Till evigheten utan namn

Img_9429

Under minnesvaktens första vecka, då kvällarna fortfarande var vackra, då solen sken och majsnön ännu inte hade fallit gräver A och jag fram en sovjetisk soldat inte långt ifrån Svartåns östra strand. Ringarna från en tysk regnrock hade gett utslag på metalldetektorn. "Gräv!" instruerade A när han inspekterat fynden, "du ska få se att det ligger en fascist här."

Jag gräver. Där finns mer rost, men någon ägare till regnrocken syns inte till. Kollar av området runt omkring, där ligger sovjetiska patroner och plötsligt får jag också tag på ett ben. Jag ropar på A. "Jag sa ju att du skulle gräva fram en tysk!" säger han när han ser vad jag har i handen. "Hade tyskarna ofta sovjetisk ammunition?" frågar jag retoriskt. Vi enas om att soldaten är "vår". Det är den ständigt termen. Jag säger att saker är sovjetiska, alla andra säger "våra".

A pekar på omgivningarna, vi har gått genom en tysk position men är ute ur den. Mittemot är det kärr. "De våra anföll nog därifrån, från kärret. Som vanligt." Vi hjälps åt att gräva, klockan är redan mycket och det är långt till lägret. Det är tungt trots att soldaten bara ligger några cm under marken. Det är fullt av rötter, och det gäller att vara försiktig när man gräver fram kvarlevor. Fynden är blygsamma: kängor, bälte, en sked. Det vanliga. Det börjar bli dags att gå. Jag bär kvarlevorna som vi i brist på påsar lagt i en hjälm och känner mig väldigt långt hemifrån. Det är samma björkar och vitsippor, men i mina hemtrakter göms inte sådana grymheter i skogen.

Jag är angelägen om att Ã¥tervända. Vi hade inte kollat sÃ¥ noga runt om som vi borde. För det är med soldater precis som med kantareller: finns det en sÃ¥ finns det nog flera. Dessutom hade vi inte hittat huvudet. Även om det är mycket möjligt att det inte finns nÃ¥got huvud. För som A brukar säga "Vojna byla" (det var krig) och allt möjligt kan ha hänt… Efter en dag kommer vi tillbaka. Jag undersöker utgrävningen vidare, det finns massor av patroner och faktiskt delar av bÃ¥de armar och huvud. Just när jag tror att det nog trots allt inte finns nÃ¥got mer här sÃ¥ fÃ¥r jag plötsligt syn ett litet svart föremÃ¥l. "Vi missade visst nÃ¥got!" ropar jag till A. För där i gropen ligger det som man allra helst vill hitta: soldatmedaljongen.

De i närheten kommer gående. Jag lämnar över medaljongen till A och väntar nervöst medan han skruvar upp kapseln. I dess inre ligger ett litet skruttigt brunt papper. Vi inser att det kommer bli svårläst. "Vi försöker naturligtvis" säger A optimistiskt, men hoppet om identifiering som väcktes av den svarta kapseln börjar redan falna.

När vi återvänder till lägret och försöker få pappersremsan att öppna sig visar det sig mycket riktigt att det inte går. Tiden och skogen har svalt soldatens hemlighet. "Vi har ju skeden också" påminner mig A. Det tycks oss som att den är påskriven. Vi vänder och vrider och tittar på skaftet ur alla möjliga vinklar. Är det initialer, eller är det bara repor? Vad det än är så är det oläsligt.

Vi blir tvungna att begrava honom namnlös. Så nära men ändå inte! Den svarta bakelitkapseln som inte var till någon hjälp blir kvar hos mig, det kommer inte att komma några släktingar resande. Han går till evigheten utan namn, som en siffra i en osäker statistik, som en av ca 570 soldater som begravdes på Sinjavinohöjderna 6 maj 2011.