Den tysk-ryska vänskapen

Under vÃ¥rt besök hos Obelisk plockar deras kommendör fram  sin digitalkamera och bläddrar fram bilder pÃ¥ en välbevarad tysk soldat de hittat. Han var tvÃ¥ meter lÃ¥ng, guldtänder och en fin klocka. ”Vanlig mening!” säger kommendören och flipprar mellan fotona ”Sen la vi honom här i pÃ¥sen och slängde” avslutar han och visar sista bilden pÃ¥ en typ konsumkasse där man kan se lite ben sticka upp. ”Vad gör ni med tyskarna?” frÃ¥gar han S. ”Lämnar över” svarar han lite paff och jag ser förmodligen helt förfärad ut medan Obelisks kommendör fortsätter prata om att de av princip inte tar hand om nÃ¥gra tyskar.

Sovjetiska ben utan påse

PÃ¥ kvällen när vi är tillbaka i vÃ¥rt läger Ã¥terberättar S episoden och när han avslutat med ”och sÃ¥ slängde de dem” blir det en kort sekunds tystnad innan det bryter ut ett bullrande gapskratt kring bordet och kommendören utbrister ”pravilno!” (helt rätt!).  Men dylik jargong, det är ocksÃ¥ en hel del snack om ”fascister” hit och dit, är ganska lÃ¥ngt ifrÃ¥n det faktiskt agerandet. Visserligen stoppar även Ingrija upphittade tyskar i typ konsumkassar – precis som de sovjetiska soldaterna – men de slängs inte utan lämnas över till den tyska organisation som ansvarar för krigsgravar.

Under en rekognoseringstur i vad som bäst kan beskrivas som en ”djungel”, snÃ¥rigt och svÃ¥rtillgängligt, hade S och jag nÃ¥gra dagar tidigare hittat benen frÃ¥n en tysk soldat som lÃ¥g pÃ¥ ytan, delvis framgrävda men inte omhändertagna. Eftersom det redan var sent pÃ¥ kvällen och vi hade sällskap av en miljard extra aggressiva mygg tog inte vi heller hand om dem. Men efterÃ¥t tjatar M pÃ¥ S att visa var det är nÃ¥gonstans: ”Jag stÃ¥r inte ut med att mänskliga kvarlevor ligger sÃ¥där pÃ¥ ytan” framhärdar han.

Det är även tyskar som är orsaken till att vi befinner oss just pÃ¥ Rosjtja Kruglaja, som inte minst pÃ¥ grund av den enorma myggtillgÃ¥ngen inte är det lämpligaste stället för en sommarvakt. Men Ingrija har lovat att hÃ¥lla en guidning av slagfälten för en grupp tyska ungdomar frÃ¥n Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge. Dagen för deras besök visar sig vara en stekhet, och det är trötta, svettiga och rödbrända tyskar som uppenbarar sig i vÃ¥rt läger. Och törstiga, tillräckligt törstiga för att trots lite misstänksamma blickar dricka den ljumma kisel (en tjock, krämliknande bärdryck) som förutom (sÃ¥klart!) te är det vi har att bjuda pÃ¥ i dryckesväg. Innan tyskarna ger sig av delar deras ledare, som visar sig vara exilryss, ut nyckelband med sloganen ”Arbeit für den Frieden” och pins med ryska och tyska flaggan som ska pÃ¥minna om den mellanfolkliga vänskapen.

Efter minnesvakten kommer S och jag att prata om vÃ¥rt besök hos Obelisk. Han meddelar att han inte tror pÃ¥ att de faktiskt kastar tyskarna. ”Äsch, det var bara som han sa. De lämnar över dem precis som alla andra.” Förmodligen ville han testa oss tror S, med berättelsen om guldtänderna och den fina klockan. Skulle vi höra oss för närmre om var de hade kastat honom? Det är nämligen sÃ¥ att för de ”svarta”, de som gräver utan tillstÃ¥nd, utgör tyskarna den främsta lockelsen. Troféfaktorn hos tyskarna är klart högre, som jämfört med de sovjetiska soldaterna hade de mer och finare saker. Fast tillägger S, den poiskovik som inte vill hitta tyskar finns inte: ”du sÃ¥g ju hur nöjd kommendören, den största ryska patriot jag känner, var när han hittade en tysk i vÃ¥ras”. SÃ¥ berättar han en episod frÃ¥n förra sommarens minnesvakt. Han hade hittat en sovjetisk soldat och tre tyskar. De var i princip hela (ett fullständigt skelett är tungt!) och han kunde inte bära hem allihop själv utan lämnade kvar tyskarna tills vidare. Men när han kommer tillbaka för att hämta benen är de borta. Det visar sig att det är smÃ¥killarna i Obelisk som släpat hem tyskarna. ”Och vad jag vet sÃ¥ begravde de dem ordentligt” avslutar han.