Från rennäring till radikalfeminism

Det ska erkännas att det inte var med enorm entusiasm som jag skuttade ur sängen när klockan ringde klockan sex i morse. Första dagen tillbaka efter julen har det gått minst sagt trögt med jobbandet.

Som tur är börjar det nya året som det gamla slutade, med uppsatshandledning. Det är lagom konkret och strukturerat, dessutom är det ganska skoj. Till skillnad från när man föreläser är det tvåvägskommunikation, man får träffa samma personer flera gånger och det kan ju faktiskt hända att de skriver bra och intressanta uppsatser.

Dessvärre har uppsatserna jag handleder en tendens att handla om allt mellan himmel och jord – förutom sÃ¥dant som jag kan nÃ¥got om.  PÃ¥ vägen frÃ¥n rennäring till radikalfeminism hinner de med sekter, dödshjälp, Idol och fildelning (men inte ett spÃ¥r av Ryssland sÃ¥ lÃ¥ngt ögat kan nÃ¥…). Det innebär att mina förhoppningsvis goda rÃ¥d ibland ges lite pÃ¥ en höft, och att det ibland uppstÃ¥r behov av hetsinläsning. Kvällens projekt är en crack course i Bourdieus fältteori.

Temat för julens inläsning var fildelning, och här tänkte jag bjuda på årets första boktips: Johan Söderbergs Allt mitt är ditt: fildelning, upphovsrätt och försörjning. Från den har jag hämtat inlägg till diskussionerna under snart sagt varenda släktmiddag eller annan samvaro under julen. Det är inte så ofta man läser en bok som känns så aktuell.

På ett fängslande och oerhört lättläst sätt diskuterar Söderberg upphovsrätt, teknik och kultur. Jag sträckläste kapitlet om fri mjukvara. Jag gillar att han försöker belysa vad som ligger bakom olika ståndpunkter och ger historiska perspektiv. Tonläget är dessutom inte alls så uppskruvat som i mediedebatten. Det är möjligt att aktualiteten ger boken en ganska kort livslängd, men man kan ju se det som ett skäl att börja läsa direkt.

En rolig historia?

Den ena av julens tvÃ¥ klappar med Rysslandstema var Sovjetunionens roliga historia av David Cessarini och Claes Ericson (författare till Ryssland Nu som jag skrivit lite om här). Det var med stor entusiasm som jag öppnade paketet, men tyvärr har den efter läsning bytts ut mot en viss besvikelse. Jag förväntade mig en bok om sovjetiska anekdoter, men istället för roliga historier hittar man till stor del ”vanlig” historia,  lÃ¥t vara kryddad med skämt. Varje litet historiekapitel inleds med en anekdot som fÃ¥r illustrera den tiden i historien, och sÃ¥ är det inte sÃ¥ mycket mer om det. Det är alltför kortfattat och summariskt för att fungera som historiebok, och det är inte som att man lär sig nÃ¥got nytt.

Upplägget får det också att framstå som att varje episod i historien i lika stor omfattning var upphov till skämt, vilket jag tvivlar på. Nina Tumarkin har t.ex. framhållit att det på 1980-talet fanns en enorm flora av skämt till Leninjubileet men nästan inga om 40-årsjubileet av andra världskrigets slut trots att det firandet var minst lika pompöst. Krigserfarenheten var alltför känslosam, smärtsam och levande för att man skulle kunna skämta om det (och det fanns nog ett större instämmande i sovjetledarnas verklighetsbeskrivning).

I inledningen framhålls skämten som motståndsstrategi och som ventil, och det är det jag önskat att de fördjupat i boken. Det finns dock en del forskning om detta, även i en sovjetisk kontext. Några referenser kommer kanske när jag är tillbaka på jobbet bland böcker och artiklar efter helgerna.

Självklart skulle jag också vilja veta lite om hur herrar Ericson och Cessarini gått till väga. Hur har de hittat sina anekdoter? Vem har berättat dem eller var har de läst dem? Under läsningen av t.ex. kapitlen om stalintidens terror undrar man hur någon överlevde att berätta skämt överhuvudtaget, och hur skämten överlevde. Antingen 1) så var det inte så farligt att dra skämt som boken ger sken av eller så 2) var folk beredda att ta enorma risker för att kunna skämta eller 3) så är skämten av ett mer sentida datum. Alla tre varianterna vore värda en utvikning.

