Var och en håller sig till sitt

Chinatown har väl de flesta hört talas om, och sÃ¥dana finns ju lite här och var. SÃ¥ även i Sydney. Segregering är ocksÃ¥ ett tema som är välkänt frÃ¥n den svenska debatten. Men den grad till vilken Sydneys alla förorter har sin egen etniska prägel fascinerar mig. ”Min” förort, fick jag veta första dagen när jag kom hit, är dominerad av portugiser och vietnameser. Fast jag är rätt säker pÃ¥ att den högljudda familjen i huset bredvid pratar arabiska, sÃ¥ det är gissningsvis inte heltäckande. Jag började inse omfattningen av fenomenet när vÃ¥ra australiensiska kollegor pÃ¥ en middag efter ett av seminarierna skulle guida oss till bra restauranger. DÃ¥ började uppräkningen ”Newtown is great for thai, Leichhart for italian” osv osv.

I gÃ¥r skulle det ätas indiskt. DÃ¥ beger man sig tydligen bäst till Harris park. Harris park är en förort till Parramatta (som administrativt är en egen stad men i praktiken en förort till Sydney.) Det ser ut som ungefär alla andra förorter i den här stan, dvs en- och tvÃ¥vÃ¥ningshus i mestadels tegel och en gata med butikslängor. Men som utlovat, det vimlade av indiska restauranger, snabbmatsställen och matbutiker. Det enda som bröt mot mönstret var en kinesisk restaurang som sÃ¥g misstänkt ”chindian” ut. Jag kunde glädja mig Ã¥t ställen som var 100% vegetarian, och sÃ¥dana som hade bÃ¥de ”veg” och ”non-veg” pÃ¥ menyn, och insÃ¥g, inte för första gÃ¥ngen, att matmässigt har jag intresserat mig för helt fel del av världen…

Värmebölja!

Det är just nu 37,1 grader meddelar Sydney Morning Herald. Jag har ingen termometer, men jag tror dem. Svetten rinner om mig när jag sitter så stilla jag kan på uteplatsen och desperat väntar på att den utlovade sydliga vinden ska börja blåsa in svalare luft.  New South Wales är på god väg mot sin varmaste November någonsin, och runt om i delstaten härjar just nu 140 skogsbränder.

Klockan är över Ã¥tta, solen har gÃ¥tt ner och jag vill inte ens tänka pÃ¥ vad temperaturen kan ha varit mitt pÃ¥ dagen. DÃ¥ hade jag tagit min tillflykt till Art Gallery of New South Wales. Konstmuseet var nÃ¥got av ett kylskÃ¥p, och även om det var en befrielse när jag klev in genom dörrarna sÃ¥ dröjde det inte länge innan jag började önska att jag tagit med en yttertröja. Det är sÃ¥ lätt att glömma de varma kläderna när luften är kroppstempererad runt omkring en bara…

Efter att ha kostaterat att att eukalyptusar gav en tvist det annars ganska standardeuropeiska pre-impressionistiska landskapsmåleriet, fördjupat mig i olika barkmålningtekniker från Arnhemland, fascinerats av hur vackert Sydney såg ut på tavlorna från början/mitten av 1900-talet och handlat vykort i museibutiken vågade jag mig ut igen. Där var det om möjligt ännu varmare än förut, det fanns inte en tillstymmelse till svalka i brisen och det kändes mest som att det var en hårtork som rufsade om i kalufsen. Jag fortsatte därför min luftkonditioneringssafari med Museum of Sydney där jag tittade så noga på alla föremål som jag inte gjort sedan mitt besök på Kon-tiki museet i Oslo 1988, vilket mina föräldrar fortfarande minns med viss fasa. Åter förundrades jag över de historiska bilderna på Sydneys centrum och undrade hur det är möjligt att förstöra en stadskärna så totalt. Klarakvarteren i Stockholm framstår nästan som varsamt renoverade i jämförelse. Sedan hittade jag en fantastisk utställning med fotografier från små samhällen på den australiensiska landsbyggden och fastnade framför en film om fotografen och projektet ända tills det kom en vakt och vänligt förklarade att museet skulle stänga.

