Snart, snart är det över

Det börjar närma sig jul, det har väl inte undgått någon. Det har faktiskt inte ens undgått mig, trots att jag var och varannan dag glömmer bort att öppna luckorna i min adventskalender och trots att en kollega kände sig nödgad att bättra på mitt knapphändiga julpyntade genom att ge mig en julduk häromdagen. Och nej, jag har inte skickat några julkort i år heller.

Men det är något fullständigt absorberande med terminsslut, särskilt när man handleder ett dussin uppsatser. De ska ju bli färdiga. Nu. Så jag sitter och läser och läser, kladdar oläsliga kommentarer med blyertspenna och försöker sedan förmedla dessa i begriplig form till de stackars studenterna. Och så inser jag att jag börjar bli gammal på allvar. Det handlar inte främst om att jag har fått sk. terminalglasögon, utan jag har börjat förfasa mig över dagens ungdom.

Skälen till detta är i huvudsak två:

1. Det är den uppriktigt förvÃ¥nade uppsynen som möter en när man föreslÃ¥r att studenterna kanske skulle ta en tur till biblioteket. ”Biblioteket?” Jag höll pÃ¥ att svara: ”Du vet, ni gÃ¥r pÃ¥ universitetet. Det förväntas att ni ska läsa böcker. SÃ¥dana kan man hitta pÃ¥ biblioteket.” En vilja att komma undan med minsta möjliga ansträngning har jag ännu om inte sympati sÃ¥ ändÃ¥ viss förstÃ¥else för, men när jag en gÃ¥ng (för länge sedan) började pÃ¥ universitetet var biblioteket en självklar referenspunkt. Det var sÃ¥ jag var uppväxt med att hitta information. Icke nu längre. Kan jag inte fÃ¥ fram det med en googling, sÃ¥ finns det inte. Mina studenter kan jag kanske ursäkta med att de gÃ¥r första terminen, men jag har kollegor som berättar om sistaÃ¥rsstudenter som inte vet var universitetsbiblioteket ligger! Vän av ordning vill plocka fram papper och penna och författa en upprörd skrivelse till lämplig instans.

2. Och pÃ¥ tal om skrivelser sÃ¥ kan de ju inte skriva, dagens ungdom! Det är bristfälliga styckeindelningar, (Man gör inte nytt stycke bara genom en radbrytning!) det är en irriterande överanvändning av deras (Kära studenter, har ni hört talas om former som sin/sitt/sina?), och kanske är det dags att starta en aktionsgrupp till tankestreckets försvar? Det finns nämligen bara bindestreck i mina studenters alster. Sist men inte minst sÃ¥ har vi ju dom. Observera att jag nu pratar om ”dom andra” (dvs dagens ungdom), dom som inte kan skilja pÃ¥ de och dem. FÃ¥r jag se en enda konstruktion till i stil med ”Dem har inte sett sin far pÃ¥ flera Ã¥r” sÃ¥ kommer jag skriva under ett upprop om mer grammatikundervisning i skolan.

Men oftast så gillar man ju dem ändå, de kära studenterna. Så stolt som bara den inser jag att mina studenter har skrivit en mycket bättre c-uppsats än de flesta andra. När jag pratar med de andra lärarna inser jag att mina förstaårsstudenter har kommit ganska långt. Och skulle det komma någon gammal stofil och våga kritisera dagens ungdom, då kommer jag genast att rycka ut till deras försvar!

Ps. Ja, jag tyckte att grammatik var det tråkigaste och meningslösaste som fanns när jag gick i skolan. Nej, jag lärde mig inte att ta ut satsdelar förrän jag började läsa ryska. Ja, min rysklärare har tittat chockerat på mig när jag har gjort hiskeliga sammanblandningar av subjekt och objekt.

5 reaktion på “Snart, snart är det över

  1. Ja biblioteket! Jag har hört från initierade källor att studenter i historia och arkivering ofta väljer teoretiska uppsatsämnen för att slippa gå till arkiven. De vill sitta hemma och skriva. Jag fattar inte det! Man vill ju till källan! Så nära som möjligt. Särskilt om man läser till historiker eller arkivarie. Mycket underligt.

  2. Får jag se en enda konstruktion till i stil med ”Dem har inte sett sin far på flera år” så kommer jag skriva under ett upprop

    Menade du inte ”Dem har inte sett deras pappa pÃ¥ flera Ã¥r”? 😉

    God jul!

    • Haha! Jo, det är nog precis vad jag menar. Fast frÃ¥gan är om det ändÃ¥ inte ska petas in ett ”far” eftersom dagens ungdom tycks tro att dem inte är en objektsform utan bara allmän markör för ”högre stil”.

Kommentarer inaktiverade.