Lenin Lever!

Jag tillbringade en tÃ¥gresa med Nina Tumarkins Lenin Lives! The Lenin cult in Soviet Russia igÃ¥r. Det var ett ganska trevligt sällskap. Boken har en ganska utförlig biografi och hon tecknar en bild av en man som skulle vända sig i sin grav om han hade nÃ¥gon över hur han behandlats efter sin död. Huvudfokus är 1920-talet även om epilog och efterord tar upp en längre tidsperiod. Där beskriver hon kulten pÃ¥ 1960 och 70-talet som större mer omfattande, kitchigare och tommare. (Hon Ã¥terger nÃ¥gra Lenin-skämt frÃ¥n den tiden, t.ex: ”Varför säljer affärerna sängar för tre till nygifta? För Lenin är alltid med oss.”) Den tidiga Leninkulten var dock av annan art, dÃ¥ hans död utlöste genuin sorg och saknad över hela Sovjetunionen. Lenin personifierade revolutionen och Sovjetunionen, och Tumarkin menar att det som hon kallar böndernas ”naiva monarkism” (tsaren är god, bojarerna är onda) projiserades pÃ¥ Lenin och det spreds över hela sovjetunionen, pÃ¥ mÃ¥nga sprÃ¥k, folklore och berättelser om Lenin. MÃ¥nga gick ut pÃ¥ att Lenin i själva verket inte var död.

Lätt morbid som jag är, fascinerades jag mest om kapitlet om hans död och spelet kring begravning och balsamering. Tumarkin föreslÃ¥r fyra tänkbara källor till att idén om att balsamera kroppen uppkom: Den första är upptäckten av Tutankhamons grav nÃ¥gra mÃ¥nader tidare, som sÃ¥ att säga gjorde att balsamering i lÃ¥g i tiden. Flera i bolsjeviktoppen var ocksÃ¥ influerade av relionsfilosofen Fjodorovs tankar om odödlighet (som jag skrivit om tidigare) och dessutom fanns det som Tumarkin kallar ”the Bolshevik god-building movement”, människor som hade vänt sig till bolsjevikerna sökande en ny religion, och en av dem, Leonid Krasin, var ansvarig för balsameringen. Sist men inte minst, finns det en rysk ortodox tradition som hävdar att helgons kvarlevor inte ruttnar. Förgängelsen rör inte de heligas kroppar. (Själv var Lenin en föresprÃ¥kare av kremering – ett radikalt brott mot ortodox tradition – och hade uttalat att han ansÃ¥g att det borde byggas krematorier, som vid den här tiden inte fanns i landet.)

Det var dock inte alla som gillade idén, inte minst Lenins änka och övriga familj var motståndare till balsameringen, och i partiledningen protesterade Trotskij, Bucharin och Kamenev häftigt. Trotskij (citerad av Tumarkin) reagerade som följer på Stalins utspel att Lenin som en rysk person måste begravas på ett ryskt sätt:

”The Russian manner, in acconrdance with the canons of the Russian orthodox church, that makes relics out of its saints. Apparently we, the party of revolutionary Marxism, are advised to behave in the same way – to preserve the body of Lenin. Earlier there were the relics of Sergius of Radonez and Serafim of Sarov; now they want to replace these with the relics of Vladimir Illich.” (s. 175)

Miraklet att Lenins kravlever inte ruttande presenterades inte som gudomligt utan som vetenskapligt, och vetenskapen kan kanske sägas ha en liknande roll i sekulära samhällen. Det dominerande i minnestalen över Lenin att hans gärning lever vidare. Odödlig i bÃ¥de kropp och gärning, Lenin skulle i sanning leva vidare. Tumarkin framhÃ¥ller dock att ”The Lenin cult was less an actual substitute for religion than a party effort to fuse religious and political ritual to mobilize the population.” (s. 197)

Det kommer då och då rykten om att Lenin ska begravas, Tumarkin berättar om biofysikern Chomutov, som var en del av den grupp forskare som hade hand om Lenins kropp, som i ett postumt publicerat brev i Izvestija 1994 avslöjade att Lenins kropp inte alls var i så bra skick som det officiellt hävdades. Balsameringsmetoden var arkaisk, utvecklad 1895, men själv hade han utvecklat en bättre, som stridigheter bland personalen förhindrade. Så kanske firar tillslut förruttnelsen en triumf över evigheten så Lenin kan få bli begravd precis som vanliga dödliga?

