Skedskaftet och de namnlösa

P1020088

Misja vänder och vrider pÃ¥ skedskaftet. Det är den 5 november, vi är i trakten av Tortolovo i Leningradlänet och solen har precis brutit igenom förmiddagens kompakta molntäcke. ”Det är inte bara en sked” säger han. ”Skaftet är inte trasigt, det är nogsamt och medvetet avskuret.” Han visar fram snittytan och vi instämmer i hans bedömning. Det föredetta skedskaftet har ett namn inristat, i änden är det fäst en rengöringskedja till en gevärspipa. Det är en egentillverkad dödsmedaljong, ett föremÃ¥l ämnat att kunna identifiera dess bärare. De svarta bakelitkapslarna som var Röda arméns standard slutade av en ännu okänd anledning att delas ut redan 1942, dessutom sÃ¥ var det även tidigare bara vissa som fick. De allra flesta av de sovjetiska soldaterna var därför utan nÃ¥got beständigt som kan användas för att identifiera dem efter döden. MÃ¥nga försökte tillverka sina egna medaljonger, av utsnidade träbitar, tomhylsor eller som här, skedskaft. Tyvärr har de bevarats dÃ¥ligt.

Att soldaterna som dog för Sovjetunionen inte ens förseddes med något som kunde identifiera dem efter att de gjort den slutgiltiga uppoffringen för fosterlandet säger så mycket om regimens inställning till människoliv (och organisationen, eller kanske bristen på sådan, inom Röda armén). Istället tillverkade de sina egna identifikationsmedaljonger, men eftersom staten inte heller tog sitt ansvar för att ta om hand kropparna efter kriget så hann dessa hemmagjorda medaljonger förstöras och bärarna förblir trots sina ansträngningar namnlösa.

Och skedskaftet som vi vänder och vrider på där i Tortolovo och sen tillbaka på universitetet, som det gnuggas på och som inspekteras genom förstoringsglas, det tänker inte låta sig läsas bra nog för att tillverkaren ska kunna identifieras. Det återstår bara att stoppa in det i vitrinerna bland de andra hemmagjorda och oläsbara medaljongerna i Ingrijas lilla museum.