Musik och politik

Just nu pågår Norrköpings filmfestival Flimmer för 12:e gången. Jämfört med Göteborgs filmfestival så känns det naturligtvis lite futtigt. Där man är van att bläddra sida upp och sida ner i det tjocka fullspäckade programmet så har Flimmer en betydligt tunnare och luftigare tidning, knappt 50 filmer visas under de tio dagar festivalen pågår. Men för obeslutsamma personer som undertecknad så är ett begränsat urval inte bara av ondo, och jag har hunnit med att se ungefär så många filmer jag gjorde på en genomsnittlig festival i Göteborg. Nämligen 3.

Det började lugnt och eftertänksamt med Miraklet i Lourdes, för att sedan kastas in i det halsbrytande äventyret Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec av Luc Besson. Tänk er Indiana Jones pÃ¥ speed ungefär, fast tjej och journalist. I dag avslutade jag sÃ¥ min festival med Konserten av Radu Mihaileanu. Det för min del mest självklara valet, filmen mÃ¥ vara fransk men temat är ytterst ryskt och filmen utspelar sig i Moskva och Paris.

Stjärndirigenten Andrej Filipov  fick sin karriär abrupt avbruten 1980 dÃ¥ han vägrade att avskeda orkersterns judiska musiker och degraderades till städare pÃ¥ Bolsjojteatern. Där är han nu snart 30 Ã¥r senare kvar, smyglyssnar pÃ¥ och lÃ¥tsasdirigerar orkesterns repetitioner. Av en slump kommer han över ett fax där Bolsjojorkestern inbjuds pÃ¥ ett gästspel till Paris. Han bestämmer sig för att dölja inbjudan för ledningen och samla i hop ”sin” orkester som skingrades när han Ã¥kte ut i kylan och Ã¥ka istället för den ordinarie orkestern. Med hjälp av sin trogne vän Sasja cellisten samlar han ihop 55 musiker, mobiliserar just den partifunktionär som förnedrade honom 1980 som manager, och fÃ¥r med en ärelysten miljonär som sponsor.

Det är en halsbrytande historia som driver friskt med stereotyper om ryssar och fransmän, judar och zigenare. Realismfaktorn är lÃ¥g men pÃ¥ nÃ¥got sätt lyckas Mihaileanu fÃ¥ en att tro pÃ¥ galenskaperna ända fram till den avslutande finalen – konserten i Paris där orkestern som inte repeterat pÃ¥ 30 Ã¥r ska framträda…

Jag hade lurat med mig min nya kollega, vi enades om att det var den perfekta filmen för oss att se tillsammans eftersom hon vurmar för Frankrike. Vi lämnade salongen med en känsla av att man borde gå och lyssna på klassisk musik oftare. Konserten är inget mästerverk kanske, men en charmig och underhållande historia och det räcker långt.

En reaktion på “Musik och politik

  1. Kul! Bra att du ger GIFF cred! 🙂 Jag har faktiskt bara sett Lourdes tidigare, den gillade jag skarpt. Jessica Hausner är en ganska finurlig prick… Om det var nÃ¥got alls du gillade med hennes film kan du ta och titta pÃ¥ Michael Hanekes filmer som är extremt dystra i sig men väl värt att nämna är att han är hennes mentor.

    När ämnet ändÃ¥ är film kan jag tipsa om tre andra, förhÃ¥llandevis nya, Ryska filmer: Бубен, барабан (2009), Другое небо (2010) samt Волчок (2009). Den sistnämda, ”Vargen”, är väldigt deppig men alla tre är definitivt nämnvärda. Mycket nöje!

Kommentarer inaktiverade.