Affischen bredvid är en av de mer kända, texten är ett utdrag ur Majakovskijs dikt Komsomolskaja: ”Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva!”

”Det är fler som druknar i glaset än i havet”

En kollega pratade för några veckor sedan om en bok som han hade hört om på radio som han trodde skulle intressera mig. Boken han tänkte på var Ryssland nu: trender i skuggan av Kreml av Claes Ericson. Initiativet är minst sagt lovvärt, för det är tröttsamt mycket storpolitik i den svenska rapporteringen om Ryssland. Ericson identifier tre trender som han strukturerar boken enligt: En stärkt självkänsla, ett växande välstånd och kulturens kommersialisering (jag gillar den genomgående alliterationen). Det gör ändå inte att man kommer ifrån känslan att det är för lite om för mycket. Akademikern i mig känner istinktiv motvilja mot vissa av de generaliseringar som görs i boken, men å andra sidan inser jag att om man ska klämma in hela Ryssland på 219 sidor så måste man göra vissa förenklingar.

Bokens första mening är ”Ryssland är motsägelsernas land”, och pÃ¥ samma sida Ã¥terges Tjuttjevs ständigt Ã¥terkommande dikt om att Ryssland inte kan förstÃ¥s med förnuftet (i en annan översättning än den vanliga). Jag kan inte lÃ¥ta blir att undra: är inte alla länder fulla av motsägelser om man tänker efter? Är Ryssland verkligen sÃ¥ speciellt? Visst är Ryssland pÃ¥ mÃ¥nga sätt annorlunda än Sverige, men jag har sedan mitt första besök kännt mig hemma där, och känner det som ett land där människor har ungefär samma mÃ¥l och drömmar som här.

Men som intro till Ryssland är boken väl bara att rekomendera. Det är lättläst, faktaspäckat (författaren verkar ha en viss förkärlek för opinonsundersökningar) och relativt underhållande, fast om man verkligen inte känner till mer om Ryssland än Putin och Medvedev kanske det kan kännas en smula överväldigande. Av de citat och ordspråk som lyfts ut ur texten fastnade jag särskillt för det jag satt i rubriken. Massa bilder är det också.

SÃ¥ slutligen mÃ¥ste jag ju fÃ¥ nämna att denna blogg är upptagen under rubriken ”Vad händer nu, svenska bloggar om Ryssland.” Det är naturligtvis smickrande, men jag vill vara lite petig. Den beskrivs som ”Reflexioner om vardagsliv och samhälle i Moskva”. Det är sorgligt nog sÃ¥ att Moskva är en stad jag känner dÃ¥ligt, det är mer S:t Petersburg som är min grej.

Revolutionen enligt Figes

Just nu läser jag Orlando Figes A People’s Tragedy: The Russian Revolution 1891–1924. Jag har en bit kvar, inklusive noter omfattar den 923 sidor, men det är än sÃ¥ länge förvÃ¥nansvärt underhÃ¥llande och mycket välskrivet. (Jag gillade för övrigt även Figes Natasha’s dance: A Cultural History of Russia.) Som framgÃ¥r av undertiteln betraktar Figes revolutionen som mycket mer än ”kuppen” i oktober 1917 , därav bokens omfÃ¥ng, och fram till denna har jag ännu inte hunnit.

