Segerdagen


I Maluksa skiner solen

[slideshow]

Nej, himlen gråter inte över de fallna soldaterna i Maluksa som den gjorde över de på Sinjavinohöjderna häromdagen. Det är i stället den vackraste majdag man kan tänka sig. Solen skiner, fåglarna kvittrar och en lagom frisk vårvind rufsar runt i tallarnas kronor intill minnesmärket. Begravningarna är avslutade, några sällskap dröjer sig kvar men lugnet har i stort sätt åter sänkt sig över platsen. I den nyligen grävda och övertäckta gropen intill har kvarlevorna av ca 300 soldater från andra världskriget fördelade på 38 träkistor överdragna med rött tyg sänkts ner. Kistorna stod nyss på vardera sidor av den centrala stjärnan på minnesmärket. Vid den stod soldater i givakt, och på en pall skyddad från solen av ett paraply satt en gammal man vid kistorna. Hans blick var fäst på en av dem, den som innehöll kvarlevorna av hans far – en av de få som man har lyckats identifiera. I handen håller han en tavla på vilken faderns dödsmedaljong är fastsatt, och även om jag inte kan se hans ansikte som är dolt bakom paraplyet så kan jag se hur händerna skakar. Han är gissningsvis i åttioårsåldern, gammal nog för att minnas både sin far och kriget.

I Maluksa skulle vi egentligen skulle begravt de soldater som hittats till höger om ”Dödens väg” under minnesvakten i Gajtolovo, men expeditionsledaren bestämde att alla ”vÃ¥ra” soldater skulle till Sinjavinohöjderna. Det är andra sökförband som har arbetat här. Hade jag kollat tidtabellen för hemvägen och inte bara till Maluksa sÃ¥ hade jag förmodligen inte Ã¥kt, det gÃ¥r nämligen inte ett enda tÃ¥g mellan 11.36 och 17.07. Men efter att ha köpt iste och susjki i den lokala affären Aljona som var välsorterad bara vad gällde vodka är jag ganska nöjd med att tillbringa nÃ¥gra extra timmar bland tallarna i solen. Minnesmärket i Maluksa är mindre och mer välordnat än det det lite röriga och hullerombulleraktiga pÃ¥ Sinjavinohöjderna. Det samma kan sägas om ceremonin, enklare men nästan mer formell. Ledare för expeditionen här är en bastant medelÃ¥lders kvinna frÃ¥n Novosibirsk som barskt kommenderar sina sökförbandsmedlemmar kring gravsättningen.

Det är nästan meditativt att se pÃ¥ när sökförbandet frÃ¥n Novosibirsk skottar igen graven. Trots att de jobbar frenetiskt och trots att de hela tiden byter av varandra tar det bortÃ¥t en timme att fylla igen gropen. Under den tiden har övriga kunnat förfriska sig med ”soldatgröt” (bovete med konserverat kött) och te, i fall de lyckades hitta nÃ¥gon mugg vill säga. För mat fanns det gott om, men nÃ¥got att äta eller dricka den ur var det sämre med. När graven är färdig läggs det ner blommor och ljus pÃ¥ den. Den gamla mannen som fÃ¥tt sin fars medaljong har även med sig sin son, de fyller en pÃ¥se med jord frÃ¥n graven. De har rest lÃ¥ngt för att vara med om sin fars och farfars begravning, nästan 70 Ã¥r efter att han dog. Vem vet om de fÃ¥r möjlighet att komma tillbaka?

När det hela är över gÃ¥r jag mot stationen, ur en trädgÃ¥rd hör jag hur spruckna gammelröster sjunger ”Katjusja” och ser hur de urgamla tanterna med blommiga sjaletter som satt pÃ¥ bänkarna pÃ¥ första raden under begravningen och berättade för varandra att de var med om hela kriget sitter runt ett bord uppdukat för sin egen minnesstund.

