Du sköna nya film

Snurrig man med filmkamera

Vid vagnhallen Majorna i Göteborg finns ett hus med en fasadmålning på barn som hoppar rep och texten Bostads AB Nutiden 1929. Jag brukade stå och titta fascinerad på den där fasaden, slagen av att 1929 en gång i tiden var just nutiden, och att de där barnen som väl var i min farfars ålder representerande framtiden. 1920-talet var i stora delar av världen ett hoppfullt decennium, kriget var över och nu skulle en ny värld byggas. (Att det blev depression och krig av det hela gör det på något vis ännu mer rörande.)

Allra tydligast slås man av hoppfullheten och framåtandan i det sovjetiska 1920-talet. Nu skulle de bygga socialismen, och saker och ting hade inte seriöst börjat gå åt helvete än. Visst fanns idén om den ljusnande framtiden med långt längre i den sovjetiska propagandan, men på 1920-talet hade den ännu inte börjat klinga så tomt som den kom att göra senare.

Det är denna hoppfullhet som slår mig när jag, genom kursen jag för tillfället går, för första gången bekantar mig med Dziga Vertov,  en Sovjetisk filmskapare, som ställde sina talanger “och sitt namn“ i revolutionens tjänst. Han var född som Denis (David) Abelevitj Kaufman men tog sig ett revolutionärt artistnamn. Dziga är ukrainska för snurra (leksaken) och Vertov kommer av det ryska vertet’ som också det har med rotation att göra.

Filmiskt var han också revolutionerande: ”filmhistorien börjar och slutar med Vertov” som vår föreläsare, kanske lite tillspetsat, uttryckte det hela. Tillsammans med gruppen kinoglaz (glaz betyder öga) grundlade han på tidigt 20-tal principen att filmen skulle överrumpla livet, fånga det som det är. Vertov var en av de första som använde sig av dolda kameror. Dåtidens filmutrustning var stor och högljudd, så för att kunna filma med dold kamera var de tvugna att distrahera de filmade med något ännu större och högljuddare.  De kunde också låtsas filma något annat, och filmade sedan folkets reaktion när de tittade på filminspelningen.

Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen.Den som blev ansvarig för att ge hans klipp någonslags ordning och struktur, att sammanfoga dem till en film, var Vertovs fru Elizaveta Svilova.

Filmen Sjestaja tjast’ mira (En sjättedel av världen, den del av jordens yta Sovjetunionen upptog) från 1926 var en beställning av Gostorg – den statliga utrikeshandeln. De hade tänkt sig en enkel reklamfilm, men det var inte vad Vertov hade tänkt sig . Istället gjorde han en film som skulle visa sovjetmedborgarna vad de hade. En sjättedel av världen tillhörde dem! Filmen fokuserar till stor del på det exotiska: Sibirien och Centralasien, snö, renar, kostymer och ritualer. Man han vill visa det universella – alla sovjetmedborgarna arbetar! De är inbegripna i produktion. Vertovs arbetsssätt gör att det inte finns någon kanonisk version, det finns massor av varianter. Vertov sprängde alla budgetar, och kunde inte förstå finansiärernas frustration över att det inte blev någon film. Han hade ju gjort massor av filmer! Och hans filmade arkiv skulle kunna användas för att göra ännu fler.

Film i statens tjänst är naturligtvis inte oproblematisk, särskilt inte när staten är den sovjetiska diktaturen. Vertov har till och med liknat filmskapandet vid GPU (säkerhetstjä¤nsten 1922-34), även om han skildrar dem mer naivt: upptäckare, undersökare, bringare av klarhet. Den här kopplingen kastar dock naturligtvis sin skugga över den tidiga sovjetiska filmen.

