Gott gammalt nytt år!

Den julianska kalendern har kvar ett visst grepp här i österled. Och eftersom M&D varit ute pÃ¥ centraleuropaturné sÃ¥ firade vi istället gammalt nytt Ã¥r (och ni som trodde att 13 januari var tjugondedag Knut…). Med vindruvor, rysk champagne och brända önskningar. Gott gammalt nytt pÃ¥ er allihop!

Publicerat i SPB | Märkt

Töväder och isgator

Det har töat och slaskat rejält de senaste dagarna. Gatorna har förvandlas till bruna salta sjöar och från taken dröser snö och istappar ned. Över hela staden har det varit det full rulle på snöskottningen. Taken bör rensas innan islagren spontant faller ned i någons huvud. Den tjocka isen hackas frenetiskt bort från trottoarerna. På både lokal- och riksnyheterna i går kväll uppmanas peterburgsborna att vara försiktiga på gatorna, och det berättades om istapparnas senaste offer. (Jag har skänkt många tankar till de hysteriskt fnittrande flickorna från medelhavet på min kurs i höstas.) I natt frös det så på igen, sjöarna blev isgator som under dagen täckts av ett tunt lager nysnö. Jag har stapplat fram likt Bambi och undrar hur många brutna lårben som kommer in till sjukhusen idag.

Bara vanligt vatten IV

I följetÃ¥ngen ”Vatten i St Petersburg med omnejd” har vi nu kommit fram till avsnittet ”Mineralvatten”. (För tidigare inlägg, se förteckning nedan.) Eftersom allt här är lite hÃ¥rdare, sÃ¥ gäller det naturligtvis även vattnet.

Jag minns en kall vinterdag 2005, och faktiskt tror jag det var på Prospekt Statjek,  som jag första gången bekantade mig med mineralvatten. Med betoning på mineral alltså. Tillsammans med några av mina kursare hade jag varit på en marknad i St Petersburgs södra förorter. Det var överhuvudtaget min första bekantskap med ryska förorter, och jag hade lite skrämt betraktat de gigantiska husen i stadens utkanter samt halvt förfrusit fötterna på marknaden. Vi bestämde oss för att tina upp och stärka oss inför återfärden till stadens centrum. (Jag minns också att jag tyckte tunnelbanefärden till Avtovo var evighetslång, nu tycker jag att den går på ett litet kick.) Vi slog oss ned på ett café och av någon anledning beställdes det in mineralvatten av märket Borzjomi. Jag vill minnas att vi alla gjorde ungefär samma förvrängda min när vi smakade denna märkliga dryck. Borzjomi har nämligen en väldigt hög mineralhalt, det smakar salt, metalliskt, ja jag vet inte riktigt vad. En bra bit från Ramlösa om vi säger så.

Borzjomi är förresten ett georgiskt mineralvatten, därför går det sedan ett antal år tillbaka inte att få tag på i Ryssland. Men det finns andra vatten av liknande typ på affärernas dryckeshyllor. Man kan faktiskt inte riktigt veta vad man får med sig om man köper en okänd flaska mineralvatten (och då syftar jag inte på att cyniska ryssar hävdar att det egentligen bara är kranvatten i flaskorna), det kan smaka lite hur som helst.

I fallande salthetsordning

Mina värdar M & D har en förkärlek för märket Essentuki. Det kommer i ett antal numrerade varianter. ”Det är egentligen bara nr 4 som gÃ¥r att dricka” förklarar M, ”ju högre nummer desto högre salthalt.” Nr 4 är ungefär som min minnesbild av Borzjomi (med reservation för att det var nÃ¥gra Ã¥r sedan jag smakade detta georgiska elexir), salt och mineralhaltight. Trots nyss citerade yttrande kom dock M igÃ¥r hem med Nr 17. D började dricka ur sitt glas, gjorde en grimas och konstaterade att ”det här kan aldrig vara nyttigt”. Nr 17 smakade ungefär som om man tagit en klunk av en simbassäng. (Jag gissar därför pÃ¥ hög klorhalt, medan M hävdade att det var mycket jod.) ”Det är jättenyttigt!” framhärdade M vilket fick D och mig att titta skeptiskt pÃ¥ henne. Kanske ur läkesynpunkt, sa D, men man kan inte hÃ¥lla pÃ¥ och dricka det här för jämnan. M tog nÃ¥gra demonstrativa klunkar som för att visa att det var bÃ¥de gott och nyttigt. Och jag drog mig till minnes att det finns betydligt högre siffror än 17 till salu i affären…(Minnesgoda läsare inser dock att det mest överraskande i ovanstÃ¥ende replikväxling är att den sker mellan ryssar som dricker vatten. De har inte kokat te pÃ¥ Essentuki 17.)