Nej, inte gråter himlen över några stupade soldater, lika lite som den gjorde det på Sinjavinohöjderna trots att regnet då öste ner. För även om det låter vackert för oss som står bredvid graven med nedböjt huvud, så är nog himlen fullständigt likgiltig till kvarlevorna där i kistorna. Den bryr sig lika lite som träden vars rötter med största säkerhet genomborrat några av de här framgrävda benen. Inte spelar det björken någon roll var ifrån den får sin näring. Och som en kamrat anmärker inför begravningarna på Sinjavinohöjderna att är det något som är sorgligt idag så är det alla de som ligger kvar där i skogen, på mossen, på fältet. Ännu inte begravda, förmodligen för evigt utan namn.

FÃ¥gelfabriken i Sinjavino

Img_8931

Det är knappt den syns i snön, ”fÃ¥gelfabriken Nord”, men det som nästan inte var nÃ¥gonting när jag första gÃ¥ngen traskade frÃ¥n hÃ¥llplatsen 8:e kilometern till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna för ungefär 1,5 Ã¥r sedan har blivit till ett helt litet industrikomplex. ”De kommer att ta över hela Sinjavino” säger Jevgenij Vasiljevitj med en suck när han har den sista guidningen pÃ¥ Ingrijas traditionella februariskidtur över ett avsnitt av Leningradfronten vid tidigare nämnda hÃ¥llplats. Jag kände först inte riktigt igen mig när vi kom ut till stora vägen mellan Kirovsk och Mga frÃ¥n de smÃ¥ isiga vägarna genom sommarstugomrÃ¥dena. Har de flyttat hÃ¥llplatsen? frÃ¥gar jag lite förvirrat en av Ingrijas Ljosjor. Svaret är nej, de har flyttat pÃ¥ vägen. För det som senast jag gick här var en gropig grusväg är nu breddat, uträtat och asfalterat.

FÃ¥gelfabriken (vad heter det pÃ¥ svenska egentligen?) och Ingrija har följts Ã¥t under ett antal Ã¥r nu. Flera av förbandets medlemmar jobbade med att röja fältet där anläggningen nu byggs. För oavsett vad man har för skrupler mot att bygga ovanpÃ¥ ben, sÃ¥ är det nog än färre som vill bygga nÃ¥got ovanpÃ¥ gamla sprängämnen… Men även om vissa förtjänade sitt levebröd pÃ¥ att bereda marken för fabriken, sÃ¥ betraktas inte fabriken med nÃ¥gon större glädje. Den tar över och plÃ¥nar ut alla krigets spÃ¥r.

Vad ska man säga? Att fabriken förstör kulturhistoriskt värdefullt område? Den lite sorgliga byn Molotsovo här intill tar säkert hellre hundra fågelfabriker än bevarade slagfält. Och fast det är en smula olustigt att se något så ytterst prosaiskt resa sig på fältet där så många fick sätta livet till, så är ju faktiskt en av grunderna för sökförbandens arbete att slagfälten INTE är kyrkogårdar. Efter kriget återvände nästan ingen till vad som varit relativt välmående och tätbefolkade trakterna här på Sinjavinohöjderna, nästan 70 år senare så börjar dock de levande ta över från de döda.

Så vänder jag mig bort från fågelfabriken, tar en bild av det svarta metallträdet med ordet Sinjavino i kronan och blir tillsagd att komma och posera med Ljosja och Vadik innan vi tillryggalägger den sista kilometern i den smutsiga vägrenen till minnesplatsen där det finns lägereld, mat och te.

Igor Rasterjajev och krigsminnet

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WhbBqNt80sc&w=480&h=390]

Om jag inte redan hade varit helt såld på Igor Rasterjajev, så skulle jag blivit det nu. Den här sången sammanfattar ju min avhandling! Och den är så fin, och så sorglig, att jag blir alldeles tårögd. Varför ska jag sitta och skriva i ett och ett halvt år till när Igor uttrycker det så bra på 4 minuter och 25 sekunder? Stort tack till Amanda för tipset!