Efter att han fått sparken för sin brist på ekonomisk disciplin under arbetet med En sjättedel av världen lämnade Vertov Moskva för Charkov. Där producerade han vad som idag betraktas som hans främsta verk: Mannen med filmkameran och Entusiasm – Donbass’ symfoni, en tidig ljudfilm:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UWuxjCHX5Ig&hl=sv_SE&fs=1&]

Privatmoral och bananer

I dag har den omdiskuterade dokumentärfilmen Bananas!* svensk biopremiär. Jag såg den på Norrköpings filmfestival Flimmer i onsdags och kan för en gångs skull känna mig uppdaterad i mediedebatten. Och jag vill aldrig mer äta bananer.

”Privatmoral” brukade vänsterpartisterna i studentkÃ¥rsfullmäkte fnysa om nÃ¥gon kommenterade macdonaldspÃ¥sarna de allt som oftast hade med sig till sammanträde. Jag kan ha viss sympati för grundhÃ¥llningen; att viktiga frÃ¥gor ska hanteras pÃ¥ en samhällelig nivÃ¥ och inte vara beroende av enskildas förmÃ¥ga att sätta sig in i frÃ¥gor och välja andra, ofta dyrare, alternativ. Men jag tycker inte att det är fel med lite privatmoral ibland.

Privatmoral handlar naturligtvis också om huruvida man är beredd att acceptera den kapitalistiska logiken: om man tar bort efterfrågan för produkter som är producerade på ett otillfredstälande så måste de ske ändring om de ska kunna fortsätta säljas. Framgångarna för miljö- och rättvisemärkta varor är väl ett exempel på det.

Oegentligheter i bananproduktionen är för all del inga nyheter, och Bananas!* handlar egentligen bara indirekt om det. Den direkta handlingen är en rättegång där 12 tidigare bananarbetare stämmer Dole eftersom bekämpningsmedlet gjort dem sterila. Filmens huvudperson är en Los Angelesbaserad advokat vars, låt oss kalla det privatmoral, är otroligt fascinerande och rätt långt från mina studentkårsantagonisters, och kanske även min egen.

Juan Dominguez försöker skapa rättvisa i världen genom stämningar. Han är pÃ¥ sätt och vis den amerikanska drömmen personifierad, en invandrare frÃ¥n Kuba som tagit sig fram. Han riktar sig främst till Los Angeles fattiga invÃ¥nare och tapetserar bussar med reklambudskap som ”Olyckor? Ring mig sÃ¥ stämmer vi dem.” Det här är människor som normalt aldrig skulle ha rÃ¥d att anlita en advokat, och Dominguez har därför affärsmodellen ”vinner vi inte, betalar du inte.” Den verkar varit framgÃ¥ngsrik. Han har ett stort flashigt kontor med en Julius Ceasarbyst och utsikt över Los Angeles och kör en röd ferrari.

Filmen skildrar en man med stort rättspatos som ser sig själv som David i kampen mot Goliat – storföretagen. Det är för mig ett helt nytt sätt att betrakta den i Europa sÃ¥ hÃ¥nade amerikanska stämningskulturen. Som ett sätt att skapa en bättre värld. Dominguez parhäst i filmen är den grÃ¥are advokaten Duane Miller som mÃ¥ vara mindre karismatiskt men som har ett minst lika stort rättspatos. Det är han som sköter föredragningarna i rättsalen. Han har tidigare mest arbetat med att företräda kommuner mot företag som förgiftat dricksvatten och liknande, och sammanfattar sin filosofi med ”om vi kan ställa företagen till svars, kan vi kanske fÃ¥ dem att bli ansvarstagande.”

Gå och se Bananas!* om du har möjlighet och fundera lite på vem som har ansvaret för att skapa en bättre värld.

Filmens officiella hemsida http://www.bananasthemovie.com/

DN:s recension av filmen.

Artikeln Det sekellånga kriget om bananerna.

Försvunna imperier

Jag har tillslut fått sett Istjeznuvsjaja imperia (försök säga det snabbt tio gånger) eller Försvunnet Imperium. En av förra årets mest uppmärksammade ryska filmer. Jag har förgäves letat genom hela Petersburg efter denna film, men så i förra veckan sprang jag på den i Kiev. Allt detta letande hade skruvat upp mina förväntningar, och därför är det inte utan att jag är en smula besviken.