När jag började läsa ryska hade vi en hel del ”anekdoty” i min (sovjetiska) lärobok, och det dröjde innan jag börjde fatta vitsen. SÃ¥ kanske är den sovjetiska humorn nÃ¥got av en ”aquired taste” men ett och annat gott skratt bjuder boken definitivt pÃ¥. Som ett smakprov skulle jag vilja ge ett ganska ovantligt exempel, eftersom det framställer en ledare med ovanlig självinsikt:

Chrusjtjov hÃ¥ller sitt berömda tal där han redogör för Stalins brott. DÃ¥ hörs en röst nÃ¥gonstans frÃ¥n de bakre bänkraderna. ”Och var höll du hus när allt det här hände? Varför reste du dig inte och protesterade?” Tystnad. ”Vem sa det? Ställ dig omedelbar upp!” beordrar Chrusjtjov. Ingen svarar och Chrustjtjov ser föraktfullt ut över den bakre raden, där fyra delegater hukar sig och skakar av rädsla. ”Där”, svarar Chrusjtjov och pekar pÃ¥ sina lättskrämda socialistiska bröder. ”Det var precis där jag höll hus.”

Grattis CLS!

La pensée sauvage

La pensée sauvage

I dag fyller den strukturalistiska giganten Claude Lévi-Strauss 100 Ã¥r! (Ja, han lever fortfarande.) Han firas bland annat med ett symposium i Linköping som jag dessvärre inte har möjlighet att gÃ¥ pÃ¥. Jag hade gärna gjort det, för Claude Lévi-Strauss var faktiskt min första introduktion till antropologin – lÃ¥ngt innan jag visste vad antropologi var. När jag praoade pÃ¥ bokhandel i nian sÃ¥ fick jag vid avslutningen välja mig nÃ¥gra böcker, en av dem var Lévi-Strauss’ Lodjurets historia i vilken han analyserar sydamerikanska myter. Pappa, som utsatts för Lévi-Strauss under sina studier i sociologi pÃ¥ 1970-talet, ställde sig lite frÃ¥gande till 15-Ã¥ringens bokval.

När jag nÃ¥gra Ã¥r senare började läsa antropologi var CLS alltsÃ¥ redan ett bekant namn och föremÃ¥l för min fortsatta fascination. Han blev en symbol för ”riktig” analys: att med en fastställd metod och teorier om det mänskligt universella bryta ner och komma fram till vad nÃ¥got verkligen var.  Jag har sedan dess ändrat uppfattning om vad som kännetecknar riktig vetenskap, jag har aldrig riktigt fallit för CLS idéer om släktskapsatomer och systerutbyte, undrar om det inte är lite för lättköpt att prata om binära oppositioner som alltings ursprung och jag har fnissat Ã¥t hans texter som handlar om hÃ¥lkortens betydelse för den antropologiska forskningen.

Men ändå, fascination för CLS finns kvar. När vi skulle gå en klassikerkurs i Oslo var valet givet och i diskussionen om historiens nödvändiga selektivitet och ofullständighet i Det vilda tänkandet fick jag äntligen användning av min CLS-fascination. Även om Bourdieu är den enda strukturalist man numera med hedern i behåll kan framhålla i de akademiska kretsar där jag rör mig, håller jag på CLS alla dagar i veckan. Han kan dessutom, till skillnad från många andra franska (post)strukturalister, skriva läsligt, begripligt och njutbart.

För att hedra 100-åringen läser jag nu Spillror av paradiset – en bok som snarare är en reseskildring eller roman än vetenskaplig monografi och som kan läsas med behållning även av icke-antropologer. I förordet fick jag också förklaringen på en boktitel jag alltid ogillat: La pensée sauvage (värst klang har den engelska översättningen The Savage Mind) är inte bara det vilda tänkandet som bokens svenska titel lyder – utan även namnet på den blomma som får illustrera detta inlägg.

