På skidor längs Volchovfronten

I gÃ¥r var det dags för en av Ingrijas Ã¥rliga höjdpunkter: Lyzjnyj pochod! Skidturen längs ett avsnitt av Volchovfronten som hÃ¥lls i anslutning till 27 januari, det datum dÃ¥ belägringen slutligen upphävdes 1944. Turen gÃ¥r frÃ¥n pendeltÃ¥gsstationen Apraksin till minnesplatsen pÃ¥ Sinjavinohöjderna.  De Ingrijamedlemmar som inte följer med bör ha en bra ursäkt. Att man inte kan Ã¥ka skidor duger inte, eller att man inte har nÃ¥gra – det finns alltid nÃ¥gon man kan lÃ¥na av. Och G som Ã¥kt pÃ¥ danstävling istället lär fÃ¥ sina fiskar varma… Följaktligen är det mer än en ingrits som pÃ¥ ovana ben stapplat sig igenom de 15 kilometerna genom Ã¥ren.  Turen riktar sig främst till studenter pÃ¥ statsuniversitetet, men är öppen för alla som vill. Därför bestämmer sig mina kompisar M, D och A att det är ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med de trakter och människor som jag umgÃ¥tts mycket med det senaste Ã¥ret.

Just Tortolovo där den ”egentliga” turen börjar är dock ny mark för mig. Förbandets kommendör Jevgenij Vasiljevitj, tillika docent i historia och föreläsare pÃ¥ statsuniversitetet, tar till orda och hälsar alla välkomna. Av Tortolovo finns just inget kvar, förutom ett minnesmärke. En gÃ¥ng fanns det 33 gÃ¥rdar i byn, men allt förstördes under kriget. EfterÃ¥t Ã¥tervände ingen. Det finns främst tvÃ¥ skäl till detta: för det första var det minerat, och för det andra var det en sÃ¥ stor mängd mänskliga kvarlevor överallt. Slagfälten längs Volchovfronten som vi ska färdas över sÃ¥g nÃ¥gra av hela andra världskrigets blodigaste strider. Lokalbefolkningen ”evakuerades” av tyskarna till koncentrationsläger, det fanns ett sÃ¥dant t.ex. i närbelägna Mga, eller sköts. NÃ¥gra hundra meter längre bort finns ett litet kors, det är till minne av tre bröder som sköts av tyskarna 1941. Den yngste var född 1938. Förmodligen gissar Jevgenij Vasiljevitj var skälet att minstingen grät pÃ¥ nätterna och störde tyskarna när de skulle sova.

Vägen frÃ¥n Tortolovo till Sinjavionohöjderna är kantad av minnesmärken. Stora och smÃ¥. Vid alla större stannar vi. Jevgenij Vasiljevitj berättar nÃ¥got, och sÃ¥ skjuts det salut (smällare) och läggs ned (plast)blommor. Och sÃ¥ ropar alla uraa! Ibland tycks det mig som att vi knappt rör oss framÃ¥t, sÃ¥ tätt stÃ¥r minnesmärkena. ”Nu är det vinter sÃ¥ det syns inte eftersom snön är djup” säger Jevgenij Vasiljevitj ”men det som tycks er vara gropar och raviner och smÃ¥ kullar är inte naturliga formationer, det är skyttegravar och granatdetonationer.” Krigets spÃ¥r är väl synliga i landskapet.

Det gÃ¥r lÃ¥ngsamt framÃ¥t i djup snö, ibland stÃ¥r vi mest i kö pÃ¥ ett lÃ¥ngt led. Och den som gÃ¥r längst fram jobbar sig rejält svettig. Men tillslut kommer vi fram till Sinjavinohöjderna där de som utsetts att sitta ”v tylu” har elden igÃ¥ng och serverar rykande het soppa. Turen avslutas pÃ¥ minnesplatsen. Där blÃ¥ser det som alltid, vindarna tar fart frÃ¥n nordpolen (nästan…) och kommer farande ner över Ladoga, snön yr och att försöka höra nÃ¥got av Jevgenij Vasiljevitjs sista föreläsning är sÃ¥ gÃ¥tt som omöjligt. Men det läggs nÃ¥gra sista blommor, det skjuts en sista salut och hurras en sista gÃ¥ng. Sen packar vi in skidorna och oss själva den väntande bussen och far tillbaka mot stan, och frÃ¥n bussens bakersta rader stäms det upp i den ena krigssÃ¥ngen efter den andra.