When prophecy fails

Det kan tyckas märkligt att jag blivit rekommenderad att läsa en bok om en ufo-sekt frÃ¥n 1954, men pÃ¥ ett seminarium där jag tidigare i höstas lade fram en del av mitt avhandlingsmanus, nämnde en av professorerna studien When prophecy fails av Leon Festinger mfl. Inte för att den innehÃ¥llsmässigt har nÃ¥got större samröre med vad jag sysslar med, förutom att det är en etnografisk studie, utan som ett exempel pÃ¥ ”otraditionellt” upplägg av vetenskaplig text. Studien frÃ¥n 1954 är tydligen en socialpsykologisk klassiker. Den har till och med sin egen wikipedia-artikel. Jag hade aldrig hört talas om den, men blev tillräckligt nyfiken för att läsa.

Studien handlar om undergångssekter, och vad som händer med medlemmarnas övertygelse när det visar sig att jorden visst inte alls gick under när de hade trott. Paradoxalt nog verkar det sig nämligen vara så att under vissa förutsättningar är så kan tron stärkas av den uteblivna apokalypsen.
I fokus för studien stÃ¥r en grupp som pÃ¥ ett häpnadsväckande sätt blandar ufo:n och kristendom, och som förutsäger att jorden den 21 december Ã¥ret i frÃ¥ga kommer att gÃ¥ under i en stor översvämning och de utvalda kommer att räddas av flygande tefat. Gruppen är fokuserad kring en hemmafru i ”Lake City” som börjat fÃ¥ budskap av en utomjordisk andevärld. Diverse väsen besätter hennes hand och nedtecknar meddelanden i en handstil som inte är hennes.
Det var dock, som sagt, inte ämnet utan upplägget av boken som var skälet till att jag läste den. Första kapitlet är en historisk översikt över domedagssekter. Sedan börjar en kronologisk och mycket detaljerad berättelse om denna grupps uppgång och fall. Om hur vår hemmafru börjat få sina mystiska budskap, och hur det långsamt börjar bildas en liten grupp kring henne. Hon kom till författarnas kännedom i oktober, då var det alltså drygt 2 månader fram till katastrofen. De bestämmer sig för att försöka infiltrera gruppen, anställer fyra observatörer – en man och en kvinna i varje stad där gruppen finns, vilka deltar i alla aktiviteter den här sista hektiska tiden.

Från och med kapitel två liknar bokens upplägg lite grann en roman, där vi får följa gruppens förberedelser för undergången. Det är ingen teori förrän i de allra sista kapitlen där författarna diskuterar sin hypotes giltighet. De samlar in ofantligt mycket material om sitt enda exempel under den intensiva period som studien pågick: tusentals sidor med anteckningar, observationer och transkriberingar.
I sitt metodappendix diskuterar författarna studiens giltighet, i hur stor utsträckning de själva kan tänkas ha pÃ¥verkat resultatet och andra tänkbara ”vetenskapliga” invändningar. Däremot stÃ¥r det inte ett ord om vad som skulle ha varit högst kontroversiellt idag. Studien gjordes med dolda observatörer som framställde sig som ”riktiga” medlemmar och dolde sitt studiesyfte. Gruppen visste inte om att de studerades. Det hade förmodligen varit omöjligt att fÃ¥ en etikprövning för en sÃ¥dan studie godkänd idag. ”Informerat samtycke” är det som gäller om man ska studera människor.

Förmodligen hade det inte gÃ¥tt att göra en sÃ¥dan här studie med öppet syfte. De hade med största sannolikhet inte fÃ¥tt tillgÃ¥ng till gruppen. Alla namn som förekommer i boken är pseudonymer, men eftersom gruppen blev ”national headline news” sÃ¥ gissar jag att samtida läsare relativt lätt kunde genomskÃ¥da anonymiserings försöken.