Jag, som ibland pikas för mitt i ryska ögon orimligt stora vattenintag (dvs 1-2 glas om dagen) satsar när jag känner mig ospexig, dvs allt som oftast, pÃ¥ vattnet Agusja (till höger pÃ¥ bilden). Det har undertiteln ”vatten för barn” och jag drar därav slutsatsen att det inte har en massa konstiga salter, mineraler eller speciella läkekrafter utan är helt enkelt är bara vanligt vatten.

Tidigare på temat: Bara vanligt vatten, Bara vanligt vatten II, Bara vanligt vatten III samt I brist på plåtmage.

Bland koriander och inläggningar

Det finns visserligen ett ganska stort antal mataffärer inom rimligt promenadavstånd här på Prospekt Statjek, men som jag tidigare har beklagat mig över så ligger deras utbud i spänningsfältet från värdelöst till halvkasst. Som en läsare var vänlig nog att påminna mig om senast, så finns det också en enkel lösning på problemet: gå till marknaden.

Till Kirovmarknaden är det obetydligt längre än till den mataffär som bara är halvkass, öppettiderna är dock mer begränsade. Kirovmarknaden är egentligen ganska liten och skruttig. Men för alla som haft olyckan att beskåda matkedjan Diksis sorgliga ursäkt till grönsaksdisk tycks utbudet astronomiskt. Det är bord som dignar av aptitretande frukter och grönsaker. Det är rad upp och ned med nötter och torkade frukter. Det är lockande inläggningar, rökta fiskar och nybakade lavashbröd. Och det finns kryddor! Det är nästan så att man får en tår i ögat. (Det finns ett köttrum också, men det håller jag mig borta från.) Risken är att jag blir så överväldigad av det plötsliga utbudet att jag går därifrån tomhänt.

Det finns tydligen en risk till, i alla fall enligt mina värdar: ”Har du varit pÃ¥ marknaden? Du blev väl inte lurad?” Jag vet inte om det är sÃ¥ lurigt pÃ¥ marknaden egentligen. Visst grönsakerna som plockas fram bakom disken är inte alltid riktigt lika fina som de som ligger framme, och man fÃ¥r ju inte nÃ¥got kvitto, men priserna har alltid tyckts mig högst rimliga.  Kanske är det den vanliga, tröttsamma ryska främlingsfientligheten som är framme. PÃ¥ marknaderna jobbar nämligen i princip uteslutande människor frÃ¥n de mer exotiska delarna av det före detta Sovjetimperiet. SÃ¥dana som ofta gÃ¥r under beteckningen ”svarta” eller av nÃ¥gon anledning ”uzbeker” (huruvida de sk gästarbetarna verkligen kommer frÃ¥n Uzbekistan vet jag inte).

En stor del av kunderna tycks också ha sitt ursprung i dessa för mig nästintill okända delar av världen. Jag tror dock att det har en avgjort positiv inverkan på utbudet att det vandrar runt människor intresserade av att laga något annat än kålsoppa till middag på marknaden. Det kan dock få sina ofrivilligt komiska sidor när den besökande storögda svenskan försöker köpa kryddor som hon inte vet vad de heter av den centralasiatiska försäljaren som heller inte har en susning om hur produkten i fråga ska benämnas på ryska. I dag kom jag i håg att läsa på:  zirá (spirskummin) och kinzá (koriander) var det som skulle inhandlas. Och apelsiner, men att apelsin heter apelsin klarar jag utan föreberedelser.

Och så går jag hem genom snöslasket för att laga min linssoppa och funderar lite på det faktum att jag befinner mig i det som en gång varit en imperiehuvudstad, och att sådana verkar ha en fortsatt dragningskraft på de tidigare kolonierna långt efter att imperiet fallit. Den knappt ryskkunnige yngligen (oftast) från något av imperiets exotiska hörn är för övrigt en stereotyp som då och då fladdrar förbi i böcker och filmer (särskilt i skildringar av armén tycks det mig). Och, fortfarande med huvudet i maten, tänker jag att det också sipprar in influenser från periferin så att även den mest inbitne kålsoppsätare hanterar begrepp som (c)halva,  (c)hatjapuri eller lavasj som självklarheter. Andra kryddor än dill är det dock värre med.