Ute på gatan igen trodde jag mig känna att det var lite svalare, klockan var ju var över 5 och det värsta borde vara över. Jag hoppade på en luftkonditionerad buss och åkte i 45 kalla minuter hem. Big mistake. När jag steg av bussen kändes det som att jag klev rakt in en sådan där handtorkare som brukar finnas på offentliga toaletter (fast med mer stillastående luft), jag insåg att jag kanske blivit lurad av havsbrisen i centrum, ropat hej långt innan jag kommit över ån och borde stannat i air-conland i några timmar till.

Det utlovade åskvädret har dock ännu inte synts till, och jag hoppas innerligt att den kalla luften från söder är på väg ändå. Min hjärna känns som potatismos, hur kan någon tänka i sånt här väder?

Middag på RSL

rslI kväll har jag besökt en australiensisk institution: RSL, närmre bestämt dess lokalavdelning i Caterbury Hurlstone park. RSL är Returned and Services League of Australia, en organisation som bildades under slutet av första världskriget för att stödja hemkomna soldater och familjerna till de soldater som inte kom hem. RSL är bland annat involverade i friandet av Remembrance Day, i försäljningen av poppies och är en ganska betydande politisk kraft (som föga fårvånande går åt det konservativa hållet). Det finns runt 1500 RSL klubbar över hela Australien, och min värd försäkrade mig att den klubb vi var på väg till var ganska liten.

Om detta var litet, är jag inte säker på att jag vill se en stor. Stället var enormt, och förde allra mest tankarna till en finlandsfärja – minus hav och plus militärmemorabilia. Bredvid ingången finns en minnesmärkesfontän, speciellt dedikerad till Bert Crook (som enligt Register of War Memorials in New South Wales var klubbens sekreterare när den bildades). Det fanns också diverse krigsparafenalia och inne i entrén ett utställningsskåp med främst medaljer.

Man fick börja med att registrera sig i receptionen. Man mÃ¥ste nämligen vara medlem eller gäst till en medlem för att komma in (men man mÃ¥ste inte vara soldat för att bli medlem). Innanför receptionen beredde ett enormt landskap av stolar ut sig och det fanns nÃ¥gra olika matserveringar och barer. Dessa krympte dock i jämförelse med det hav av spelautomater som upptog större delen av entrévÃ¥ningen. ”Poker machines” är RSL:s största inkomstkälla, och vinsten används till de välgörenhetsprojekt man har. En trappa ner fanns en kinesisk restaurang, ett gym (!) och ytterligare nÃ¥gon bar. Och överallt fanns juldekorationer och plastgranar. Vi satt i caféet som hade en pasta/pizza/diverse-meny i 15 dollarsklassen. En bit bort fanns en fönstervägg som öppnade sig mot Sydney (men eftersom de typ inte har gatubelysning här sÃ¥ är kvällsvyer över stan inte särskilt imponerande) vilken ytterligare förstärkte färjeintrycket.

Det var en mycket lugn kväll pÃ¥ RSL. ”Ska ni beställa mat? Bra, dÃ¥ fÃ¥r vi nÃ¥got att göra” sa tjejen i kassan. ”Jag trodde det skulle vara mycket folk, det har ju varit sÃ¥ varmt idag” svarade min värd som är uppväxt i England och verkar ha en ganska lÃ¥g tröskel för jättevarmt. Hans främsta skäl för att gÃ¥ till RSL är nämligen att det är luftkonditionerat. Det är synd att vi är lite sent ute sa han pÃ¥ vägen dit, det är nämligen sÃ¥ att klockan halv sju varje kväll sÃ¥ dämpar de belysningen, alla ställer sig upp och sÃ¥ reciterar nÃ¥gon odet till de stupade soldterna. ”Jag tror du skulle tycka det var intressant”. Det tror jag med, sÃ¥ det fÃ¥r nog bli fler besök pÃ¥ RSL. Och dÃ¥ ska jag välja nÃ¥got annat än den väl ostindränkta pizzan.

