Den stora smällen

Jag tror knappt jag hört ett kusligare ljud än det från tryckvågen efter detonation när den med ett dovt susande rör det sig genom skogarna runt Gajtolovo. Smällen var i sig själv illa nog, det krävs kraft för att generera sådana efterdyningar, men tryckvågen; det är något nästan spöklikt över den när den viner i julinatten.

Vi var mer eller mindre beredda på att det skulle sprängas. Tidigare på kvällen var M och jag på väg för att hämta nya deltagare till minnesvakten vid tåget. Vi såg att några bilar från MTjS (ministeriet för extraordinära situationer) stod uppställda på fältet, och några kilometer längre ner längs vägen mötte vi en av Ingrijas polisbekanta som bekräftar M:s misstanke om att det ska sprängas. Sappörerna samlas.

Markerna här kring Sinjavinohöjderna är inte bara tydligt märkta av kriget med skyttegravar, taggtråd och granatkratrar. Överallt ligger diverse odetonerade otäckheter som fortfarande kan ställa till det. Sådana har poiskoviki inte rätt att hantera. Istället ska man tillkalla sappörer som kommer och tar om hand och detonerar under ordnade former. De dyker upp ibland och inspekterar, som den här Stas som vi möter på vägen. Eller hans kollega ”Djadja Vova” som ringer sen på natten för att höra hur vi klarade smällen. Men, säger M cyniskt, ofta har de ingen lust att ta sig långt ut i skogen för att hämta grejer. Till och med när de grävde i den där trädgården i Otradnoje (och hittade 40-talet soldater i kökslandet!) så dröjde det månader innan sappörerna dök upp. Och där, mitt i samhället, utgjorde naturligtvis de framgrävda granterna en verklig fara. Här ute på mossen är de potentiella skadeverkningarna mer begränsade. Ammunitionen är dessutom blöt när man gräver fram den, och det gäller att lägga den så att den fortsätter att vara det, ner i en vattenfylld krater eller så.

Men ofarligt är det naturligtvis inte. Olyckor händer då och då. En dag stöter vi på en minnesplackett i skogen. Den markerar inte, som de brukar göra, platsen där en soldat som kunnat identifieras har hittats. Istället är den tillägnad ”två kamrater”, som för åtta år sedan omkom i en olycka med en mina. De ständiga förmaningarna om att vara försiktig ska alltså tas på största allvar, även om det är otroligt att du oavsiktligt lyckas skapa det tryck som krävs för att något ska gå av.

MtjS spränger på natten för att det ska vara så lite folk i rörelse som möjligt. Så att det inte vandrar in några intet ont anande bärplockare eller svampletare. När jag sitter där runt lägerelden och hör explosionens kusliga efterdyningar tycker jag mig för ett kort ögonblick att ha fått en liten liten aning om hur det kändes att sitta här då, under de där åren då allt det här eländet härrör från. På den tiden då skogarna var fulla av betydligt farligare faror än myggor, huggormar och rostiga granater.

————–

Den som inte har läst tidigare inlägg om Ingrija och sökrörelsen kan få en bakgrund under fliken saknade soldater.