Tidsvittnen

När jag förbereder min kurs’ föreläsningar tittar jag i det som en gÃ¥ng var min kurslitteratur, i böckerna som spelade roll när jag skrev uppsatser. Ryggarna är solblekta, bladen har gulnat. Jag känner mig gammal. De är fortfarande bra.

Nedmontering

Den första september traskade jag lite lätt nedslagen omkring på stadsbiblioteket i Norrköping på jakt efter böcker om Berlin. Jag hade föreläst tidigare på dagen och tyckt mig se hur studenterna blev allt mer uttråkade ju längre tiden gick. Föreläsningen hade delvis handlat om monument, och på väg mot geografihyllan fångades min blick av Stalins huvud svävande mot ett ljusblå bakgrund bredvid en huvudlös staty. Det var Anatolij Zlobins Nedmontering – eller – anvisning om bästa sättet att störta monument som avsetts stå i århundraden, om det plötsligt visar sig att de blivit uppförda på fel plats och till minnet av fel person. Den fick naturligtvis följa med mig hem.

Nedmonteringen skrevs ursprungligen pÃ¥ 1960-talet och är en satir över Chrusjtjev-eras avstalinisering. Huvudpersonen är skulptören Buritj vars gigantiska verk ”Stofilen” är det som ska nedmonteras. Statyns skala illustreras bäst av det 112 cm lÃ¥nga fingret. I övrigt figurerar partitoppen, monumentets väktare och nÃ¥gon enstaka vacker kvinna. Satirens budskap är att avstaliniseringen var nÃ¥got som bara skedde pÃ¥ ytan, under fanns det gamla samhället kvar. Zlobijn gör inte nÃ¥gra störres försök att dölja satirens objekt, Stalin blir visserligen Samin, men Moskva är fortfarande Moskva. Det gÃ¥r inte att missa vad som är inspirationen i alla fall. Som det heter i baksidenstextens retoriska frÃ¥ga, ”Men vad har man för nytta av att störta tyrannens staty, när sockeln ändÃ¥ lämnas kvar?” Boken kunde föga förvÃ¥nande inte ges ut i Sovjetunionen dÃ¥ den skrevs, utan kom istället med den flodvÃ¥g att av tidigare förbjudna böcker som kännetecknade perestrojkan.

Min upptäckt av Nedmontering skedde alltÃ¥ för ungefär tvÃ¥ och en halv mÃ¥nad sedan och jag har nu kommit ända till sidan 97. ”Du gör inga större framsteg med den där boken” som min tillfälliga australiensiska lägenhetskamrat konstaterade häromdagen. Jag kommer faktiskt inte komma sÃ¥ mycket längre än till sidan 97 heller. Mitt boktÃ¥lamod är kort och Nedmontering är ärligt talat en ganska trist historia. Det är en satir, och som satirer kan göra kännetecknas den av överdrifter och grovhuggna karaktärsdrag. Personerna i boken fÃ¥r varken liv eller djup och jag känner mig väldigt likgiltig inför deras fortsatta öden. Och monument, fascinerande som de är, är ju de facto inte särskilt levande. Satiren kan inte bära nästan 400 sidor, den hade kanske gjort sig bättre som en novell?

Ödesdiger vetenskap

Jag har precis läst ut Michail Bulgakovs De ödesdigra äggen. En kort roman som utspelar sig i Moskva i en nära framtid frÃ¥n när den skrevs. Epitetet science fiction kan väl förresten vara sägas vara ovantligt passande eftersom boken kretsar just kring vetenskap. Bokens huvudperson Vladimir Ipantievitj Persikov är professor i zoologi och upptäcker av en slump en röd strÃ¥le som pÃ¥skyndar utvecklingen enormt hos grodor. De växer i en rasande takt, men fÃ¥r ocksÃ¥ nÃ¥got ondsint över sig. Persikov tror sig exhalterad ha hittat en ”livsstÃ¥le” och pÃ¥ nÃ¥got sätt sprider sig nyheten till en illistig journalist gör Persikov och upptäckten berömd. I samband med hans upptäckt härjar ocksÃ¥ en hönspest och för att fÃ¥ igÃ¥ng sovjetunionens avstannande hönsindustri kallas professorns strÃ¥le in. Konsekvenserna blir, som antyds i titeln, ödesdigra.

