Den öde lägerstaden

P1000832

De packar ihop lägret nu. Bär alla tunga saker de 460 meterna till planen dit lastbilen kan komma fram. Jag kan nästan höra G klaga, fast jag är långt därifrån… De är bara fem, det blir många rundor per person. Fast de har försökt skicka tillbaka allt som som inte är absolut nödvändigt med de som åkt tidigare. Det kommer att vara tungt, men prognosen säger att det bara är knappa tjugo grader och mulet i Kirovdistriktet vilket är klart att föredra mot de trettio och strålande sol som vi bar dit alla sakerna i.

Sommarens minnesvakt har precis som vårens varit i Gajtolovo. Riktigt varför vi skulle just dit igen är det ingen mer än chefen som förstår. Men hans vice-kommendörer fattar ett beslut när de är på rekognoceringstur några dagar innan vaktens början: vi ska inte ställa upp lägret där vi hade det i våras utan använda Vjatkas gamla lägerplats. Den ligger lite längre in i skogen längs stigen, men det extra bärandet kompenseras tycker de av att lägerplatsen redan är i ordning: det finns uppbyggt kök, zemljanki (typ utgrävda jordhus) och brygga ner till vattnet. Dessutom är tillgången på ved god, det skuggigare läget är bra om det blir varmt och man är inte precis i närheten av vägen och de mer eller mindre skumma typer som kan dra fram där.

Vi anländer efter en skumpig färd i lastbilen. Lastar ur, och börjar bära saker mot lägerplatsen. Allt är så förändrat med manshögt gräs att jag knappt känner igen mig trots att jag gått längs den här stigen otaliga gånger. Det tycks mig längre än jag minns, och när vi når lägret får jag nästan känslan av att ha hittat en ruinstad i djungeln. Det är svårt att tänka sig att det är mindre än två månader sedan platsen senast var i bruk.

Jag tänker tillbaka på Gajtolovo i månadsskiftet april/maj. När Vjatkas stora läger var här: de var över 50 personer ända från Vjatka. Och tillsammans med dem stod det lilla förbandet från Kingisepp, och precis bredvid expeditionschefens förband från Petersburg. Där på andra sidan Svartån hade Severodvinsk sitt läger, det är inte direkt nära från Archangelsklänet heller. Och bredvid oss därborta vid vägen stod de än mer avlägsna Tjeljabinsk och Tambov. Alla kommer de resande långt bortifrån för att under två veckor leta efter saknade soldater i Sinjavinoområdet. Precis som soldaterna själva kom från hela forna Sovjetunionen. De sparar hela året berättar expeditionschefen. Varje burk tusjtjenka (konserverat kött) är beräknad, det finns inga marginaler. Många har med sig ungdomar. Sökrörelsen ser "patriotisk fostran" som en av sina viktigare uppgifter.

En hel liten sökförbandsstad var det i våras, med en ständig rörelse av folk. Men nu är vi ensamma. De upptrampade lerigpölarna till stigar har torkat och rimfrosten på tältet om morgonen känns avlägsen där vi svettas i hettan. Svartån har sjunkit undan som hon gör om sommaren. Från sista steget på Vjatkas brygga är det fortfarande långt ner till vattnet, vi får lägga till två steg. Vattnet i mittfåran är bara knädjupt, färgen på åns vatten kan ni nog gissa från namnet, men ett dopp när lägret är rest är nästan overkligt uppfriskande.

Två veckor senare ger sig alltså också Ingrija av. Sommarvakten har inte alls varit lika framgångsrik som våren, det är bara ett tiotal soldater som hittats. Skogarna lämnas åt myggen, bromsarna och ormarna. Vjatkas läger får stå och förfalla till nästa vår, då under två veckor sökförbandsstaden åter växer upp runt Gajtolovo.