Ingen växelbrist här inte

När jag plockade fram plÃ¥nboken för att betala tidningen som jag just lagt upp pÃ¥ disken insÃ¥g jag till min förfäran att jag bara hade en 50 dollarsedel att betala mitt 1,40 dollarinköp med. Jag började stamma fram en ursäkt eftersom jag förväntade mig att kassörskan skulle ge mig onda blickar, vägra att lÃ¥ta mig handla eller Ã¥tminstone undra om jag inte hade nÃ¥got mindre. Men hon tog emot sedeln utan att blinka, räknade fram min växel och gav mig den och tidningen tillsammans med ett ”have a nice day”. Och jag insÃ¥g att jag just uppfyllt minst en punkt pÃ¥ nÃ¥gon ”signs you’ve lived in Russia too long” lista…

Road to Parramatta

Universitet som jag är gäst vid ligger lite överallt i vad de kallar ”Greater Western Sydney region”. Det har inte mindre än 6 campus! Och jag som tycker att tvÃ¥campuslösningen pÃ¥ hemmaplan är illa nog… Det campus som jag ska ta mig till ligger i Parramatta, eller ja det ligger faktiskt i Rydalmere lite utanför Parramatta. En gÃ¥ng i tiden var Parramatta en egen stad, men nu har det uppslukas av Sydneys ”suburban sprawl” som allt mer expanderar västerut. Univeristetet kan jämföras med Södertörns högskola som ju ligger i Stockholms södra utkanter. Dit tar jag en snabb och smidig buss frÃ¥n Högdalen. Att ta sig Parramatta är däremot ett helt litet äventyr.

Det finns fyra huvudsakliga transportmedel: bil, buss, färja och tåg (eller en kombination av dessa). Bil som ju är australiensarnas favoritfärdmedel tar ca 35 minuter. Hyfsat snabb är också färjan (katamaran) som går längs Parramatta river och Sydney Harbour och lägger till vid operahuset. Det finns dock några krux: ska man åka in till Parramatta måste man ha koll på tidvattennivåerna, vid lågvatten riskerar färjorna att köra fast i gyttjan i den ganska grunda Parramatta river. Kollegorna här hävdar också bestämt att man inte kan gå till piren i Rydalmere, men jag har rekat så det tror jag inte på. Däremot är det ca 20 minuters inte särskilt trevlig promenad genom ett industriområde. Och när färjan lagt till vid Circular Quay ska man hoppa på buss 428 för en 45 minuters åktur till.

parramatta

Äntligen!

Ska man ta sig med buss tar man först nummer 445 i 30 minuter, väntar sedan upp till 30 minuter innan man kan gå på buss L20 och åka en timme till. Återstår tåg, vilket verkar vara det mest lovande alternativet. Eftersom jag inte bor så nära tåget får jag börja med att gå i ca 25 minuter till stationen Lewisham. Sedan tar jag inner western line några stationer västerut innan jag kan hoppa på tåget mot Penrith. Det går förresten förbi Lewisham men stannar inte där. (Det verkar för övrigt vara så att alla tåg stannar på ett godtyckligt urval av de stationer som det passerar, olika varje gång. Därför måste man i högtalaren ropa ut vilka stationer just det här tåget stannar på.) Det tåget åker man antingen med till Parramatta och tar sedan en buss till campus eller så går man av vid Clyde och byter till ett annat tåg som går till Rydalmere. Det tåget går bara en gång i timmen, så det gäller att ha koll på tidtabellen. Det hade jag inte i morse och blev sittande i 55 minuter i Clyde. Man kan tillbringa 55 minuter på ett roligare ställe.

Men om man hittar den optimala anslutningen kan man faktiskt ta sig Lewisham-Rydalmere på 48 minuter! Tåget går utmed campus, jag kan vinka till byggnaden jag är på väg till, men det stannar dock inte förrän man passerat hela området. Och väl där finns det bara en utgång – åt andra hållet. Man måste gå runt, ut på motorvägen, över järnvägen och sedan in på campusområdet. Jag hade kunnat tänka mig att många av de potentiella användarna av tågförbindelsen var just studenter på väg till campus. Det hade uppenbarligen inte de som planerade järnvägen tänkt sig.

För att ytterligare förvirra saken har de olika alternativen olika pris. Om man åker buss och/eller färja kan man köpa ett grönt veckokort (det finns inte månadskort) för 46 aussiedollar. Om man tar tåget till Parramatta och sedan en buss så får man skaffa sig ett gult veckokort (50 dollar) och om man vill åka tåg hela vägen till Rydalmere så får man punga ut med 53 dollar för ett rosa veckokort.

