Ett stelt, mätt och självbelåtet land

Jag har sällskapat rätt länge med Aleksandra Kollontajs dagböcker nu, så länge att de lämnar ett litet tomrum efter sig när jag slår igen boken efter att ha kommit igenom de ca 700 sidorna. De har tagit lång tid att läsa, men dagböckerna är bland det intressantaste jag läst på väldigt länge. Omgivningen fått höra om Kollontaj ett bra tag nu och jag har lyckats intressera pappa nog för att han otåligt ska vänta på att jag läst ut dem.

Aleksandra Michajlovna Kollontaj är verkligen en fascinerande person. Adelsdottern som blev yrkesrevolutionär, världens första kvinnliga minister (folkkommissionär) och sedan världens första kvinnliga ambassadör. Som en extra krydda finns otaliga kärlekshistorier med allt yngre män. Dessutom är hon den enda av bolsjevikernas inre krets från oktoberrevolutionen som dör en naturlig död – förutom Lenin och Stalin naturligtvis.

Dagböckerna som Bonniers gav ut 2007 innehåller hennes anteckningar från åren som ambassadör i Stockholm (1930–1945).  I Petersburg, Aleksandras Petersburg som hon kallar just så trots att staden redan sedan flera år heter Leningrad när hon skriver, letar jag förgäves efter den fullständiga dagboksutgåvan Zapiski za 23 goda diplomaticheskoi raboty. Utan framgång, men jag letar vidare.

Till Stockholm kom hon från Oslo och eftersom relationerna mellan Sverige och Norge ligger undertecknad varmt om hjärtat vill jag återge några av Kollontajs omdömen om sina skandinaviska hemländer.

Hon kallar Sverige ”Ett stelt, mätt självbelåtet och konservativt land om inte upplevt krigets härjningar på mer än hundra år.” När hon anländer till Sverige tycker hon att svenskarna är som besatta av att iaktta etikettsregler. Formaliteterna finns inte bara inom diplomatkåren utan är ett karakteristiskt drag hos svenskarna själva …  till och med vid umgänge mellan vänner.”

Hennes ankomst till Stockholm ger hovets protokollchefen baron Barnekow bekymmer – ska hon placeras som diplomat eller dam? – och han beklagar sig över att en kvinna i Stockholms diplomatkår fördubblat hans arbete vid planeringen av officiella middagar och mottagningar: ”Ibland känner jag det som om jag kommer att bli galen då jag om och om igen måste flyta om bordsplaceringen.”

Svenskarna är inte bara formella tycker hon, de är dessutom fixerade vid aristokrati: ”jag noterar att man ”förlÃ¥ter” mig min bolsjevism och att jag är sändebud för SSSR eftersom jag till börden kommer frÃ¥n en ”fin”, dvs. adlig familj. ”Nu kan man se att madame Kollontaj är uppfostrad in einer guten Kinderstube”, snappade jag upp som anmärkning bakom min rugg. Det är bÃ¥de löjligt och retfullt i sin dumhet.”

Och som om det inte vore nog, är svenskarna trÃ¥kiga: ”Det är verkligen synd att det finns sÃ¥ fÃ¥ människor som kan skratta. Det saknas humor – särskilt i Sverige, norrmännen är gladare.”

Kanske spelar det in att Kollontaj inte alls ville till Sverige. Hon ville avsluta sin diplomatiska gärning och återvända till unionen, i dagböckernas början då hon fortfarande är i Norge skriver hon till Moskva och ber att bli befriad från sitt uppdrag och tilläger till en enträgen önskan om att vad ni än gör, så skicka mig inte till Sverige. Några månader senare är hon ambassadör i Stockholm. Och där längtar hon tillbaka till Oslo:

Jag har nyss återvänt från Norge. Reste dit för att säga god morgon till mina älskade bergstoppar, hälsa på mina kända platser och omfamna mina vänner. En sådan resa är en moralisk lyx. I Oslo finns så många perioder av mitt liv, så mycket sammanflätat av mitt arbete med världshändelserna: förberedelserna för 1917 och bekräftelsen på den sovjetiska prestigen efter 1920. Det var precis som att bläddra i en bok vid varje gatukorsning i det välkända Oslo. Och det var svindlande glatt och sorgset, men det lockade fram ett leende av tacksamhet.

Här,  i Sverige, råder en ansvarsfull, affärsmässig, sträng atmosfär. En upplåst stad, kall i sin högtidligthet. Där, i Oslo, ligger staden i en gryta, den skyddas av bergen; där finns en fjord – vägen till världen, öppen och lockande.

Det finns en risk att omgivningen kommer att fÃ¥ fortsätta höra om Kollontaj. Det finns sÃ¥ mycket mer jag skulle kunna säga om dagböckerna, och sÃ¥ har jag lÃ¥nat och börjat läsa Arkadij Vaxbergs biografi…