Boken får mig att tänka på programmet om Trofim Lysenko (1898-1976) som In our time (BBC Radio 4) hade nyligen. (Torra britter när de är som bäst!) Eftersom boken skrevs redan 1924, ett par år innan Lysenko började härja, kan väl Bulgakov knappast ha haft honom i tankarna. Men det finns paralleler så antingen var Bulgakov synsk eller så var hans samtidskildring och satir så träffsäker att den identifierade tendenser som ännu inte fullt blommat ut. (Eller så är alla eventuella likheter bara en slump.)

Lysenko i vetefältetHur som helst så är Lysenko förmodligen Stalintidens mest (ö)kända vetenskapsman. Eller, vetenskapsman är kanske för mycket sagt, för hans metoder var på många sätt ovetenskapliga. Lysenko blev berömd 1927 för att ha fått ärtor att växa på vintern i Azerbajdzjan. En annan av hans tidiga experiment handlade om att blötlägga vete över vintern för att öka dess produktivitet. Grundidén var att man genom yttre påverkan skulle kunna förändra växters egenskaper och sedan få detta att gå i arv (naturligt urval i racerfart), så att man t.ex. kunde härda utsäde och odla vete under den sibiriska vintern.

Till skillnad från Bulgakovs huvudperson Persikov, en solitt borgerlig professor, var Lysenko var född i en bondefamilj. Han hade lite formell utbildning och var inte knuten till något akademiskt lärosäte. Han passade alltså utmärkt in i 20-talets politik att ersätta den gamla eliten med en ny, Den karaktär som påminner mest om honom i boken är inte Persikov utan sovchos-föreståndaren Rock. Catherine Merridale påpekar i In our time att Lysenko var expert på att få experiment att framstå som succéer innan de ens var färdiga. Ingen av hans succéer har heller kunnat upprepas (just reproducerbarthet brukar vara en kriterium för god vetenskap). Precis som i Bulgakovs bok där Rock får sovjetledningens tillstånd att sätta igång med storskalig hönsframställning, sattes även Lysenkos idéer igång direkt i stor skala, utan några föregående experiment. Inte nog med det, den mer solit vetenskapliga genetikforskning som pågick i Sovjetunionen avbröts, lades ner och förstördes. I både boken och verkligheten blev konsekvenserna just ödesdigra.

Tillskillnad från Persikov, så blev Lysenkos ödesdigra experiment inte hans egen undergång, han fick vara kvar som ledare för sovjetunionens genetikinstitut ända fram till mitten av 1960-talet. Lysenko hade även lyckats få Chrusjtjovs öra, men hans teorier ifrågasatts mer och mer sedan det efter Stalins död blev enklare att ha avvikande åsikter med livet i behåll.

På tal om synskhet eller slump skulle bokens slut förresten kunna fungera som en allegori över Nazitysklands anfall på Sovjetunionen och hur det slutligen stoppades (i alla fall västvärldens tolkningar av förloppet.)

Manuskript brinner inte

Terminen har börjat på allvar, det är full fart, lätt kaos och ganska många ensamma kvällar i Östergötland. Då har jag äntligen fått sett den ryska tv-dramatiseringen av Mästaren och Margarita. Nästan tre år efter den började sändas i Ryssland. Och när den dramatiska musiken klingar ut efter sista avsnittet vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.  Förutom att boken, såklart, är bättre än filmen.

Jag kom för första gången i kontakt med Bulgakovs bok på gymnasiet. Vi var tvugna att läsa den, men det kändes inte som någon större börda. Den blev snabbt en viktig del av den dröm om den ryska litteraturen som var en bidragande orsak till att jag några år senare började läsa ryska. Det romantiska skimret kring Bulgakov blev inte direkt mindre när en av mina lärare i St Petersburg berättade hur hon girigt läste de  olagliga kopior av Mästaren och Margarita som skickades runt i vänkretsen innan den fick ges ut i Sovjetunionen.