Inget av resealternativen verkar för övrigt inbegripa att färdas på Parramatta road (Great Western Highway) vilket man ju lätt skulle kunna tro, både av namnet och för att det är en stor motorväg som går från Sydney till Parramatta.

 

692px-Sydney_councils

Karta på begäran: Jag befinner mig i område nummer 4, universitetet ligger på gränsen mellan Parramatta och Ryde.

 

 

Life in plastic…

Jag har haft intensiv kontakt med min bank den senaste veckan. När jag landade förra söndagen kunde jag nämligen inte ta ut pengar. Eftersom jag, som vanligt, hade begränsat med kontanter var det ytterst besvärande. C lyckades ta reda på att Nordea spärrat kortet på grund av ett misstänkt skimmningsförsök, och han lyckades även övertala Visa att häva spärren så jag kunde ta ut pengar. Sedan dess har fraud & riskmanagement och jag haft tät kontakt.

Det misstänkta skimmningsförsöket, fick jag höra av H på f&r, var de bankomatuttag som jag hade försökt göra. H förklarade att de haft problem i Asien (där jag inte använt kortet) och därför spärrat kortet när de sett uttagsförsök där. Hon föreslog på fullaste allvar att jag i fortsättningen skulle ringa till nordea om jag skulle resa utomlands (!) och noterade någonstans att jag skulle befinna mig i Australien två månader till och att bankomatuttag därifrån inte skulle betraktas som misstänkta. (Denna anteckning har det refererats till i senare samtal.)

Något irriterad på Nordeas låt oss kalla det liberala spärrpolicy och lite obekväm med tanken att det sitter någon och detaljgranskar mina korttransaktioner trodde jag mig i alla fall ha löst mina problem.

Inte dÃ¥. Nästa dag hade jag fÃ¥tt ett mail (!) frÃ¥n H. som meddelade att hon tittat pÃ¥ mitt kort igen och sett att det fanns med ”pÃ¥ en lista vi fÃ¥tt frÃ¥n VISA angÃ¥ende förebyggande spärrar” och att jag behöver beställa ett nytt kort. (De hade inte kunnat tänka sig att skicka ett mail och berätta det här lite tidigare?) Efter att jag skrivit tillbaka för att fÃ¥ lite mer information, fick jag frÃ¥n en annan person reda pÃ¥ att Nordea tyvärr inte kan ge mig information om bakgrunden till att mitt kort ska spärras i ”förebyggande syfte.” Om jag skulle behöva ta ut pengar innan det nya kortet kommer, mÃ¥ste jag ringa f&r sÃ¥ att de tillfälligt kan lyfta spärren. De har öppet dygnet runt, sÃ¥ jag har satsat pÃ¥ att ringa när det är som mest mitt i natten i Sverige.

NÃ¥, lÃ¥t oss dÃ¥ komma till den här lilla berättelsens sensmoral: Det är dags att skrota plastkorten eftersom bankerna uppenbarligen inte klarar av att garantera säkerhet och funktionalitet. Kanske ska man överväga att be att fÃ¥ lönen utbetald i guld framöver och gÃ¥ omkring med täljkniv och en liten vÃ¥g? Ta Ã¥tminstone med kontanter pÃ¥ nästa resa… men det är väl tveksamt om man ska uppfylla rapportplikten mot banken.

Global weather forecast

Jag har åter stiftat bekantskap med en gammal favorit – SBS. Akronymen ska utläsas Special Broadcasting Service och är närmast Australiens motsvarighet till utbildningsradion. (Fast med reklam och en egen kanal.) SBS sänder kvalitetsfilm, mer eller mindre obskyra dokumentärer, nyheter på nästan varje språk du kan tänka dig – och fotboll! I morse var det Everton v Benfica. Det var just fotbollen som var min första bekantskap med SBS, eftersom vi befann oss i Australien under Fotbolls-VM 2002 och detta evenemang sändes nästan uteslutande i denna kanal. All reklam var på spanska eftersom det bara är invandrare och konstiga minoriteter som är intresserade av fotboll i Australien. Fast nu när Australien kvalificerat sig till VM-slutspelet för andra gången i rad är det kanske andra kanaler som blandar sig i kampen om sändningsrättigheterna.

