. Se bara pÃ¥ kommentarerna om den nya premiärministern. Eller gripanden i Politkovskajafallet, eller ja nästan vad som helst som skulle kunna vara positivt tolkas som skenbart. Som kulisser som ska se vackra ut och dölja det egentliga tillstÃ¥ndet. Framtiden fÃ¥r väl utvisa om byarna är verkliga eller bara kulisser.

Bastardsvärmare

Läsning av avhandlingsmanus ger oväntade nya kunskaper. Dagens ord är sÃ¥ledes bastardsvärmare. Enligt Länstyrelsen i Kronoberg är Bastardsvärmare ”vackert färgade fjärilar som är knutna till det öppna, smÃ¥skaligt brukade kulturlandskapet. De trivs pÃ¥ ljusa och varma ängar och varje art är anpassad till en speciell växt. […] I takt med att den landskapstypen försvinner minskar även bastardsvärmarna kraftigt.” Vari det bastardiska ligger är dock för mig fortfarande oklart.

Märkliga monument

En av fördelarna med att ha besök är att man får anledning att göra sådant som man aldrig gör annars. Så förutom trevligt sällskap fick jag i helgen klättra upp i stadshusets torn. Och det är i första etappen, i det lilla museet, jag stöter på ordet som beskriver något som förundrat mig länge: cenotafium.

Cenotafium kan på svenska också stavas kenotaf, det kommer av grekiskans kenos – tom och taphos – grav. Det vill säga ett gravmonument som inte innehåller några kvarlevor och alltså strängt taget inte är en grav. Det är ett ord jag aldrig hört förut (men det engelska cenotaph kändes däremot mer bekant). Tydligen mycket hett för viktiga personer under antiken, i modernare tider vanligt förekommande för soldater som stupat i fjärran länder och liknande.

Den kenotaf som länge förundrat mig är Birger Jarls vid stadshuset, som fanns i trämodell inne i tornet. Nu är monumentet åtminstone genrebestämt, fast kanske inte mer begripligt. Jag kan förstå kenotafer över personer vars kvarlevor är förlorade på något sätt. Men som god västgöte vet jag naturligtvis att Birger Jarl är begravd i Varnhem, så hans kvarlevor kan väl varken tyckas vara förlorade eller i främmande land. Att jag fått ett namn på fenomenet gör det faktiskt inte mer begripligt. Att mannen som grundade Stockholm får ett monument vid stadshuset är väl inte helt orimligt – men en fejkgrav?