I brist på plåtmage

Något av det första jag ser när jag kommer fram till lägret är dunkar med brunt vatten. Det är vårt dricksvatten visar det sig, det kommer direkt från Svartån som flyter förbi inte så långt från lägerplatsen. Det skrämmer mig lite, det ska erkännas. Färgen kommer sig av torv, och vattnet i ån som rinner med ganska bra fart är rent säger de alla. Kommendören insisterar dock på att vattnet ska kokas innan det dricks, men stora delar av Ingrijas medlemmar ignorerar detta och tar sig en slurk direkt ur dunken. Och jag tänker för vilken gång i ordningen fascinerat att ryssar verkligen har magar av stål. Det har inte jag, och mycket riktigt blir jag efter några dagar magsjuk. Fast jag vet inte om det ska skyllas på svartåns vatten. Kommendören beslutar sig för att det är dåligt diskad disk som ligger bakom, Grisja (som diskade) föreslår att jag nog fått i mig myggmedel av misstag. Själv skyller jag på den ryska avslappnade inställningen till livsmedelshygien. Det var nu 30 grader varmt, ibland mer, hela tiden. Överblivna middagsrester fick stå framme solen, värmdes på till kvällsmat, fick stå framme en dag till och värmdes på igen.

Men, inser jag när de goda rÃ¥den haglar över mig när jag blivit sjuk, kanske är det inte sÃ¥ att ryssar har plÃ¥tmage ändÃ¥. Med tanke pÃ¥ den erfarenhet av matförgiftning och tips pÃ¥ huskurer som ska bota detta som tycks omge mig är det kanske snarare sÃ¥ att man har en avslappnad inställning inte bara till livsmedelshygien utan även till de konsekvenser brist pÃ¥ sÃ¥dan kan ha. ”Äsch, det är bara en vanlig matförgiftning” som en bekant viftade bort frÃ¥gan om hälsotillstÃ¥ndet tidigare i vÃ¥ras.