Georgievskaja lentotjka heter sÃ¥ngen och i denna Ã¥ker Igor pendeltÃ¥get mot Apraksin (precis som vi gjorde för en vecka sedan när vi skulle Ã¥ka skidor längs Volchovfronten) och betraktar en flicka som bär det organgesvarta S:t Georgijbandet som blivit sÃ¥ populärt de senaste Ã¥ren som en symbol för den stora segern i andra världskriget, samtidigt som han ser ut genom fönstret och betraktar markerna där alla de fallna soldaterna ligger kvar ”tre pÃ¥ varje kvadratmeter”. ”SÃ¥ mycket dumheter vi fÃ¥r höra om segern” sjunger han, ”men jag minns utan band” och sÃ¥ ger han nÃ¥gra av de fallna soldaterna namn. Och jag tänker pÃ¥ Ljosja, vars skedskaft vi hittade i vÃ¥ras, och pÃ¥ skogarna och mossarna. PÃ¥ granatgroparna och skyttegravarna, pÃ¥ patronerna och granatsplittret. PÃ¥ bältena, stövlarna och gevären. Och pÃ¥ benen, käkarna och tänderna. Och sÃ¥ lyssnar jag pÃ¥ Igor en gÃ¥ng till.

Före detta hjältar

”Ser du skylten där?” säger S och pekar Ã¥t sidan. Vi stÃ¥r i huvudbyggnaden pÃ¥ S:t Petersburgs statsuniversistet och väntar utanför veteranföreningens lokaler. Nyckeln är pÃ¥ väg. Vi hÃ¥ller pÃ¥ och förbereder en utställning som Ingrija ska öppna 27 januari, den dag dÃ¥ Leningrad befriades frÃ¥n belägringen 1944. S har precis visat mig det berömda galleriet, en lÃ¥ng korridor som enligt honom förekommer sÃ¥ fort man ska porträttera en akademisk miljö pÃ¥ rysk film, och nu är det dags för nästa sevärdhet. Utanför veteranföreningen hänger ett antal minnesplaketter om universitetets studenter, lärare och forskare som dog under kriget, och det är en av dem han pekar pÃ¥.

”Ja, vad är det med den?” undrar jag. Det tycks mig vara en ganska standardartad hyllning till fallna hjältar. ”Ser du att de har skrapat bort Zjdanovs namn?”. Jag tittar en gÃ¥ng till, och ser att mycket riktigt är det en rad mitt pÃ¥ skylten som är utstruken. ”Bubnovs” invänder nÃ¥gon, S accepterar korrigeringen. (Fast om wikipedia inte ljuger sÃ¥ rensades Bubnov ut före kriget, sÃ¥ rimligtvis bör inte hans namn finnas pÃ¥ nÃ¥gra minnesplaketter…) NÃ¥, Zjdanov eller Bubnov. Det kan kanske kvitta. Men det som idag heter S:t Petersburgs statsuniversitet har varit namngivet efter bÃ¥da dessa män och pÃ¥ den grÃ¥ utsmetade ytan pÃ¥ skylten har den delen av universitetets namn en gÃ¥ng stÃ¥tt.

Som James Wertsch noterar, så är det inte unikt för den sovjetiska historieskrivningen att den version som gällde igår inte längre gäller idag. Däremot var kanske svängningarna häftigare än på många andra håll, och det fanns ett ovanligt kraftfullt förnekande av att några ändringar hade ägt rum.

One of the hallmarks of collective memory is that despite its claims to the contrary, it changes over time. While this is true to some extent in any context, the Soviet case was unique in the vehemence with which the state denied that such changes had occurred and in the consequences of publicly raising the possibility that they had. The result was a kind of bizarre fantasy world in which the participants knew that official history had changed, knew that others knew this, and knew that other knew that they knew this, and yet everyone pretended in the public sphere that nothing of the sort had occurred. (James Wertsch, Voices of Collective Remembering s. 76–77)

Bilden där Trotskij bortredigerats är världsberömd, och den bortskrapade Zjdanov (eller möjligtvis Bubnov) är ett mer lokalt, småskaligt, och oskickligt försök till historiekorrigering. Men just enkelheten i det hela, man bryr sig inte ens om att skaffa en ny skylt, är talande. Vem vet vad universitetet kommer att heta i morgon? Inget är ju som bekant så föränderligt som det förflutna. Det som är viktigt, hyllningen av de fallna hjältarna, finns ju kvar ändå. Den består oavsett vilken partifunktionär universitetet för tillfället är namngivet efter, och oavsett om staden heter Leningrad eller S:t Petersburg.