Mest fascinerad är jag hittills av porträttet av Nikolaj II, Rysslands siste tsar. Han beskrivs som en man som beundrar de ryska 1600-tals tyrannerna och som nog gärna levt pÃ¥ den tiden. Kanske själv varit en Ivan den förskräcklige. MotstÃ¥ndade till reformer, men utan styrkan att helt stÃ¥ emot, försökte han i det längsta bevara det kungliga enväldet. Samtidigt beskrivs han som den perfekta gentlemannen och talade engelska ”som en oxfordprofessor”. Hemma försökte han och hans ”tyska” fru Alexandra, barnbarn till drottning Victoria, skapa ett engelskt borgeligt liv. Och de kallade tydligen varandra för ”hubby” och ”wifey”! (De pratade engelska hemma, Alexandra lärde sig enlig Figes aldrig ryska ordentligt.) Jag tänker mig samtalen över middagen: ”How many revoultionaries did you exile today hubby dear?” ”Oh, just a few hundred wifey love.” ”Far too few, lovy, far too few.” Men det stämde kanske dÃ¥ligt med deras ideal att ta med sig jobbet hem.

Souvenir

Vid mitt senaste besök på Anna Achmatova museet i St Petersburg, det är lägenheten i Fontannyj dom som hon bodde i på 1920-40 talet som blivit museum, köpte jag med mig en inspelning där hon själv läser Poema bez geroja (Poem utan hjälte). Inspelningen är raspig och brusig. Uppläsningen är entonig och mässande, precis som min ryska kompis (som har inspelningen på LP) varnade mig för. Det är svårt att höra vad hon säger, och det är knappast så att man överväldigas av någon poetisk kraft.

Det finns inga som helst uppgifter om inspelningen på skivan. Den är förmodligen gjord ganska sent i hennes liv, för det är en gammal kvinnas röst som läser. Man hör hur hon vänder blad bland sina papper. Helt plötsligt hörs en högljudd skorrande ringsignal i bakrunden och fötter som springer iväg till telefonen. Men Achmatova fortsätter oberörd att läsa. Och det är nu det blir gripande – i just inspelningens amatörmässighet. Achmatova var en poet i onåd hos Sovjetstaten, även om hon mot slutet av sitt livs åter tilläts verka. Det fanns inga privilegier för henne, ingen professionell inspelningsstudio. Där jag sitter på tåget, med Achmatovas mässande röst i lurarna, ser jag plötsligt framför mig hur Anna Achmatova sitter i sin lägenhet och läser; mörka möbler, virkade dukar. För ett kort ögonblick gör den raspiga inspelningen henne overkligt levande.

Objektivt sett

Det tog mig ofantligt lång tid, över ett år, att läsa ut Extremely Loud & Incredibly close av Jonathan Safran Foer. Det märkliga, givet den långa tiden, är att jag hela tiden tyckt att boken var rätt bra. (Med tanke på hur illa jag tyckte om Eextremelyloud_1.jpgverything is illuminated är det rätt anmärkningsvärt att jag ens började läsa.) Huvudpersonen är 9-årige Oskar Schnell som förlorade sin far 11 september 2001.

Oskar hittar en dag en nyckel i en vas och är övertygad om att det är hans far som lämnat honom en gåta han måste lösa. Så han beger sig på jakt efter låset som nyckeln öppnar. Jag måste erkänna att bokens början inte är alldeles färsk i mitt medvetande längre, men efter ett drygt år och 326 sidor är det en scen i slutet på boken som fastnat. Under en nattlig utflykt (som jag inte kan beskriva närmre utan att avslöja bokens upplösning) har Oskar, som är oerhört fascinerad av naturvetenskap, en diskussion med limousine-chauffören Gerald om hans döttrar:

”Are they both special?” He cracked up and said, ”Of course their pop is gonna say they’re special.” “But objectively.” “What’s that?” “Like factually. Truthfully.” “The truth is I’m their pop.” (s. 316)

Mitt år har hittills präglats av (alltför många) epistemologiska diskussioner: Vad är kunskap? Hur kan man nå den? Vad är sanning? Och så objektivitet – är det ens möjligt? Det kan inte sammanfattas så mycket bättre än i citatet ovan.

Extremly loud and incredibly close

Det tog mig ofantligt lång tid, över ett år, att läsa ut Extremely Loud & Incredibly close av Jonathan Safran Foer. Det märkliga, givet den långa tiden, är att jag hela tiden tyckt att boken var rätt bra. (Med tanke på hur illa jag tyckte om Everything is illuminated är det rätt anmärkningsvärt att jag ens började läsa.) Huvudpersonen är 9-årige Oskar Schnell som förlorade sin far 11 september 2001.