I diskussionen stÃ¥r det inte heller ett ord om hur studien pÃ¥verkade de som gjorde den. Hur pÃ¥verkades observatörerna av de märkliga upplevelser de var med om? Hur var det att stÃ¥ där pÃ¥ bakgÃ¥rden och vänta pÃ¥ det flygande tefatatet som aldrig dök upp? SÃ¥dant kunde man nog inte skriva i en vetenskaplig text 1954, inte ens i en sÃ¥ ’experimentell’ som denna.  Det är en stor skillnad mot min studie. I dagens antropologiska metodlitteratur diskuteras ofta vad det innebär att man själv är forskningsinstrumentet. Och de egna känslorna, upplevelserna och funderingarna fÃ¥r lov att ta en plats i texten. Det är dock inte helt okontroversiellt 2010 heller, och jag kände en viss oro över min ”jag-tunga” text inför seminariet. Men jag fick förvÃ¥nansvärt positiva kommentarer om detta, sÃ¥ förmodligen kommer det finnas en del kvar av mig även i den färdiga avhandlingen.

Böckernas väktare

Jag fick en ny kompis idag, katten Musia. Hon är medarbetare pÃ¥ Majakovskijbiblioteket och ska se till att inga möss kommer och hotar boksamlingen. Till övrigas stora förvÃ¥ning gick hon och la sig i mitt knä ”hon brukar hÃ¥lla sig pÃ¥ golvet” och jag hör för mitt inre australiensiske James som muttrar ”bloody Swedish”. Han är nämligen helt övertygad om att det är nÃ¥got med svenska sprÃ¥ket som fullständigt förhäxar katter och gör dem tillgivna mot främlingar pÃ¥ ett sätt som de aldrig brukar vara. Och tydligen fungerar det även pÃ¥ ryska katter.

Alla bibliotek har katter fick jag förklarat för mig. (Och arkiv, och universitet och Eremitaget.) Det har sina goda sidor det här landet tycker den icke-allergiske kattvännen och försöker föreställa sig ett svenskt bibliotek med sådana medarbetare.

Döden i Ryssland

Piskarevskojekyrkogården i S:t Petersburg där en halv miljon av offren för belägringen 1941–1944 är begravda.

Man fÃ¥r lite konstiga blickar när nÃ¥gon frÃ¥gar vad den tjocka boken man hÃ¥ller pÃ¥ och läser handlar om, och svaret är ”döden i Ryssland”. Det finns nu fÃ¥ länder som haft sÃ¥ mycket död som Ryssland under det senaste seklet, och allt detta lidande täcks in i Catherine Merridales intressanta Night of Stone: Death and Memory in Twentieth-Century Russia. Eller ja, ska vi vara petiga sÃ¥ är det faktiskt Sovjetunionen det till största delen handlar om, och en stor del av all denna död skedde i vad som idag är andra självständiga stater. Inte minst Ukraina, varifrÃ¥n Merridale har en stor del av sin empiri.

Night of Stone är en historieskrivning som riktar in sig på de mörkare sidorna av Sovjetunionens historia, och hur detta hanteras idag. Ryssland har faktiskt haft så mycket död, att trots att man förlorade minst dubbelt så många i första världskriget som Storbritannien gjorde, är detta, tvärtemot den brittiska krigskulten, ett krig som knappt någon minns. Det finns faktiskt inte ett endaste monument till första världskriget i Ryssland! För miljoner döda i det kriget till trots, så skulle revolution, inbördeskrig och svält helt överskugga det. Sedan fortsatte det med mer svält, terror och utrensningar innan det var dags för 1900-talets största katastrof: andra världskriget där minst 25 miljoner sovjetmedborgare förlorade livet. Och sedan var det svält igen. De har, kort sagt, inte haft det lätt. Därför är det intressant att Merridale, till sin egen förvåning, konstaterar att trauma är nästan helt frånvarande i dagens Ryssland.

Boken bygger pÃ¥ Merridales egna intervjuer med veteraner och offer för utrensningen. I framförallt sista kapitlet delar hon med sig av hur hon pÃ¥verkats av mötet med dem. Ett kapitel handlar om (gamla) ryska föreställningar om döden, och det handlar ocksÃ¥ om man i det sena Sovjetunionen och efterföljarstater försökt handskas med all denna död i det förflutna. Inte minst tar organisationen Memorial upp en del utrymme. Delvis är det dock en ganska traditionell historieskrivning, och det är den delen som är minst intressant. Inte för att Merridale gör det dÃ¥ligt, men för att det har gjorts förut. Den stora terrorn skildras t.ex. mer ingÃ¥ende i den nyare The Whisperers av Orlando Figes (som nu ocksÃ¥ finns i svensk översättning med titeln De som viskade). Om andra världskriget har Merridales själv senare skrivet en bok, Ivan’s War. Den är pÃ¥ gÃ¥ng i svensk översättning och ges ut under namnet Ivans krig av Historiska media.