Skylten hedrar de studenter, doktorander, arbetare, professorer och föreläsare som gav sina liv i den belägrade staden eller på fronten 1941–1945

På skidor längs Volchovfronten

I gÃ¥r var det dags för en av Ingrijas Ã¥rliga höjdpunkter: Lyzjnyj pochod! Skidturen längs ett avsnitt av Volchovfronten som hÃ¥lls i anslutning till 27 januari, det datum dÃ¥ belägringen slutligen upphävdes 1944. Turen gÃ¥r frÃ¥n pendeltÃ¥gsstationen Apraksin till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna.  De Ingrijamedlemmar som inte följer med bör ha en bra ursäkt. Att man inte kan Ã¥ka skidor duger inte, eller att man inte har nÃ¥gra – det finns alltid nÃ¥gon man kan lÃ¥na av. Och G som Ã¥kt pÃ¥ danstävling istället lär fÃ¥ sina fiskar varma… Följaktligen är det mer än en ingrits som pÃ¥ ovana ben stapplat sig igenom de 15 kilometerna genom Ã¥ren.  Turen riktar sig främst till studenter pÃ¥ statsuniversitetet, men är öppen för alla som vill. Därför bestämmer sig mina kompisar M, D och A att det är ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med de trakter och människor som jag umgÃ¥tts mycket med det senaste Ã¥ret.

Just Tortolovo där den ”egentliga” turen börjar är dock ny mark för mig. Förbandets kommendör Jevgenij Vasiljevitj, tillika docent i historia och föreläsare pÃ¥ statsuniversitetet, tar till orda och hälsar alla välkomna. Av Tortolovo finns just inget kvar, förutom ett minnesmärke. En gÃ¥ng fanns det 33 gÃ¥rdar i byn, men allt förstördes under kriget. EfterÃ¥t Ã¥tervände ingen. Det finns främst tvÃ¥ skäl till detta: för det första var det minerat, och för det andra var det en sÃ¥ stor mängd mänskliga kvarlevor överallt. Slagfälten längs Volchovfronten som vi ska färdas över sÃ¥g nÃ¥gra av hela andra världskrigets blodigaste strider. Lokalbefolkningen ”evakuerades” av tyskarna till koncentrationsläger, det fanns ett sÃ¥dant t.ex. i närbelägna Mga, eller sköts. NÃ¥gra hundra meter längre bort finns ett litet kors, det är till minne av tre bröder som sköts av tyskarna 1941. Den yngste var född 1938. Förmodligen gissar Jevgenij Vasiljevitj var skälet att minstingen grät pÃ¥ nätterna och störde tyskarna när de skulle sova.

Vägen frÃ¥n Tortolovo till Sinjavionohöjderna är kantad av minnesmärken. Stora och smÃ¥. Vid alla större stannar vi. Jevgenij Vasiljevitj berättar nÃ¥got, och sÃ¥ skjuts det salut (smällare) och läggs ned (plast)blommor. Och sÃ¥ ropar alla uraa! Ibland tycks det mig som att vi knappt rör oss framÃ¥t, sÃ¥ tätt stÃ¥r minnesmärkena. ”Nu är det vinter sÃ¥ det syns inte eftersom snön är djup” säger Jevgenij Vasiljevitj ”men det som tycks er vara gropar och raviner och smÃ¥ kullar är inte naturliga formationer, det är skyttegravar och granatdetonationer.” Krigets spÃ¥r är väl synliga i landskapet.

Det gÃ¥r lÃ¥ngsamt framÃ¥t i djup snö, ibland stÃ¥r vi mest i kö pÃ¥ ett lÃ¥ngt led. Och den som gÃ¥r längst fram jobbar sig rejält svettig. Men tillslut kommer vi fram till Sinjavinohöjderna där de som utsetts att sitta ”v tylu” har elden igÃ¥ng och serverar rykande het soppa. Turen avslutas pÃ¥ minnesplatsen. Där blÃ¥ser det som alltid, vindarna tar fart frÃ¥n nordpolen (nästan…) och kommer farande ner över Ladoga, snön yr och att försöka höra nÃ¥got av Jevgenij Vasiljevitjs sista föreläsning är sÃ¥ gÃ¥tt som omöjligt. Men det läggs nÃ¥gra sista blommor, det skjuts en sista salut och hurras en sista gÃ¥ng. Sen packar vi in skidorna och oss själva den väntande bussen och far tillbaka mot stan, och frÃ¥n bussens bakersta rader stäms det upp i den ena krigssÃ¥ngen efter den andra.

