Vuxna män gör saker tillsammans

”Ska du följa med pÃ¥ rekonstruktionen pÃ¥ söndag?” frÃ¥gar K, en av mina Ingrija-kamrater. Rekonstruktionen sker till minne av befriandet av Leningrad frÃ¥n belägringens 27 januari 1944. Men pÃ¥ en söndag, eftersom det är en dag som lämpar sig för folknöjen. Hon ska dit med nÃ¥gra kompisar och har plats över i bilen. Spektaklet ska äga rum utanför Nikolskoje, inte särskilt lÃ¥ngt frÃ¥n stan men utan bil är det svÃ¥rt att ta sig dit.

Av nÃ¥gon anledning är det kallt just pÃ¥ söndagarna här, ännu en vecka av slaskande följs av en söndag med temperaturer ned mot -20. Jag inser när jag stÃ¥r och väntar utanför metro ”prosvet” att jag glömt lägga tillbaka mina varma sulor i stövlarna. Och när K (pÃ¥ ryskt vis ca en timme efter avtalad mötestid) lyckats samla ihop styrkorna inser jag att det där med ”en plats över” inte riktigt stämmer. Vi är sex stycken som ska tränga in oss i hennes lilla mazda! Mazdan är ny, hon har bara haft den i nÃ¥gra mÃ¥nader. Körkortet lika sÃ¥, och jag har en stark misstanke om att hon köpt det snarare än klarat proven (det tycks vara regel snarare än undantag). Efter ett antal nära ögat incidenter pÃ¥ vägen är det nÃ¥gra lättade passagerare som sträcker ut sina ihopknycklade lemmar när vi kommer fram till Nikolskoje.

Där är det fullt med bilar parkerade längs vägen. Vi fÃ¥r gÃ¥ en rätt bra bit och kommer fram precis när speakern börjar guida Ã¥skÃ¥darna genom händelseförloppet och de första skotten smäller. ”Vi” är förutom K och undertecknad 3 av hennes kompisar som jag tidigare inte träffat, samt en annan ingrijamedlem. Den sistnämnda muttrar om cirkusapor och ”det är bara folk som inte gjort lumpen som hÃ¥ller pÃ¥ med sÃ¥nt här”, men som första klassens krigsnörd ser han ocksÃ¥ till att förse oss med alla detaljer om hur det verkligen var.

Rekonstruktionen äger rum just i Nikolskoje, inte för att det hände något avgörande slag just där utan för att det är en plats som lämpar sig bra att leka slag på. Det finns resterna av ett tyskt fort, och en återuppbyggd träblindage vars tak tjänstgör som pressläktare, och varifrån speakern kommentarer händelseförloppet. Det är tusentals åskådare, fullt med sjasjlykstånd (grillspett) och försäljare av diverse krigsrelatarade förmål. Ja, och så ett stort antal vuxna män (ok, en och annan kvinna) som leker krig. I tidstypiska uniformer och med lös ammunition som smäller ordentligt spelar de upp hur röda armén intar ett tyskt fort.

Vi börjar med att gÃ¥ bort och se hur ryssarna kryper fram ur skogen, och följer sedan med de attackerande styrkorna mot fortet. Ã…skÃ¥darleden är redan täta, och det är svÃ¥rt att se. Men det gÃ¥r inte sÃ¥ snabbt för de anfallande där de pulsar och krälar fram i den djupa snön. Ã…skÃ¥darna hejar pÃ¥ de sina med att skrika ”Uraaa!” (Hurra!)

Ja, ni kan nog gissa hur det gick. De sovjetiska soldaterna vann den här gÃ¥ngen ocksÃ¥, mina tÃ¥r förvandlades lÃ¥ngsamt till isbitar och speakern försökte förgäves hÃ¥lla Ã¥skÃ¥darna borta frÃ¥n slagfältet när det hela var över. ”Nu ska vi leta efter tomhylsor” meddelade sällskapet och sÃ¥ pulsade vi ut i snön. (Varför de som hittat ca en halv miljon autentiska tomhylsor vill leta efter rekonstruerade förblir en gÃ¥ta.) ”NÃ¥gra tyska hittar vi nog inte. De som spelar tyskar brukar inte skjuta sÃ¥ mycket, de tyska patronerna är sÃ¥ dyra.” Men nÃ¥gon minut senare fÃ¥r jag triumferande en tysk tomhylsa överräckt till mig. Ledaren för sökförbandet St Georgij pekas plötsligt ut. Den lilla tjocka mannen som jag sett nÃ¥gra gÃ¥nger förut i samband med begravningar och liknande gör ett obehagligt intryck i ss-uniform. Sen ska det köpas te och sjasjlyki innan vi trycker in oss i bilen och far tillbaka till stan där jag tar första bästa tillfälle att kliva av. PÃ¥ metron pustar jag ut och tänker att det varit smällar, krigsnördar, kalla fötter och trafikfaror sÃ¥ att det räcker för mer än en dag…

 

Lokalstationen TV 100 har ett inslag om rekonstruktionen.