Filmen utspelar sig i Moskva 1973-74, i centrum står förstaårsstudetenten Sergej, vuxenblivande, vänskap och kärlek. En liten roll har det forntida imperium Sergejs morfar arkeologen ägnat sig åt. Sovjetunionen var inte det första, eller sista, som försvann. Regissören Karen Sjachnazarov ska ha sagt att filmen handlar om det som ledde till Sovjetunionens fall – vardagen. (Sofia har skrivit mer om detta.)

När jag var i Petersburg för några veckor sedan, fick jag på grund av den ryska oviljan att planera ofrivillig fritid. Jag ägnade den åt att gå och se Karen Sjachnazarovs senaste film Palata no 6 som bygger på Tjechovs pjäs med samma namn (på svenska Paviljong 6). Det imperium där den skrevs är också försvunnet, och filmen utspelar sig i dagens Ryssland.  Vi får följa hur läkaren på psykiatrikliniken långsamt försjunker i sig själv och tillslut blir patient på den klinik han förut förestod. Den tyckte jag nog var bättre, kanske för att jag inte hade några förväntningar alls.

Rysslands populäraste Karlsson

MÃ¥nga har nog hört talas om att Karlsson pÃ¥ taket är den populäraste av Astrid Lindgrens figurer i Ryssland.  I dag publicerar Magnus Ljunggren en förklaring i SvD: den mest spridda utgÃ¥van av Karlsson pÃ¥ taket är felöversatt och förryskad. Översättaren Lugina ”sÃ¥g till att förstärka nÃ¥got specifikt ryskt i Karlssons anarkistiska karaktär som barnen helt enkelt inte kan vara utan.”

Magnus Ljunggren är professor i slaviska språk i Göteborg. Fascinerad satt jag igenom grundkursen i rysk litteraturhistoria där han tycktes läsa innantill från gulnande maskinskrivna ark och ändå var medryckande och inspirerande, än bättre var han i textläsning B där vi tragglade oss igenom Jevgenij Sjvarts (fast Шварц ska kanske bättre transkriberas Schwarz) Drakon.

250px-Film_2251_09Det där med Karlssons okynne som talar till det ryska lynnet är en en vanlig förklaring pÃ¥ hans stora popularitet i öst (och sÃ¥ var vi inne pÃ¥ det där med mentaliteten igen…). Man kan ocksÃ¥ tänka sig att de sovjetiska barnen haft svÃ¥rare att relatera till den smÃ¥ländska landsbyggdsidyll som präglar t.ex. Emil eller Bullerbyn. Men jag tror att huvudförklaringen pÃ¥ Karlssons popularitet är betydligt enklare än sÃ¥: de tvÃ¥ fina tecknade filmerna Малыш и Карлсон (Lillebror och Karlsson) frÃ¥n 1968 och Карлсон вернулся (Karlsson kommer tillbaka) frÃ¥n 1970. Det finns nog fÃ¥ ryska barn som inte sett dessa, och de fÃ¥r de mest oväntade personer att utropa ”Fröken Bock” med glittrande ögon sÃ¥ fort saken kommer pÃ¥ tal. (Tack till Amanda som visade dem för mig.)

Stadsbibliotekets ryska filmer

Jag var häromdagen och inventerade Norrköpings stadsbiblioteks förråd av ryska filmer. Det fanns två inne: Ivans barndom och Barberaren i Sibirien. Jag lånade båda.