Vuxna män gör saker tillsammans

”Ska du följa med pÃ¥ rekonstruktionen pÃ¥ söndag?” frÃ¥gar K, en av mina Ingrija-kamrater. Rekonstruktionen sker till minne av befriandet av Leningrad frÃ¥n belägringens 27 januari 1944. Men pÃ¥ en söndag, eftersom det är en dag som lämpar sig för folknöjen. Hon ska dit med nÃ¥gra kompisar och har plats över i bilen. Spektaklet ska äga rum utanför Nikolskoje, inte särskilt lÃ¥ngt frÃ¥n stan men utan bil är det svÃ¥rt att ta sig dit.

Av nÃ¥gon anledning är det kallt just pÃ¥ söndagarna här, ännu en vecka av slaskande följs av en söndag med temperaturer ned mot -20. Jag inser när jag stÃ¥r och väntar utanför metro ”prosvet” att jag glömt lägga tillbaka mina varma sulor i stövlarna. Och när K (pÃ¥ ryskt vis ca en timme efter avtalad mötestid) lyckats samla ihop styrkorna inser jag att det där med ”en plats över” inte riktigt stämmer. Vi är sex stycken som ska tränga in oss i hennes lilla mazda! Mazdan är ny, hon har bara haft den i nÃ¥gra mÃ¥nader. Körkortet lika sÃ¥, och jag har en stark misstanke om att hon köpt det snarare än klarat proven (det tycks vara regel snarare än undantag). Efter ett antal nära ögat incidenter pÃ¥ vägen är det nÃ¥gra lättade passagerare som sträcker ut sina ihopknycklade lemmar när vi kommer fram till Nikolskoje.

Där är det fullt med bilar parkerade längs vägen. Vi fÃ¥r gÃ¥ en rätt bra bit och kommer fram precis när speakern börjar guida Ã¥skÃ¥darna genom händelseförloppet och de första skotten smäller. ”Vi” är förutom K och undertecknad 3 av hennes kompisar som jag tidigare inte träffat, samt en annan ingrijamedlem. Den sistnämnda muttrar om cirkusapor och ”det är bara folk som inte gjort lumpen som hÃ¥ller pÃ¥ med sÃ¥nt här”, men som första klassens krigsnörd ser han ocksÃ¥ till att förse oss med alla detaljer om hur det verkligen var.

Rekonstruktionen äger rum just i Nikolskoje, inte för att det hände något avgörande slag just där utan för att det är en plats som lämpar sig bra att leka slag på. Det finns resterna av ett tyskt fort, och en återuppbyggd träblindage vars tak tjänstgör som pressläktare, och varifrån speakern kommentarer händelseförloppet. Det är tusentals åskådare, fullt med sjasjlykstånd (grillspett) och försäljare av diverse krigsrelatarade förmål. Ja, och så ett stort antal vuxna män (ok, en och annan kvinna) som leker krig. I tidstypiska uniformer och med lös ammunition som smäller ordentligt spelar de upp hur röda armén intar ett tyskt fort.

Vi börjar med att gÃ¥ bort och se hur ryssarna kryper fram ur skogen, och följer sedan med de attackerande styrkorna mot fortet. Ã…skÃ¥darleden är redan täta, och det är svÃ¥rt att se. Men det gÃ¥r inte sÃ¥ snabbt för de anfallande där de pulsar och krälar fram i den djupa snön. Ã…skÃ¥darna hejar pÃ¥ de sina med att skrika ”Uraaa!” (Hurra!)

