feminism a la carte

Moskva_01

 "När livet lägger krokben för en gör en klok kvinna i Moskva två saker: hon bättrar på mascaran och sedan fortsätter hon med klapprande klackar gatan fram." Jag läser Anna-Lena Lauréns Sedan jag kom till Moskva. Det går på ett litet kick, swisch säger det bara så är de 155 ganska luftiga sidorna slut. Jag vill också känna mig stolt, självsäker och lyckad. Synbart oberörd fortsätta med klapprande klackar gatan fram. Men trots alla mina resor till Ryssland har jag inte ens lyckats lära mig gå i högklackat.

Efter första kapitlet tänker jag att jag kommer att älska den här boken. Det omtumlande mötet med Moskva är så intagande beskrivet. "I Ryssland har jag lärt mig att både lyssna och se. Man är nämligen tvungen till det när man kommer som främling till världens största land där ingen bryr sig om att ta hänsyn till utlänningar som inte kan språket perfekt och ingenting begriper av det ryska samhällets koder. Det första året blir man överkörd varenda dag och är dessutom dum nog att ta det personligt." Igenkänningsfaktorn är hög, och hon har en förmåga att fånga ögonblick och detaljer. Anna-Lena är ju bara några år äldre än mig, två skandinaviska kvinnor i Ryssland bör väl ha något gemensamt?

Fast det finns naturligtvis gränser för igenkännandet också. Jag bor ju inte i Ryssland som hon gjorde. Moskva är inte St Petersburg. Jag har inte en framgångsrik karriär, ett spännande expatumgänge eller en strid ström av middagsträffar på fina restauranger.

Jag skrattar högt när jag läser kapitlet om de ryska kameramännen. Deras fascination av den konstiga skandinaven. Av den där tjejen som inte alls beter sig som en ryska skulle gjort, som inte fattar att självklarheter är som de är. Deras förtjusningen över blicken utifrån, över kraftuttrycken med svensk brytning. De vänder sig av skratt när hon säger "idi v zjopu", och jag ser framför mig V:s förtjusning när han skulle lära mig alla innebörder av "govno". Det är svårt att förstå hur kul det kan vara att höra en utlänning säga skit, även om jag vet att detta på svenska högst oskyldiga ord har en grövre klang på ryska…

Och det är i de passagerna som jag tycker att boken är verkligt fantastisk. När hon berättar om sina galna ryska vänner, om charmigt odrägliga Ilja, eller om kompisarnas faster som på ryskt tantmanér alltid vet bäst. Då vill jag åka till Ryssland bums. Det är små pärlor jag vill spara, och läsa om och om igen. De är ju inte kloka de där ryssarna, och det går inte att låta bli att tycka om dem.

Fast de driver en till vansinne ibland. Inte minst med dessa hopplösa könsroller. Men hur mycket jag än fnyser åt uttalanden som "tjejer får inte hugga ved" så inser jag att hennes norska kompis retsamma epitet a la carte feminist kan jag också förtjäna: "det vill säga en feminist som kräver fullständig jämställdhet men ändå gärna vill att män ska hålla upp dörrar för dem och bjuda dem på middagar." Ja tack säger jag, åtminstone dörrarna. Och hjälpa till att lägga upp saker på hyllan på tåget, och kanske vara lite uppmärksam i största allmänhet. Sedan jag kom till St Petersburg har svenska män börjat tyckas mig hopplöst drulliga. Och visst har väl kvinnokampen viktigare frågor än rätten att bära tunga väskor själv?