Oskar hittar en dag en nyckel i en vas och är övertygad om att det är hans far som lämnat honom en gåta han måste lösa. Så han beger sig på jakt efter låset som nyckeln öppnar. Jag måste erkänna att bokens början inte är alldeles färsk i mitt medvetande längre, men efter ett drygt år och 326 sidor är det en scen i slutet på boken som fastnat. Under en nattlig utflykt (som jag inte kan beskriva närmre utan att avslöja bokens upplösning) har Oskar, som är oerhört fascinerad av naturvetenskap, en diskussion med limousine-chauffören Gerald om hans döttrar:

”Are they both special?” He cracked up and said, ”Of course their pop is gonna say they’re special.” “But objectively.” “What’s that?” “Like factually. Truthfully.” “The truth is I’m their pop.” (s. 316)

Mitt år har hittills präglats av (alltför många) epistemologiska diskussioner: Vad är kunskap? Hur kan man nå den? Vad är sanning? Och så objektivitet – är det ens möjligt? Det kan inte sammanfattas så mycket bättre än i citatet ovan.

Tjurskallig bonderomantik

Det verkar vara tema Tolstoj i senaste numret av St Petersburg times. Där finns en artikel om nyöversättningen till engelska av den första versionen av Krig och fred. Denna finns även översatt till svenska av Staffan Skott. Den ligger pÃ¥ ”att läsa” hyllan hemma, men jag ska ta mig igenom nÃ¥gra av alla mina pÃ¥började böcker innan det är dags för den. Och den lär väl ocksÃ¥ ta ett tag, förutom att antalet sidor tar sin tid att läsa sÃ¥ gör de ocksÃ¥ att boken inte är särskilt portabel. Passar dÃ¥ligt pÃ¥ tÃ¥get med andra ord. Orginalversionen kallas den, men den gavs sÃ¥ vitt jag förstÃ¥r aldrig ut under författarens livstid utan det är en (av författaren) bearbetad version av Krig och fred som är den mest kända. Jag har höga förväntningar; Anna Karenina var för mig en angenäm överraskning. En klassiker som inte bara var bättre utan ocksÃ¥ betydligt lättare att läsa än jag trodde, sitt omfÃ¥ng till trots. PÃ¥ en frÃ¥ga om vad den handlar om lär Tolstoj förresten ha svarat: ”Om det hade kunnat sägas kortare, hade boken varit kortare.”

I St Peterburg times finns också en artikel om en bok om och av hans fru Sofia som från 1880-talet var en hängiven amatörfotograf. I boken finns förutom berättelsen om henne många av hennes fotografier återgivna. Hade inte varit julafton redan imorgon hade jag satt upp boken på önskelistan. Lev Nikolajevitj Tolstoj är inte bara en av världslitteraturens giganter, han verkar dessutom ha varit en galenpanna av stora mått. Han var nog inte en enkel man att leva med. Tolstojs biografi innehåller det ena bizarra infallet efter det andra. Religiösa grublerier, romantisering av bondelivet och ogillande av adelns livstil verkar ha legat bakom de flesta av dessa. Högaldige Tolstoj kunde dock inte släppa sitt ursprung. Målningen av Repin, återgiven här intill, föreställande en plöjande Tolstoj misstänker jag visar honom i en av hans mer bonderomantiska stunder.

Artikeln om Sofia beskriver henne som en kvinna som offrade allt för sin man som hon dyrkade. Som nog många kvinnor även med betydligt mindre berömda män gjort. De av hennes foton som är återgivna i artikeln visar en tjurig Lev Nikolajevitj som stirrar in i kameran. Man känner igen honom från Repin-tavlan. Det är den här farbrorn som 82 år gammal rymmer hemifrån för att komma bort från lyxen, jag har för mig att han var på väg till ett kloster. Litterär celebritet som han är har han världspressen i hasorna. Det slutar illa, LNT dör på ett stationhus under sin resa. Betydligt mer livfullt berättar Per Arne Bodin denna historia om Tolstojs sista dagar på kursen i rysk litteraturhistoria, det är värt att gå kursen bara för att få höra den.