En av mina ryska vänner avfärdade serien med argumentet att den försöker ligga sÃ¥ nära boken att det blir dÃ¥lig tv. En intervju med regisören i New York Times bekräftar ambitionen att ligga nära originalet. ”I didn’t write one word of the screenplay from my own ideas,” Mr. Bortko said. ”It is Bulgakov’s text.” ÄndÃ¥ tänker jag flera gÃ¥nger ”nämen, sÃ¥där var det väl ändÃ¥ inte?”. Men det är kanske mitt minne som sviker.

Jag gillar skildringarna av Moskva. Poeten Bezdomyj som av sina prövningar går från rödhårig till gråhårig är visserligen inte vad jag tänkte mig men funkar ändå fint. Woland och hans gäng är inte så dumma heller. Att specialeffekterna inte riktiga matchar hollywoods storproduktioner är det kanske inte mycket lönt gnälla på. Däremot är jag besviken över att det bister i titelrollerna: Margarita är alltför enerverande, Mästaren alltför deprimerande. Någonstans i bakhuvudet gnager dock en vag aning om att det inte riktigt är huvudpersonerna som är behållningen i boken heller. Måhända dags för en omläsning och utvärdering.

Viskningar

Jag har tillbringat nÃ¥gra regniga dagar tillsammans med Orlando Figes The Whisperers – maffiga 656 sidor tragiska människöden. (Jämfört Figes bok om ryska revolution är den dock värsta kortisen.) Det var värt besväret. I The Whisperers, som har undertiteln Private life in Stalin’s Russia, skildrar Figes ett antal familjers öden under Stalintiden: frÃ¥n svälten och likvideringen av “kulakerna” via den stora terrorn och kriget till Stalins död och terrorns efterspel. Bokens bygger pÃ¥ ett stort antal intervjuer som Figes genomfört tillsammans med organisationen Memorial (mycket av materialet är tillgängligt pÃ¥ hans hemsida). Jag kan förstÃ¥ och sympatisera med ambitionen att föra fram sÃ¥ mÃ¥nga av dessa historier som möjligt i boken, men kanske hade det blivit en ännu bättre bok om han skurit ned lite.

Förtrycket och terrorn rationaliserades ofta med uttryck som “Man kan inte göra omelett utan att knäcka nÃ¥gra ägg”. En f.d. vakt under bygget av Vitahavskanalen, som beskriver sig själv som en av miljoner ’vanliga Stalinister’, berättar hur han slog bort det obehag han kände med övertygelsen att de inte bara byggde en kanal utan ett nytt samhälle. Som inte hade kunnat byggas pÃ¥ nÃ¥got annat sätt. Än i dag tycker han att hÃ¥rdheten och grymheten var berättigad. Figes framhÃ¥ller att det idag är lätt att underskatta den ideologiska drivkraft som människor dÃ¥ hade. De sÃ¥g uppoffringarna som ett nödvändigt offer för byggandet av det kommunistiska samhället, där det goda livet skulle kunna Ã¥tnjutas av alla. (Figes citerar till och med flera offer för terrorn som ser tillbaka pÃ¥ stalintiden med nostalgi!)

Det som var speciellt med den stora terrorn 1937-38 var att den riktade in sig på några av regimens mest lojala supportrar, på de som hade hjälp till att bygga sovjetstaten, på samhällets politiska toppskikt. Det kanske kan förklara hur terrorn kunde pågå utan att någon gjorde något. De inte bara lät bli att försöka hjälpa andra, de försökte inte ens hjälpa sig själva. Det stannade snällt hemma och blev arresterade. Många packade en väska och hade den under sängen i väntan på att NKVD skulle knacka på dörren. Väldigt få försökte undkomma genom att t.ex. lämna stan och skaffa sig falska identitetshandlingar, något som Figes tror hade räckt eftersom NKVD var dåliga på att spåra folk. Kanske var de som någon föreslår paralyserade av skräck, kanske var det den bolsjevikiska viljan att bevisa sin oskuld för partiet som var orsaken. Många var också redo att bekänna alla anklagelser om det var det partiet krävde av dem.