Publicerat i SPB | Märkt

Harar och mandariner

Eftersom det redan är så att Café Zoom är mitt absoluta favoritställe i St Petersburg (kanske i hela världen) så är jag naturligtvis en tacksam måltavla. Men kan man bli något annat än söndercharmad när man får notan i världens sötaste kaninpåse tillsammans med tre mandariner? (Det är ju harens/kaninens år i år, och mandariner är jul/nyårsfrukten framför andra här.) Jag gav naturligtvis oproportionerligt mycket dricks.

Publicerat i SPB | Märkt

Jo, här är det jul – igen

Den ortodoxa kyrkan har av någon anledning aldrig lämnat den julianska kalendern (enligt vilken oktoberrevolutionen ägde rum i oktober) för den annars numera utbredda gregorianska (enligt vilken nämnda händelse skedde 7 november). Så nu är det jul igen – den ortodoxa världen firar juldagen idag. (Och idag är det alltså po julianskomu 25 december.)

Men det finns i Ryssland ytterligare en betydelse av ”igen”. Under Sovjettiden dÃ¥ man gick in för att omforma högtidskalendern avskaffades nämligen julen och man promoterade istället nyÃ¥r som den stora midvinter/familjehögtiden. Men även om det fortfarande är nyÃ¥r som är den stora grejen sÃ¥ har julen gjort post-sovjetisk comeback. ”Det är en ny, pÃ¥hittad, högtid” säger en av mina bekanta. Jag protesterar, tilldragelsen som firas är ändÃ¥ 2000 Ã¥r gammal. ”Jamen när jag var liten fanns den inte. DÃ¥ var det minsann ingen som firade nÃ¥gon rysk jul.” framhärdar han. Uppväxt under den ateistiska sovjetstatens sista decennium sÃ¥ har kristna högtider inte sÃ¥ mycket till innebörd för honom. ”Men mamma har börjat fira” lägger han till, sÃ¥ nÃ¥got slags julfirande skulle det nog ändÃ¥ bli.

Jul heter på ryska Rozjdestvo Christovo Kristus födelse (eller bara rozjdestvo) och det är en uttalat kyrklig högtid. De stora julmässorna hålls under natten mot den 7 januari. Den från återuppbyggda Kristi frälsares kyrka i Moskva sänds direkt i tv. Därifrån visar sedan nyhetsprogrammen hur presidenten med fru deltar i gudstjänsten. (Och  hur Putin deltar i en gudstjänst i mer lantlig miljö.) Även sent på juldagens eftermiddag är det dock kö för att komma in i Kazankatedralen på Nevskij prospekt trots att ingen regelrätt gudstjänst pågår. Jag rätar in mig i ledet och behåller precis som kvinnorna framför mig min mössa på när jag kommer in i kyrkan, männen tar dock av sig sina mössor och så klafsar vi alla igenom den smältvattenssjö som bildats vid ingången in i den rökelseluktade guldprydda härligheten. Alla ikon/ljus/souvenirförsäljningsställen tycks öppna, och som alltid fladdrar en förflugen tanke om månglarna i templet förbi i huvudet. Var och varannan person tycks ha en knippe gula vaxljus i handen och kön ringlar lång till ikonostasen. Jag ställer mig och lyssnar på prästerna som sjunger böner och känner hur snön på mina kläder börjar smälta och droppar ner på golvet.

Men Ryssland vore inte Ryssland om inte en högtid ocksÃ¥ firades med narodnyje guljanije, dvs att folk – gamla som unga – helt enkelt flanerar omkring pÃ¥ stan. PÃ¥ Palatstorget är en stor scen uppställd där den speciella ryska talangen för kitsch blommar ut för fullt. Jag klarar en halvtimme innan jag lämnar de dansande barnen Ã¥t sitt öde och banar mig fram genom folkmassorna framför vinterpalatset och pÃ¥ Nevskij prospekt. Det är narodnyje guljanie veckan lÃ¥ng förresten. Ett par dagar till kommer det hÃ¥llas ljusshower pÃ¥ Palatstorget, det stÃ¥r en julmarknad i AlexanderträdgÃ¥rden och i hela staden blinkar en häpnadsväckande mängd ljusdekorationer. Det görs en del satiriska anmärkningar om Matvienkos prioriteringar i stadsbudgeten och jag kan inte lÃ¥ta bli att undra om det inte finns en baktanke om att ”bara vi sätter upp tillräckligt mycket som blinkar sÃ¥ glömmer folk allt annat”. (Fast i hemlighet sÃ¥ tycker jag att dekorationerna pÃ¥ Nevskij prospekt är ganska fina, men säg det inte till nÃ¥gon.)