Jag hade velat ha mer av Merridales samtida material och mer om föreställningar om döden. Men det speglar kanske mest mina intressen. Night of Stone är en mycket läsvärd bok, som dessvärre är lite svår att få tag på.

Dagens boktips

Såg när jag strosade runt i bokhandeln förut idag att Orlando Figes the Whisperers har blivit översatt till svenska. Historiska media har gett ut den under titeln De som viskade. En förvisso maffig tegelsten till bok, men riktigt intressant om stalintidens terror. Figes har arbetat på boken tillsammans med människorättsorganisationen memorial. Här kan den som vill läsa vad jag skrev om The Whisperers efter att jag läst den förra sommaren.

Uppdate: Vetenskapsradion Historia hade 5/11 en intervju med Orlando Figes om boken och projektet. Lyssna på det här.

Brott och straff light

Som 15-åring sträckläste jag Brott och straff på mindre än ett dygn. Jag tyckte det var den bästa bok jag någonsin läst. När jag några år senare läste om den var jag inte alls lika fascinerad, men det var ändå så att när jag ytterligare några år senare började läsa ryska  var min dröm att läsa Brott och straff i original.

aga_2Jag har insett att det kommer jag nog aldrig orka. Jag kommer nog inte orka läsa om den på svenska heller. Och jag kommer nog aldrig orka ta mig igenom Bröderna Karamzov för den delen (gav upp halvvägs för många år sedan.) Däremot har jag tänkt att jag någon gång ska gå på Brott och straff-vandring när jag är i St Petersburg. Och min ursprungliga fascination för romanen är såpass stor att jag var tvungen att slå till när jag fick syn på A Gentle Axe av R. N. Morris på akademibokhandeln för ett tag sedan. Det är den första i en serie deckare som har tagit Porfirij Petrovitj, mannen som ledde undersökning av Raskolnikovs mord, som sin huvudperson.

Det förekommer flera anspelningar på Raskolnikov och den mördade pantbelånerskan i boken, men det brott som utreds här är sju resor värre. Men en hel del känns igen. Det finns en god prostituerad, en fattig student, en del filosofi och så då samma kriminalkommissarie. Jag får erkänna att jag inte minns Brott och straff tillräckligt bra för säga om han är sig lik. A Gentle Axe är naturligtvis inget litterärt mästervärk i stil med Brott och straff, men det är underhållande och välskrivet i sin genre.

En utförligare recension finns pÃ¥ It’s a crime! (or a mystery…).

Ivan’s war

imagesJag har tillslut fått läst Ivan’s war: The Red Army 1939-45 av Catherine Merridale. En av de mest omtalade böckerna om östfronten på senare år (den är från 2005) av en professor i historia som skriver lika mycket för världen utanför akademin som den snävt innomvetenskapliga. Om boken kan kallas tung får det skyllas dess tematik snarare än stilistik. Det är ganska deprimerande läsning, för priset för segern över fascismen var skrämmande högt. Och en stor del av grymheterna kan skyllas på det sovjetiska regimen. Merridale skulle nog ansluta sig till de som anser att kriget vanns trots, inte tack vare, Stalin.

Titelns Ivan är inte någon särskild person, det är den vanlige sovjetiske soldaten. Namnet användes av tyskarna på ungefär samma sätt som den tyska soldaten kallades Fritz av sovjeterna. Det  Merridale vill göra är att beskriva den vanlige soldatens krig. Jag har sett boken omnämnas som en ”historisk etnografi” men även om hon har korta avsnitt om folklore, vidskepelse och sånger skulle jag ändå kalla det en ganska konventionell kronologiskt uppbyggd historieskrivning. Det kan vara värt att notera den osovjetiska datummäkningen: 1939-45 och inte 1941-45. Merridale diskuterar alltså även vinterkriget.