Ja, ni kan nog gissa hur det gick. De sovjetiska soldaterna vann den här gÃ¥ngen ocksÃ¥, mina tÃ¥r förvandlades lÃ¥ngsamt till isbitar och speakern försökte förgäves hÃ¥lla Ã¥skÃ¥darna borta frÃ¥n slagfältet när det hela var över. ”Nu ska vi leta efter tomhylsor” meddelade sällskapet och sÃ¥ pulsade vi ut i snön. (Varför de som hittat ca en halv miljon autentiska tomhylsor vill leta efter rekonstruerade förblir en gÃ¥ta.) ”NÃ¥gra tyska hittar vi nog inte. De som spelar tyskar brukar inte skjuta sÃ¥ mycket, de tyska patronerna är sÃ¥ dyra.” Men nÃ¥gon minut senare fÃ¥r jag triumferande en tysk tomhylsa överräckt till mig. Ledaren för sökförbandet St Georgij pekas plötsligt ut. Den lilla tjocka mannen som jag sett nÃ¥gra gÃ¥nger förut i samband med begravningar och liknande gör ett obehagligt intryck i ss-uniform. Sen ska det köpas te och sjasjlyki innan vi trycker in oss i bilen och far tillbaka till stan där jag tar första bästa tillfälle att kliva av. PÃ¥ metron pustar jag ut och tänker att det varit smällar, krigsnördar, kalla fötter och trafikfaror sÃ¥ att det räcker för mer än en dag…

 

Lokalstationen TV 100 har ett inslag om rekonstruktionen.

Minnet ljuder

När jag stretar fram i modden på Ligovskij prospekt, det töar igen efter att ha varit -20 häromdagen, blir jag plötsligt varse ett taktfast tickande i det allmänna vägbullret. Det tar mig några sekunder innan jag inser att det är metronomen som ljuder, och ytterligare till några innan jag inser varför.

Metronomen? tänker kanske nu oförstÃ¥ende läsare. Det har sagts mycket om hur viktig radion var i det belägrade Leningrad. Där bland annat ”belägringspoeten” Olga Bergholz (eller hur man nu bäst ska transkribera Берггольц) var en av de uppskattade rösterna. Radio sände dock lÃ¥ngt ifrÃ¥n dygnet runt, och i perioder var det inga sändningar alls, och när det inte var nÃ¥got program sÃ¥ lät istället metronomen över etern. FrÃ¥n början var den tänkt som ett varningssystem för flyganfall. I vanliga fall slog metronomen knappt en gÃ¥ng per sekund, 50-55 gÃ¥nger i minuten, men om fientligt flyg närmade sig sÃ¥ ökade frekvensen till 150-160 slag per minut. De tyska flyganfallen upphörde i början pÃ¥ 1942, men metronomen fortsatte att ljuda över radion.

Dess slag har kallats för ”stadens hjärtslag” och överlevande berättar att metronomen fick dem, isolerade i mörka kalla lägenheter, att känna tillhörighet och gemenskap med andra i lika kalla mörka lägenheter. Att den fick Leningrad att framstÃ¥ som en levande organism som de var en del av. Därför har metronomen kommit att bli en symbol för belägringen och för kampen för överlevnad och motstÃ¥ndet mot Nazityskland. Den hörs ofta slÃ¥ pÃ¥ utställningar om livet i den belägrade staden och vid datum som markerar viktiga händelser under belägringen ljuder Ã¥ter Leningrads hjärtslag över staden. Som idag.

Den 18 januari 1943 bröt de sovjetiska styrkorna igenom en del av den tyska belägringen och läget blev lite lättare i Leningrad, även om det tog ytterligare ett år innan belägringen helt kunde hävas. Genombrytningen skedde längs Ladogas södra strand. De sovjetiska styrkorna återerövrade fästningen Sjlisselburg (eller Nöteborg som den hette då den en gång i tiden var svensk) vid Nevas utlopp och lite längre söderut kunde Leningrad- och Volchovfronterna förenas i de för mig numera välbekanta trakterna av arbetsbosättning nr 1 och 5 på Sinjavinohöjdernas sankmarker. En landkorridor på en knapp mil kunde öppnas mellan Leningrad och resten av Sovjetunionen.

Men det är bara ibland man kan urskilja metronomens slag när man traskar fram på stadens gator idag. Bland allt annat som har förändrats så har dagens S:t Petersburg ett helt annat, betydligt bullrigare, ljudlandskap än belägringens Leningrad.