Parallelläsning

Jag läser ofta flera böcker parallellt, men pÃ¥ sistÃ¥ne har jag haft ovanligt mÃ¥nga som jag bara inte blir färdig med. Värst är Jonathan Saffran Foers Extremely Loud and Incredibly Close som jag fick i julklapp förra Ã¥ret och sÃ¥ här lagom till nästa jul ännu inte kommit igenom. Jag tycker till och med att den är bra – men det gÃ¥r extremt trögt. Samma sak med Bengt Jangfeldts Majakovskijbiografi Med livet som insats som jag hÃ¥llt pÃ¥ med sedan i maj. (Jag kunde i alla fall säga ”den hÃ¥ller jag pÃ¥ och läser” när den fick augustpriset härom veckan.) Kjell Westös Där vi en gÃ¥ng gÃ¥tt har bara hängt med sedan slutet pÃ¥ oktober.

Nu har jag i alla fall lyckats slutföra en annan långkörare – Neil Gaimans Anansi Boys som hängt med i podden hela hösten. Det är schysst att lyssna på ljudbok när man åker buss eller tåg och det gör jag ju en hel del. Men att högläsa en hel roman, vilket Lenny Henry för övrigt gör fantastiskt bra, tar sin tid och så måste jag ju hålla mig uppdaterad med språket och andra p1 podcasts (att jag just lyssnar på det som podcast är enda indikationen på att jag faktiskt är rätt mycket yngre än kanalens målgrupp) och lyssna på musik när jag är för trött för att tänka. Så det halsbrytande äventyret med gudar, halvgudar, spöken och mer eller mindre vanliga människor har tagit sån tid att jag nu har svårt att minnas början. Men är man lagd åt humoristisk fantasy så rekomenderas Anansi Boys absolut.

Propaganda!

Jag fick en länk skickad till mig idag ”tänkte att du ville se det här” var kommentaren, och naturligtvis ville jag se det här – ett bildspel med gamla sovjetiska propagandabilder. När Sovjetunionen föll kom scanpix av nÃ¥gon anledning över propagandabyrÃ¥n API:s bilder, och nu har en bildredaktör där grävt i arkiven och samanställt en bok med den passande titeln Propaganda – som alltsÃ¥ ocksÃ¥ delvis kan beskÃ¥das som ett bildspel pÃ¥ scanpix hemsida.

Boken fick en fin recension i vetenskapsradion historia för några veckor sedan (kan dock inte hitta inslaget på deras hemsida, det är förmodligen för gammalt). Jag hade nästan hunnit glömma den, så stort tack för påminnelsen. Efter den försmaken är det givet vad som ska stå högst upp på min önskelista till jul.

Det var inte bättre förr

Läser om Sven-Erik Lidmans I skuggen av framtiden för att jag måste men för den skull inte utan nöje. Nu har jag kommit fram till kapitel 5 som behandlar utbildningsväsendets utveckling och kan småle åt beskrivningen av universitetet i Cambridge på 1600-talet. Det fanns ingen ämnesspecialisering, inga tentamen och inga betyg. Disputerade gjorde man ständigt och jämt men det handlade då inte om att försvara avhandlingar utan var helt och hållet övningar i logisk argumentationskonst.

Föreläsningar fanns det däremot. De försigick här som pÃ¥ de flesta andra hÃ¥ll sÃ¥ att föreläsaren talade sÃ¥ lÃ¥ngsamt att studenterna hade möjlighet att ord för ord skriva ned det han sade. Tryckta böcker var för dyra för den vanliga studenten; man fick plita ner sina egna läromedel.”

Det klagas en hel del bland universitetslärare numera att studenterna bara sitter tysta och antecknar frenetiskt. Det sker ingen interaktion, ingen reflektion. Men det var tydligen inte bättre förr i tiden.