Gäster från framtiden

Det var nÃ¥gongÃ¥ng i vÃ¥ras som folk började säga till mig att jag borde se filmen My iz budusjtjego (Vi är frÃ¥n framtiden). Jag hade sett affischen, en färgglad sak med fyra killar som sÃ¥g rätt fÃ¥niga ut, och det hade aldrig slagit mig som en film jag ville se. Men sÃ¥ förstod jag att den hade krigstema, och det blev genast mer logiskt att den rekommenderades till mig. När jag dessutom fick klart för mig att inte bara hamnar de fyra fÃ¥niga killarna pÃ¥ affischen tillbaka i tiden till andra världskriget, det de sysslar med innan dess är ”svartgrävande” – dvs de letar efter troféer pÃ¥ slagfälten – sÃ¥ blev jag riktigt intresserad. Att den utspelar sig i Petersburg och pÃ¥ de slagfält öster om staden som jag ganska bra känner till gjorde ju inte saken sämre.

Det hela är dock ungefär sÃ¥ spÃ¥nigt som man kan tänka sig. De fyra killarna, under ledning av ”Borman” (i khaki pÃ¥ affischen) har sina utmejslade karaktärer: Ledaren, Tönten, Slackern och Skinnhuvudet. Vad som fört dem samman frÃ¥n början är lite oklart.

En dag när de är ute och gräver kommer en gammal kvinna och ber dem leta efter hennes son, de lovar, lockade av talet om hans silvercigarretui. Senare hittar de en välbevarad blindazj (typ skyddsrum, jordkula) med många välbevarade artefakter – bland annat några soldaters identitetskort, och soldaterna är inte vilka som helst utan de själva! De tror att de halluncinerar i hettan, svalkar sig med ett dopp i sjön och när de kommer upp till ytan igen är det plötsligt 1942 och de hamnar mitt i kriget.

Det hela har karaktären av en ska vi kalla det bildningsroman våra fyra unga hjältar genomgår en utvecklingsprocess och kommer till insikt. Nutida veklingar konfronteras med dåtidens hårdhet. Vår skinskalle tar avstånd från sina nazistiska böjelser och i filmens slut skrapar han bort sin tatuering, dreadlocksen åker av, tönten tuffar till sig lite och glidaren Borman mognar av motgångar. Det finns naturligtvis också en hjältinna, den vackra Nina som springer omkring med sjukvårdsväska och en opraktiskt kort kjol.

Egentligen gillar jag idén, där ”svartgrävarna” konfronteras med den verklighet som ligger bakom deras utgrävningar och där de skelett de hittar i blindazjen fÃ¥r namn och ansikten. Det hade kunnat genomföras med lite större subtilitet och finess, men som indikator pÃ¥ en samtida syn pÃ¥ kriget, är filmen en guldgruva!