Min absoluta favorit i SBS:s utbud är dock deras globala väderprognoser som avslutar World News: ”In Europe we can expect mostly cloudy weather, rain in the north and better chances of sun in the south. In Africa…. moving on to South America…” och sÃ¥ betar vi av hela världen pÃ¥ en dryg minut.

Overklig verklighet (eller var det tvärtom?)

operahus

Inte från den snyggaste vinkeln

Det är något ganska märkligt med att se något så ikoniskt som Sydneys operahus på riktigt. Jag har sett det på så många bilder att nästan är svårt att tro att det faktiskt finns på jordens yta och inte bara på vykort. Men det gör det alltså. Och på nära håll ser det inte alls så där intensivt vitt och vackert ut som det gör på alla de där bilderna över Sydney harbour. Så därför tänkte jag bjuda på en ful bild på operahuset. Hoppas ni uppskattar den!

Husets bruna fot känns precis så mycket sjuttiotal som man kan tänka sig på en byggnad från 1973 och dominerar intrycket mer än de vita svävande seglen, som för övrigt ser ännu smutsgulare ut än vad bilden visar. Jag känner för ett ögonbick förståelse över att arkitekt Utzon inte var så nöjd. Fast det var tydligen mest interiörern som tillslut fick honom att ta sin hand från bygget, och även om det ska ha kommit till någon försoning på senare år så har han enligt min guidebok aldrig sett sitt operahus på riktigt. Kanske lika bra det, för det är snyggare på kort.

Melbourne Cup

 

melcup

Melbourne Cup i seminarierummet

Efter två trötta och lätt förvirrade dagar började så allvaret här i Sydney igår med seminarium där vi och några av våra värdar skulle presentera sin forskning. Det var, fick vi lära oss, ingen vanlig dag igår. Det var första tisdagen i november. Och första tisdagen i november betyder Melbourne Cup!

 

Melbourne Cup, ”the race that stops a nation”, är alltsÃ¥ inte vilken galopptävling som helst. Det är ”the longest, richest and most coveted race” i Australien. Det gÃ¥r över 2 mile (numera metriskt anpassat till 3200 meter) och har löpts sedan 1861. Loppet är ett sÃ¥ kallat bona fide handicap vilket innebär att de bästa hästarna fÃ¥r bära mer vikt. Det är det lopp det spelas absolut mest pÃ¥ i Australien, och det är mÃ¥nga som bara satsar en gÃ¥ng om Ã¥ret pÃ¥ just det här loppet.

Första tisdagen i november är till och med en helgdag i vissa delar av landet. Under andra världskriget skickades en film av loppet till fronten pÃ¥ mindre än ett dygn och de australiensiska soldaterna fick höra att ”this is what you’re fighting for” (huruvida det verkligen höjde deras stridsmoral framgick dock inte….)

Och även om inte en av vÃ¥ra värdar hÃ¥llt en 15 minuters föreläsning om ”the national cultural significance of the Melbourne Cup horse race” sÃ¥ hade de tröga svenskarna förstÃ¥tt att nÃ¥got var pÃ¥ gÃ¥ng utifrÃ¥n all reklam för tävlingen och för-, efter- och runtomkring fester som vi sett. För att inte tala om alla uppklädda damer med lustiga hattar som traskade runt i stan, och dÃ¥ är vi ändÃ¥ 100 mil eller sÃ¥ frÃ¥n Melbourne…

SÃ¥, vÃ¥rt seminarium avbröts alltsÃ¥ för storbildsprojecering av galopp. Seminarierummet  fylldes av massor av folk som kom utsmygande ur sin hÃ¥lor för att se loppet. Plötsligt hade jag ett glas champagne i handen och fick veta att det hade ordnats ett ”sweep” där alla deltagare hade fÃ¥tt varsinn häst, jag hade uppenbarligen satsat pÃ¥ nr 20 Daffodil. NÃ¥gon minut senare var det hela över, segrade gjorde nr 21 Shocking och utan att riktigt ha insett ”the national cultural singnificance” av det hela sÃ¥ Ã¥tergick vi till det akademiska seminariet.