Merridales beskrivning av i vilket skick röda armén var vid krigsutbrottet, oorganiserade, otränade och dåligt utrustade, får en att undra hur de lyckades vinna kriget. En del av svaret får man kanske när Merridale konstaterar att de sovjetiska förlusterna hela vägen fram till Berlin, trots att organisation, träning och utrustning blev bättre under krigets gång, var större än tyskarnas, i genomsnitt tre gånger så höga. Pyrrhusseger känns som en underdrift. Som Merridale påpekar är det faktum att uppskattningarna av hur många sovjetmedborgare som fick sätta livet till under kriget varierar med flera miljoner i sig ett bra mått på hur grymma och blodiga de åren var.

Boken bygger i stor del på arkivmaterial och utdrag ur soldaters brev och dagböcker. Hon har också gjort 200 (!) intervjuer med veteraner i f.d. Sovjetunionen. Det är fascinerande vilken liten roll detta otroligt rika material har i boken. Merridale upprepar flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Historiker är alltid skeptiska mot ögonvittnesskildringar, i alla fall om de ges många år efteråt. Och Merridales ”notes on sources” i bokens slut är i mångt och mycket en upprapning av källkritikens grunder. Källkritiken innehåller mycket sunt, men samtidigt blir jag lite provocerad av hur Merridale framställer veteranerna som nästan hjärntvättade. Hon hade kunnat utnyttja intervjuerna så mycket bättre. Inspiration skulle hon kunna hitta hos Alistair Thomson som i Anzac Memories: Living with the legend, en bok om australiensiska soldaters minnen av första världskriget, uppehåller sig vid hur minnen konstrueras och förmedlas. Jag hoppas att Merridale någon gång utnyttjar det rika material hon samlat in på ett liknande sätt.

Ivan’s war är ingen hjältesaga, men samtidigt som Merridale är angelägen om att försöka spräcka sovjetiska (och andra) myter om kriget så har hon uppenbart en stor sympati för sin Ivan och boken är i högsta grad en läsvärd  och skrämmande skildring av Sovjetunionen under andra världskriget.

Rysslands populäraste Karlsson

MÃ¥nga har nog hört talas om att Karlsson pÃ¥ taket är den populäraste av Astrid Lindgrens figurer i Ryssland.  I dag publicerar Magnus Ljunggren en förklaring i SvD: den mest spridda utgÃ¥van av Karlsson pÃ¥ taket är felöversatt och förryskad. Översättaren Lugina ”sÃ¥g till att förstärka nÃ¥got specifikt ryskt i Karlssons anarkistiska karaktär som barnen helt enkelt inte kan vara utan.”

Magnus Ljunggren är professor i slaviska språk i Göteborg. Fascinerad satt jag igenom grundkursen i rysk litteraturhistoria där han tycktes läsa innantill från gulnande maskinskrivna ark och ändå var medryckande och inspirerande, än bättre var han i textläsning B där vi tragglade oss igenom Jevgenij Sjvarts (fast Шварц ska kanske bättre transkriberas Schwarz) Drakon.

250px-Film_2251_09Det där med Karlssons okynne som talar till det ryska lynnet är en en vanlig förklaring pÃ¥ hans stora popularitet i öst (och sÃ¥ var vi inne pÃ¥ det där med mentaliteten igen…). Man kan ocksÃ¥ tänka sig att de sovjetiska barnen haft svÃ¥rare att relatera till den smÃ¥ländska landsbyggdsidyll som präglar t.ex. Emil eller Bullerbyn. Men jag tror att huvudförklaringen pÃ¥ Karlssons popularitet är betydligt enklare än sÃ¥: de tvÃ¥ fina tecknade filmerna Малыш и Карлсон (Lillebror och Karlsson) frÃ¥n 1968 och Карлсон вернулся (Karlsson kommer tillbaka) frÃ¥n 1970. Det finns nog fÃ¥ ryska barn som inte sett dessa, och de fÃ¥r de mest oväntade personer att utropa ”Fröken Bock” med glittrande ögon sÃ¥ fort saken kommer pÃ¥ tal. (Tack till Amanda som visade dem för mig.)