Volkstrauertag

Två söndagar innan första advent högtidlighåller Tyskland Volkstrauertag, folkets sorgedag då man minns framförallt de som dött i krig. Det är slutet av kyrkoåret, en tid som traditionellt ägnats åt tankar på döden och evigheten. Inte så långt från alla helgons dag. Jag vet inte om det bara är en tillfällighet att det ligger nästan samtidigt som slutet av första världskriget och Remembrance Day. I år sammanföll volkstrauertag med det brittiska högtidlighållandet av Remembrance Sunday.

Det är inte bara i Tyskland det finns tyska krigsgravar, det finns t.ex. en hel del sådana i trakterna av St Petersburg. Ingrijas kommendör ringde mig i förra veckan med en förfrågan som var mer en order. ”På söndag ska vi åka med tyskarna till Sinjavinohöjderna. Det är ett viktigt datum för dem.” Av någon anledning kände han sig dock inte nödgad att lägga till den förmaning som de andra fick: ”Kom i tid. Tyskar är punktliga. De väntar inte.”

Förmaningen hade dock verkan, alla är i god tid trots den tidiga timmen. Men Natasja bredvid mig fnissar när den tyska bussen inte alls åker i väg från konsulatet 08.30 utan 08.42. Vi åker mot Sinjavinohöjderna. ”De har lagt asfalt!” utbrister jag förvånat när bussen svänger in på vägen mot minnesmärket. Det är inte mycket mer än två månader sedan jag var här senast, och då fanns det inte minsta tecken på att det skulle asfalteras. Natasja bekräftar. Det är max en månad sedan säger hon, det är för fågelfabriken. Och så kom väl minnesplatsen på köpet, för det är asfalt hela vägen dit.

På Sinjavinohöjderna är det snålblåst och duggregn. Alla fryser. Och vi tycker synd om den tyska tolken som står och skakar av köld (eller är han nervös?). Den tyske generalkonsuln håller tal, han har en usjanka (rysk pälsmössa) på huvudet och pratar om krigets meningslöshet. Bredvid mig gör sig fader Vjatjeslav med medhjälpare sig i ordning, en distinkt rökelsedoft sprider sig. Efter generalkonsuln och ett ryskt tal tar de över. De sjunger en bön, och sedan talar fader Vjatjeslav. Han anpassar sig till den tyska sorgedagen, pratar om terrorbombningarna av tyska städer och kriget som mödrars sorg.  Så läggs det blommor till minnesmärket. Jevgenij Vasilevitj delar ut nejlikorna vi har med oss, och så sprider vi ut oss för att lägga ned dem till de gravar som Ingrija varit med och grävt, till ”våra” soldater.

Så packar vi in oss i bussen och åker till den tyska kyrkogården i Sologubovka. Vilken kontrast till Sinjavinohöjderna! Så absurt västerländsk på något sätt. Stram och sparsmakad, prydlig med stora öppna ytor. Ut ur bussen, fram med paraplyerna. Nytt tal av konsuln, tolkens darrande händer. Fader Vjatjeslav står tyst bredvid dem. Nya blommor läggs ned. Så bjuds det på förtäring. Soppa och bröd. Te och kakor. Tårta. Glühwein och såklart vodka. Vi är trots allt i Ryssland och det går inte att ha en begravning (eller liknande) utan vodka. Jag känner mig tacksam för de ryska traditionella könsrollerna som gör att kvinnor kan tacka nej till vodka på förmiddagen utan att någon blir förnärmad.

Filologen Tatiana Vitalievna engagerar oss i samtal med tyske generalkonsuln och kulturattaschén, de lyssnar intresserat när kommendören berättar om Ingrijas verksamhet. Sedan inspekterar vi en blindazj som är återuppbyggd som minne. ”Alldeles för tunna pinnar” anmärker någon. Fejk och fusk. Så kollar vi in det lilla museet under kyrkan. Det är mörkt. Misja lyser med mobilen på montrarna. Avfärdar föremålen: ”Sked, gaffel, några patroner, inget särskilt”. Jag spanar intresserat på ån Mga som flyter förbi bredvid kyrkan och sen är det dags att åka hem.