I utkanten av katastrofen

Jag kör norrut. På väg hemifrån till min folkbokföringsadress. Det är en kall och blöt julikväll, regnskurarna kommer och går, termometern visar 13 grader. Jag lyssnar på Kino. Det är den enda skiva jag har i bilen än så länge, men det vemod som finns i nästan all rysk musik passar humöret utmärkt. Det är musik från en värld som föll samman, från perestrojkans åttital, men idag får den vara soundtrack till ett annat sammanbrott. Inte av ett imperium, men av en idyll.

”I Sverige är alltid allting bra” brukar jag svara när de ryska kompisarna undrar hur det står till i fosterlandet, med en skämtsam anspelning på deras föreställningar om trygga, välmående, småtrista Norden. Men i trygga, trista Norden hände något så fruktansvärt i fredags att jag nog aldrig kommer att kunna förstå det.

Det var illa nog att se bilderna från de sönderbombade regeringskvartalet. Bråten på de gator som jag långsamt, motvilligt, mödosamt faktiskt gjorde till mina under två års studier i Oslo.  Bilderna på byggnaden utanför vilken jag otaliga gånger väntat på bussen, på huset som bästa Oslo-vännen jobbat i. Ett stenkast från där jag själv hade min arbetsplats, varifrån de tidigare kollegorna rapporterade om hur de bokstavligen och bildligt skakades av bomben. Under kvällen tickade statusuppdateringarna in en efter en om att vänner och bekanta var i ”god behold”. Det var illa nog att de ens kände sig tvingade att meddela det, det var illa nog att höra om utblåsta fönsterrutor hundratals meter bort och föreställa sig vilken smäll det måste ha varit. Och det var bara början. För samtidigt som jag satt förstummad framför tv:n och såg de där bilderna pågick något än mycket mer makabert.

Det hade naturligtvis varit lika vidrig och fruktansvärt vilket sommarläger de än hade varit, men att det var just socialdemokraternas gör att det kryper ännu lite längre in under skinnet på mig. För även om du protesterar, så är vi alla i någon utsträckning socialdemokrater. Jag är det i alla fall, oavsett om jag röstar på dem eller ej. Den värld jag är uppväxt i är präglad av socialdemokrati. Och även om socialdemokratin inte varit riktigt lika dominant i våra grannländer, så är de nordiska välfärdssamhällena i stor utsträckning socialdemokratiska. Ett dåd riktat mot socialdemokraterna är ett dåd mot det Norden vi lever i.

Jag befinner mig i utkanten av katastrofen. Långt ut i utkanten. Men jag är ändå chockad, förstämd och betryckt. Hur skulle jag kunna vara något annat? Det är ett attentat inte mot mig personligen, inte mot mina nära och kära, men mot min värld.

Jag hoppas vi får tillbaka drömmen om det trygga Norden. Om den välmående, småtrista idyllen. Att det är sant som vi alla säger med en mun nu, att de onda krafterna inte ska få segra. Att svaret verkligen är mer öppenhet och mer demokrati. Jag hoppas innerligt att något liknande aldrig någonsin händer igen, men om det skulle göra det, om ens den minsta lilla bilbomb skulle gå av, så ska vi åter bli chockerade över att något sådant kunde hända i vår nordiska idyll.

————————–

Det är många som säger det mycket bättre än jag just nu, till och med Peter Wolodarski har en fin ledare i DN. Men ska du bara läsa en text, så ska du läsa Jens Stoltenbergs tal från domkyrkan igår.

En reaktion på “I utkanten av katastrofen

  1. Det gir en dobbel bunn til den menneskelige tragedien at det er Utøya som er rammet og at regjeringskvartalet ligger i tusen knas (de snakker om Ã¥ rive høyblokka – det er som om de tuller.) Symbolverdien av de to attentatstedene er nesten for stor! Det er sÃ¥ fint nÃ¥r du skriver at det er et attentat mot din verden, for det ér det. Det er akkurat sÃ¥nn det føles her i Oslo ogsÃ¥.

Kommentarer inaktiverade.