Minnet ljuder

När jag stretar fram i modden på Ligovskij prospekt, det töar igen efter att ha varit -20 häromdagen, blir jag plötsligt varse ett taktfast tickande i det allmänna vägbullret. Det tar mig några sekunder innan jag inser att det är metronomen som ljuder, och ytterligare till några innan jag inser varför.

Metronomen? tänker kanske nu oförstÃ¥ende läsare. Det har sagts mycket om hur viktig radion var i det belägrade Leningrad. Där bland annat ”belägringspoeten” Olga Bergholz (eller hur man nu bäst ska transkribera Берггольц) var en av de uppskattade rösterna. Radio sände dock lÃ¥ngt ifrÃ¥n dygnet runt, och i perioder var det inga sändningar alls, och när det inte var nÃ¥got program sÃ¥ lät istället metronomen över etern. FrÃ¥n början var den tänkt som ett varningssystem för flyganfall. I vanliga fall slog metronomen knappt en gÃ¥ng per sekund, 50-55 gÃ¥nger i minuten, men om fientligt flyg närmade sig sÃ¥ ökade frekvensen till 150-160 slag per minut. De tyska flyganfallen upphörde i början pÃ¥ 1942, men metronomen fortsatte att ljuda över radion.

Dess slag har kallats för ”stadens hjärtslag” och överlevande berättar att metronomen fick dem, isolerade i mörka kalla lägenheter, att känna tillhörighet och gemenskap med andra i lika kalla mörka lägenheter. Att den fick Leningrad att framstÃ¥ som en levande organism som de var en del av. Därför har metronomen kommit att bli en symbol för belägringen och för kampen för överlevnad och motstÃ¥ndet mot Nazityskland. Den hörs ofta slÃ¥ pÃ¥ utställningar om livet i den belägrade staden och vid datum som markerar viktiga händelser under belägringen ljuder Ã¥ter Leningrads hjärtslag över staden. Som idag.

Den 18 januari 1943 bröt de sovjetiska styrkorna igenom en del av den tyska belägringen och läget blev lite lättare i Leningrad, även om det tog ytterligare ett år innan belägringen helt kunde hävas. Genombrytningen skedde längs Ladogas södra strand. De sovjetiska styrkorna återerövrade fästningen Sjlisselburg (eller Nöteborg som den hette då den en gång i tiden var svensk) vid Nevas utlopp och lite längre söderut kunde Leningrad- och Volchovfronterna förenas i de för mig numera välbekanta trakterna av arbetsbosättning nr 1 och 5 på Sinjavinohöjdernas sankmarker. En landkorridor på en knapp mil kunde öppnas mellan Leningrad och resten av Sovjetunionen.

Men det är bara ibland man kan urskilja metronomens slag när man traskar fram på stadens gator idag. Bland allt annat som har förändrats så har dagens S:t Petersburg ett helt annat, betydligt bullrigare, ljudlandskap än belägringens Leningrad.