Men det fanns redan då en medvetenhet om historiens skiftningar. En kvinna berättar att hennes lärare i samband med rättegången mot Tuchatjevskij gav barnen en bit papper att klistra över hans ansikte i läroboken. Men hon bad dem göra det försiktigt, och sa att även om han betraktades som en fiende i dag, så kanske omdömet om honom ändras i morgon. Och då skulle de kunna ta bort pappret utan att ha förstört hans asikte.

The Whisperers är en fascinerande insikt i ett skrämmande samhälle, där det utbredda angiveriet och informerandet gjorde att i ett land som var för stort att ha full koll på, kunde regimen lite på att befolkningen övervakade sig själva. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag kommer på mig själv med att gång på gång mumla den slitna frasen om att den stora tragedin inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Och medlöperi. För även om man ser Stalin som den onda arkitekten av terrorn, hade han inte kunna genomföra den utan miljontals medhjälpare.

Viljan att vara unik

Vi ligger lite efter här ute pÃ¥ landet (där det för övrigt fortfarande regnar), sÃ¥ det blev söndagens tidning till frukost idag. Där fanns bland annat en intervju med Christian Lander, upphovsman till bloggen och boken Stuff white people like. Där driver han med en välutbildad vit övre medelklass (som han själv tillhör) som sopsorterar, köper ekologisk mat, gillar indie och har skägg och glasögon. De hela pÃ¥minner mig om de utläggningar som min man (som sopsorterar, köper ekologisk mat, gillar indie och har skägg och glasögon) ibland brister ut i om hur provocerad han blir av Söder(malm i Stockholm). För pÃ¥ Söder är alla som han, där finns alla butiker som han gillar – och som alla andra gillar, alla ser ut som honom, har samma ”alternativa” klädstil och ”alternativa” musiksmak. ”Söder fÃ¥r mig att inse att jag inte är sÃ¥ speciell som jag skulle vilja”, brukar han säga, ”och jag tycker inte om det.” Undertiteln till Stuff white people like är just ”the unique taste of millions”. (Och det är alltsÃ¥ inte ens unikt att driva med att det inte är unikt).

Det enda som förvånar mig är att Lander säger att han startade bloggen efter en diskussion om att han ville att fler vita skulle se tv-serien The Wire. Jag trodde The Wire var precis sådant som vita människor tycker om, i alla fall är det den tv-serie som man på min vita, välutbildade arbetsplats får skämmas lite över att man inte hänger med i (men en kollega som har alla dvd-boxarna har generöst erbjudit sig att avhjälpa denna brist).

Ur tiden

En kort sekund var jag mer förvånade över att han till igår fortfarande levde, trots att jag egentligen var väl medveten om detta, än över att han dött. Den nästan 90-årige Alexander Solzjenitsyn ser med sitt långa skägg ut att vara hämtad från ett annat sekel. Men nu är han hur som helst död på riktigt. Hans avgrundskonservatism har gjort att jag haft svårt att riktigt ta honom till mig, men En dag i Ivan Denisovitjs liv är briljant, inte minst i hur han gör lägerlivets fasor ännu mer påtagliga genom att skildra en bra dag i Ivan Denisovitjs liv. (Den är dessutom kort och lättläst.) Förresten var Solzjenitsyn när just detta verk publicerades inte dissident, det skedde under Chrusjtjevtiden då hans raka skildring av lägren passade utmärkt in i det rådande avstaliseringsprogrammet. Men det blev ju värre sen. Såväl svenska som ryska tidningar har hans död på förstasidan, men fokuset i respektive artiklar är olika. Där DN intervjuar översättare och litteraturvetare om hans betydelse för världslitteraturen är de ryska artiklar jag läst fulla av biografiska detaljer och intervjuer med hans familj. Jag undrar om det säger något om skillnaderna i länderna emellan i stort, eller bara om vilka källor man har haft tillgängliga.