Narodnyje guljanije på Palatstorget

 

Men jag följer såklart persidenten!

Nej, jag begriper mig inte riktigt på twitter. Det ramlar in tips om massa länkar som jag inte orkar klicka på eftersom de är förkortade och man inte fattar vad som döljs bakom, det är en massa meningslöst babbel som jag inte orkar ta in och själv vet jag inte riktigt vad jag ska göra med kontot så jag försöker lite halvhjärtat babbla på jag med.

Jag har dock utarbetat en teori om vad som är problemet. Problemet är min totala frånvaro av simultanförmåga! När jag tittar på andras konton följer de minst 2-300, jag följer 33 och klarar inte av att hänga med i det flödet. Meningen är förmodligen att man ska ha en twitterklient som konstant tickar på, där meddelandena plingar in konstant medan du göra andra saker. Det är bara det, att när jag gör andra saker så klarar jag ju inte av att hålla koll på någon twitterklient. Jag kan ju inte ens äta frukost och läsa tidningen samtidigt!

Men det finns en anledning till att jag ännu inte helt har gett upp twitter. Det är såklart allas vår Kermlin, Rsyslands persident! Parodin på Medvedevs twitterkonto. Jag ska erkänna att en del går mig förbi. Jag är helt enkelt ännu inte tillräckligt bra på ryska för att förstå alla skämt och nyanser, men det jag förstår är nästan alltid hysteriskt roligt. Och nu blev jag uppmärksammad på att persidenten gett en intervju med Foreign Policy! Artikeln kan förklara mycket bättre än jag, varför fejkmedvedev fått sådant genomslag. (Och det finns även en rysk variant för den som hellre läser det.)

Kattens år?

Det är kattens år i år upprepar mitt ryska firarsällskap många gånger under nyårsnatten. Jag ifrågasatte inte uppgiften, ryssar brukar ha koll på sina kinesiska zodiakdjur och ger varandra små presenter med avbildningar av det djur som står näst på tur. Men kattens år?

Det var förmodligen nattens stora drama som ställde till det bland djuren. Kvart i tolv passade nämligen mina värdars katt Nora pÃ¥ att smita förbi nÃ¥gra anländande gäster som föga anande att de hade att göra med sydvästra St Petersburgs största utbrytardrottning. Eftersom husse och matte är pÃ¥ centraleuropaturné är kisse undertecknads ansvar och jag mötte därför 2011 med att försöka fÃ¥nga rymlingen i det kalla och dragiga trapphuset. Det var lÃ¥ngt i frÃ¥n första, och förmodligen inte sista gÃ¥ngen jag ägnade mig Ã¥t denna aktivitet. M och D, med viss rutin pÃ¥ Norajakt, har utarbetat en uppsättning knep men som i natt dock var resultatlösa.  Men tillslut fick vi fast rymlingen, och alla andades ut. Tanken pÃ¥ att husse och matte skulle behöva Ã¥tervända till en kattlös lägenhet tilltalade ingen…

Det är naturligtvis inte kattens år i år. I alla fall inte enligt den kinesiska zodiaken. Efter avancerade efterforskningar kan jag konstatera att där finns det överhuvudtaget inte någon katt med. Utan det som väntar oss, men inte på en dryg månad än (den detaljen brukar dock ryssarna helt sonika bortse från) är harens år. Och mycket riktigt fick jag ett harformat nyårskort av A, och inser att det inte är den för mig tidigare okända ryska julharen som är avbildad överallt. Än så länge befinner vi oss dock i tigerns år. Men även om Nora är en rätt stor katt med vassa tänder och klor, ska det rätt mycket god vilja till för att betrakta henne som en tiger.

Uppdatering 4/1: Jorå, det ÄR kattens år i år. Mina ryska vänner framhärdade när jag träffade dem i går. Det är harens och kattens. Men riktigt hur det gick till kunde de inte svara på. Men nu har jag googlat fram en lösning på mysteriet. I den vietnamesiska zodiaken är det kattens år, de har istället gjort sig av med haren. Det ska hur som helst vara ett lugnt och avslappnat år säger wikipedia, så vi kan väl ta efter kattvanan att sova sisådär 16 timmar om dygnet. Igår lyckades jag i alla fall tänka och agera snabbt och fånga kisse innan hon hunnit mer än en meter ut i trapphuset.

Publicerat i SPB | Märkt