Är du rent rysk?

En vän till mig skrev i höstas ett entusiastiskt mail om Anna-Lena Lauréns ”De är inte kloka, de där ryssarna”– ögonblicksbilder frÃ¥n Ryssland. När vi var pÃ¥ besök hos henne för ett tag sen fick jag lÃ¥na den, och nu har jag äntligen fÃ¥tt tid att läsa. Boken gavs ut av Söderströms, ett av de tvÃ¥ stora finlandssvenska bokförlagen, förra Ã¥ret och  verkar ha blivit en stor succé. Min kompis bok, som ocksÃ¥ är tryckt 2008, är andra upplagan och för att fÃ¥ tag pÃ¥ den hade hon hängt pÃ¥ lÃ¥set till bokhandeln i Helsingfors dagen dÃ¥ de skulle fÃ¥ in de nya böckerna.

Riktigt den hajpen tycker jag nog inte  att boken lever upp till, men det är en högst läsvärd personlig betraktelse av Ryssland skriven med stor värme och kärlek. Jag skulle absolut rekommendera den till någon som vill ha en lättläst introduktion till Ryssland. En intervju med Anna-Lena Laurén om Ryssland och hennes bok kan man läsa i Hufvudstadsbladet.

Lauréns bild av Ryssland stämmer i stort överrens med min. Fast inte helt. Särskilt inte när hon skriver ”Den ryska vanan att nia alla utom sina goda vänner är mycket bekväm.” DÃ¥ vill jag skrika ”Nooooo, det ryska niandet är besvärligt, obegripligt och onödigt hierarkiskt.” Niandet är sjukt svÃ¥rt och jag vet aldrig hur jag ska tilltala folk, men jag kanske ska tolka hennes lyriska utläggning som att det finns hopp om att lära sig detta även för nordbor.

Förutom enstaka avvikande tolkningar av fenomen i Ryssland, är det bokens generaliseringar som irriterar mig. Det är ju inte helt oproblematiskt att prata om ”ryssarna” som om vore de likadana allihopa. Jag menar, Ryssland har ändÃ¥ sisÃ¥där 140 miljoner invÃ¥nare (lÃ¥t vara att alla ryssländare inte är ryssar.) Och hon växlar mellan att pÃ¥peka att det här är hennes personliga berättelse om Ryssland, till att ”sÃ¥ här är det” och alla ryssar är likadana.  T.ex. skriver hon att: ”Egentligen gillar jag inte att tala om mentalitet, men det gÃ¥r inte att förneka att en rysk mentalitet existerar.” Jag gillar inte heller och tala om mentalitet, och kan inte förstÃ¥ varför det skulle finnas just en rysk och inte en svensk eller norsk. Men, men sÃ¥ tillhör jag ju det folkslag som i stor utsträckning bokens ”andra” och den kontrasterande jämförelsen ur hennes finländska perspektiv. Svenskar är mentalt inskränkta, trÃ¥kiga, begränsade och dessutom monumentalt okunniga om Finland. Till skillnad frÃ¥n ryssarna (ja, jag blir provocerad). Jag är ju förvisso mentalt ofri i Lauréns bemärkelse sÃ¥ till vida att jag anser att den av henne hÃ¥nade svenska politiska korrektheten inte bara är av ondo. Jag är mycket tacksam över att slippa den typen av blatant rasism och sexism som kan florera i det offentliga ryska samtalet.

”Anecdotal evidence” är visserligen ett skällsord i akademiska sammanhang, men i journalistiska funkar det utmärkt. Bäst är Laurén när hon inte gör de svepande formuleringarna utan berättar sina anekdoter, om sina egna erfarenheter och lÃ¥ter massorna bli människor. Jag förstÃ¥r att man inte kan hänga ut sina vänner hur mycket som helst, ändÃ¥ är det just det jag önskar att hon gjort, för dÃ¥ hade det blivit en ännu bättre bok.