Ett par minuter in i Barberaren i Sibirien inser jag att jag har sett den förut. Det var under de konstiga lektionerna i St Petersburg då taken var att vi skulle få språkträning genom att titta på rysk film. Idén var väl inte så dum, men förutom den här filmen (vars dialog till stor del är på engelska) såg vi mest på Nu, pogadi! – en sovjetisk Tom och Jerry (fast med en hare och varg) där det i princip inte är någon dialog alls. Hur som helst, jag tyckte filmen var fruktansvärd då, och inte blev det bättre nu. En blandning av melodram och fars, där en (supposedly) vacker amerikansk änka åker till Moskva för att hjälpa sin galna uppfinnarpappa att promota sitt senaste projekt: en trädfällarmaskin. På vägen dit träffar hon ett gäng unga kadetter och förälskar sig i den ena. Den (supposedly) unga kadetten (som spelas av Oleg Menshikov f. 1960) ser ut att vara lagom gammal för ett förhållande med en änka men på tok för gammal för att spela practial jokes med sina lärare på krigsskolan. En dryg halvtimme in i filmen när kadetterna häller fejksnö på sin lärare gav jag upp. Med viss fascination har jag läst den ena hyllande recensionen efter den andra. Det är möjligt att den tar sig – det var ju ett par timmar kvar – men jag tänker inte ta reda på det.

Film två, Tarkovskijs debutfilm Ivans barndom är antitesen till en fars: under andra världskriget har 12-årige Ivans hela familj har dödats av tyskarna, han har hamnat på fronten och gör spaningsuppdrag där han kan dra fördel av att han är mindre än de vuxna. Lugnt berättartempo – en väldigt oactionaktig krigsfilm. Otroligt snyggt filmad. Välförtjänst klassikerstatus. Tiden på knappt en och en halv timme (jämfört med över det dubbla för barberaren) är också i min smak.

Systrar

Jag såg äntligen den ryska filmen systrar igår. Jag köpte dvd:n i S:t Petersburg för över två år sedan. (Jag är usel på att se på film.) Jag har visserligen sett systrar förut, i någon av hörsalarna på humanisten i Göteborg när jag läste ryska där och ämnesgruppen visade film. Men det är flera år sedan, filmen var ganska ny och jag hade aldrig satt min fot i Ryssland. Fast det är ändå samma scener som gör intryck på mig nu: den ständigt närvande melonen, prickskytte på brinnande ljus och bollywoodmusiken (!). Vissa saker blir nog lättare att uppskatta med större kunskaper om Ryssland. Pendeltågens träsitsar och de slitna fasaderna känns bekanta och lite bättre orienterad i rysk populärkultur känner jag nu igen regissören Sergej Bodrov när han dyker upp i filmen.
Systrar
är en hårdkokt, men ändå ganska stillsam film bland det nya Rysslands skurkar och banditer. Huvudpersonen Sveta är 13 år, tränar skytte och vill åka till Tjetjenien som krypskytt. Filmes Ryssland är skitigt och slitet. Jag hade förresten glömt hur snyggt filmad den är.

Långt åt sydost

Som konkurrent till Melodifestivalen vissar svt den australiensiska filmen Rabbit-proof fence på lördag kväll. Jag råder även den som är lagd åt schlagerhållet (eller har annat för sig) att ladda videon. I tillägg till ett angeläget och gripande tema är det en bra och välgjord film. Den bygger på Doris Pilkintons självbiografiska roman med samma namn.

Filmen utspelar sig 1931, mitt under den australiensiska assimilations-politikens höjdpunkt dÃ¥ ”halvblod” skulle tas bort (med vÃ¥ld om sÃ¥ krävs) frÃ¥n sina familjer och skolas in i det vita samhället. Handlingen kretsar kring tre flickor som förts bort frÃ¥n sina hem till en missionstation nästan 200 mil bort och som rymmer och tar sig hela vägen hem till fots. Based on a true story: de verkliga huvudpersonerna (numera gamla tanter) dyker upp i slutscenen.

The Stolen Generations kallas de här barnen idag, och observera plural-s eftersom det här pågick under en stor del av 1900-talet. Exakt hur många barn som togs från sina föräldrar är svårt att beräkna, men kanske så många som en tredjedel av alla aboriginska barn omplacerades i perioder. Konsekvenserna är fortfarande påtagliga i många aboriginska familjer.