When prophecy fails

Det kan tyckas märkligt att jag blivit rekommenderad att läsa en bok om en ufo-sekt frÃ¥n 1954, men pÃ¥ ett seminarium där jag tidigare i höstas lade fram en del av mitt avhandlingsmanus, nämnde en av professorerna studien When prophecy fails av Leon Festinger mfl. Inte för att den innehÃ¥llsmässigt har nÃ¥got större samröre med vad jag sysslar med, förutom att det är en etnografisk studie, utan som ett exempel pÃ¥ ”otraditionellt” upplägg av vetenskaplig text. Studien frÃ¥n 1954 är tydligen en socialpsykologisk klassiker. Den har till och med sin egen wikipedia-artikel. Jag hade aldrig hört talas om den, men blev tillräckligt nyfiken för att läsa.

Studien handlar om undergångssekter, och vad som händer med medlemmarnas övertygelse när det visar sig att jorden visst inte alls gick under när de hade trott. Paradoxalt nog verkar det sig nämligen vara så att under vissa förutsättningar är så kan tron stärkas av den uteblivna apokalypsen.
I fokus för studien stÃ¥r en grupp som pÃ¥ ett häpnadsväckande sätt blandar ufo:n och kristendom, och som förutsäger att jorden den 21 december Ã¥ret i frÃ¥ga kommer att gÃ¥ under i en stor översvämning och de utvalda kommer att räddas av flygande tefat. Gruppen är fokuserad kring en hemmafru i ”Lake City” som börjat fÃ¥ budskap av en utomjordisk andevärld. Diverse väsen besätter hennes hand och nedtecknar meddelanden i en handstil som inte är hennes.
Det var dock, som sagt, inte ämnet utan upplägget av boken som var skälet till att jag läste den. Första kapitlet är en historisk översikt över domedagssekter. Sedan börjar en kronologisk och mycket detaljerad berättelse om denna grupps uppgång och fall. Om hur vår hemmafru börjat få sina mystiska budskap, och hur det långsamt börjar bildas en liten grupp kring henne. Hon kom till författarnas kännedom i oktober, då var det alltså drygt 2 månader fram till katastrofen. De bestämmer sig för att försöka infiltrera gruppen, anställer fyra observatörer – en man och en kvinna i varje stad där gruppen finns, vilka deltar i alla aktiviteter den här sista hektiska tiden.

Från och med kapitel två liknar bokens upplägg lite grann en roman, där vi får följa gruppens förberedelser för undergången. Det är ingen teori förrän i de allra sista kapitlen där författarna diskuterar sin hypotes giltighet. De samlar in ofantligt mycket material om sitt enda exempel under den intensiva period som studien pågick: tusentals sidor med anteckningar, observationer och transkriberingar.
I sitt metodappendix diskuterar författarna studiens giltighet, i hur stor utsträckning de själva kan tänkas ha pÃ¥verkat resultatet och andra tänkbara ”vetenskapliga” invändningar. Däremot stÃ¥r det inte ett ord om vad som skulle ha varit högst kontroversiellt idag. Studien gjordes med dolda observatörer som framställde sig som ”riktiga” medlemmar och dolde sitt studiesyfte. Gruppen visste inte om att de studerades. Det hade förmodligen varit omöjligt att fÃ¥ en etikprövning för en sÃ¥dan studie godkänd idag. ”Informerat samtycke” är det som gäller om man ska studera människor.

Förmodligen hade det inte gÃ¥tt att göra en sÃ¥dan här studie med öppet syfte. De hade med största sannolikhet inte fÃ¥tt tillgÃ¥ng till gruppen. Alla namn som förekommer i boken är pseudonymer, men eftersom gruppen blev ”national headline news” sÃ¥ gissar jag att samtida läsare relativt lätt kunde genomskÃ¥da anonymiserings försöken.

I diskussionen stÃ¥r det inte heller ett ord om hur studien pÃ¥verkade de som gjorde den. Hur pÃ¥verkades observatörerna av de märkliga upplevelser de var med om? Hur var det att stÃ¥ där pÃ¥ bakgÃ¥rden och vänta pÃ¥ det flygande tefatatet som aldrig dök upp? SÃ¥dant kunde man nog inte skriva i en vetenskaplig text 1954, inte ens i en sÃ¥ ’experimentell’ som denna.  Det är en stor skillnad mot min studie. I dagens antropologiska metodlitteratur diskuteras ofta vad det innebär att man själv är forskningsinstrumentet. Och de egna känslorna, upplevelserna och funderingarna fÃ¥r lov att ta en plats i texten. Det är dock inte helt okontroversiellt 2010 heller, och jag kände en viss oro över min ”jag-tunga” text inför seminariet. Men jag fick förvÃ¥nansvärt positiva kommentarer om detta, sÃ¥ förmodligen kommer det finnas en del kvar av mig även i den färdiga avhandlingen.