Ice Road

För flera år sedan klippte jag ut en notis från DN:s kultursida. Det handlade om orangepriset 2004 och jag sparade länge på det såsmåningom gulnade urklippet. Det var flera av de nominerade böckerna som fångade min uppmärksamhet – det här var vid en tidpunkt då jag var på ivrig jakt efter saker att läsa – och jag började hålla utkik efter titlarna. Den första jag fick tag på var vinnaren, Andrea Levys Small Island. Jag sträckläste den på mitt rum i St Petersburg våren 2005 och de jamaicanska invandrarna i London strax efter andra världskrigets slut var ett effektivt sätt att stänga ute den ryska verkligheten. Den kvarstår som en av de bästa böcker jag läst. I samma veva transporterade jag mig också till Nigeria via Chimamanda Ngozi Adichies Purple Hibiscus, som också den rekommenderas även om jag vill framhålla att bok nummer två Half of a yellow sun är snäppet vassare.

iceNågra år senare, tryggt på hemmaplan, så hittade jag långt efter att jag slutat leta den av böckerna som faktiskt handlade om staden jag befann mig när jag läste de andra: Gillan Slovos Ice Road. Den utspelar sig (huvudsakligen) i Leningrad under 1930-talet och slutar under krigets belägring, utan att avslöja för mycket är det ett öppet slut som är ungefär så lyckligt eller olyckligt som man kan förvänta sig. Innan krigets umbäranden har paranoian efter mordet på Kirov och Stalins utrensningar avhandlas. Det är således som man kanske kan gissa inte någon alltför upplyftande historia, men inte heller fullt så deprimerande som det skulle kunna ha varit. Boken kan sägas ha flera olika huvudpersoner: den höga partifunktionären Boris, hans dotter Natasha, historikern Anton, föräldralösa Anja. Men det är bara en som berättar i jag-form och som kanske får sägas vara boken verkliga huvudperson – städerskans Irina. Det börjar med att hon står och blickar ut över isen och det slutar med att hon står och blickar ut över isen, låt vara en annan is många mil och år senare.

Även om jag inte tycker att den når upp till de två andra böckerna från den gulnade notisen, så betyder det verkligen inte dålig. Den är klart läsvärd, och ger en hyfsad inblick i 1930-talets Sovjet. (Fast om det är främst det man är ute efter skulle jag snarare rekommendera Orlando Figes The Whisperers.)

Ice Road är så vitt jag vet inte översatt till svenska, och mer utförliga recenssioner kan läsas här eller här.

Nytt samhälle, nya ritualer

Jag läser Christel Lanes The Rites of Rulers: Ritual in Industrial Society – the Soviet Case. Den är förvisso rätt torr, men det är ändå på många sätt fascinerande läsning. De nya härskarna ville efter revolutionen inte bara skapa ett nytt samhälle, utan även nya människor. Som ett led i detta skrev man om hela högtidskalendern. Några helt nya högtider infördes: första maj, revolutionsdagen. Vissa gamla religiösa togs bort, som påsk. Några bytte skepnad, jul ersattes med nyår. Även det privata ändrades, man införde nya välkomstritualer för nyfödda och andra övergångsfaser som att gå med i pionjärerna, sluta skolan, börja arbeta etc fick rituella markeringar.

brollopFörutom med nyår, som fortfarande leder med hästlängder som den stora familjehögtiden, lyckades man nog allra bäst med bröllopen. För att ge den nya, världsliga bröllopsritualen en högtidlig inramning så byggdes bröllopspalats över hela Sovjetunionen. Det är i dessa som  bröllop fortfarande sker. Kyrklig vigsel är inte juridiskt bindande och ett ovanligt komplement. Efter vigseln åker bröllopsföljet ofta iväg för att låta fotografera sig vid några historiska platser. Vid det lokala krigsminnesmärket kan det vara tät trafik av brudpar under lördagseftermiddagarna. Bilden intill tog jag vid den eviga lågan i Park Slavy i Kiev (därifrån är förresten även bilden i sidhuvudet tagen), och det hela förevigades förutom av en smygplåtande svensk av ett halvdussin mer officiella fotografer och filmare.

I fall jag nu skulle behöva det, så får jag en påminnelse om att det nog är en ganska liten krets människor som intresserar sig för det här. I boken som jag lånat från KB ligger det kvar en lapp om ett tidigare fjärrlån. På lappen står namnet på beställaren. Det är en av mina kollegor.