Barn på slagfälten

Jag har blivit ganska van vid Ryssland vid det här laget. ”Vad förvÃ¥nar dig?” brukar nya bekantskaper frÃ¥ga, och jag har oftast svÃ¥rt att komma pÃ¥ nÃ¥got svar och säger att inget förvÃ¥nar mig längre. Men det är inte sant. DÃ¥ och dÃ¥ händer det nÃ¥got som fÃ¥r mig att inse att Ryssland faktiskt är en helt främmande värld som ligger betydligt längre bort än de ca 70 mil som jag geografiskt befinner mig frÃ¥n Stockholm.

Delar av sökförbandet Obelisk framför sitt läger

En sÃ¥dan insikt kom när jag under minnesvaktens sista dag skickades iväg tillsammans med S för att bekanta mig med sökförbandet Obelisk som är för skolbarn. (Om sökförband och minnesvakter har jag tidigare skrivit om här, här, här och här.) Obelisk hade rest sitt läger precis bredvid minnesmärket pÃ¥ Sinjavinohöjderna, de stÃ¥r alltid där eftersom det är nära till dricksvatten (finns en källa pÃ¥ andra sidan minnesmärket). Obelisk är ett tvÃ¥delat förband, som har en del i vitryssland och en del i St Petersburg och de har alltid läger tillsammans. Kommendören som är iklädd vitsvartrandigt linne och sovjetisk armémössa pratar med en märklig sydrysk accent (mnóha!) om den vitrysk-ryska förbrödringen. PÃ¥ tal om att vänja sig sÃ¥ tittar medlemmarna i obelisk pÃ¥ behörigt avstÃ¥nd storögt pÃ¥ den konstiga svenska som uppenbarat sig i deras läger, smutsig och myggbiten (hade ju vid det laget tillbringat tio dagar pÃ¥ mossen) och vars märkliga ryska de inte riktigt förstör. S som reagerade ungefär likadant när jag första gÃ¥ngen träffade honom för snart ett Ã¥r sedan – vi hade setts rätt mÃ¥nga gÃ¥nger innan han ens vÃ¥gade tilltala mig – var dock nu sedan länge van och ”översatte” mellan mig och Obelisk. (Fast nÃ¥got av en sevärdhet är man allt fortfarande även i Ingrija. När S:s kompisar senare pÃ¥ kvällen kommer pÃ¥ besök i vÃ¥rt läger pekar han stolt ut mig som ”vÃ¥r äkta svenska”.)

Men det var ju kulturkrocken jag skulle berätta om. När vi kommer fram till lägret tycks det mig som hela gänget sitter och röker. S försäkrar mig att det bara var de vuxna som rökte men jag är helt säker på att det var en och annan finnig tonåring med cigarett där också. De försöker även bjuda oss på vodka och jag sänder en tacksam tanke till S när han lyckas avstyra det hela. Jo, Obelisk är alltså en ungdomsorganisation. Medlemmarna är från klass 5 till 11, dvs ca 11 till 17 år. Man kan väl säga att de har patriotisk uppfostran som sitt syfte. Visst finns det en del likheter med den scoutrörelse jag varit med i, lägerliv, frisk luft och kamratskap. Fast sökförbandsläger är längre, hårdare, mindre ombonade än min barndoms scoutläger. Och Obelisk tar helst inte in flickor som medlemmar. Tänk er vidare en svensk familj som skickar i väg sin 12 åring på läger, vad tror ni de tycker är en lämplig sysselsättning för honom då? Gissningsvis inte leta efter mänskliga kvarlevor och hantera skarp ammunition.

En av de minsta killarna hade hittat en medaljong, som hedersbetygelse blev han nu tilltalad med bÃ¥de för- och fadersnamn istället för smeknamn och hade fÃ¥tt en burk sgusjtjonka i belöning (bara en konstaterar S sedan, i Ingrija fÃ¥r man ju fem!) Efter att vi blivit bjudna pÃ¥ soppa följer vi med nÃ¥gra av dem och tittar pÃ¥ lite när de gräver. S bekantar sig med Pasja, som är student frÃ¥n Vitryssland och med som ledare, och de utbyter gräverfarenheter och Pasja frÃ¥gar nyfiket och avundsjukt om hur det är att gräva pÃ¥ Rosjtja kruglaja. ”Synd att vi Ã¥ker i morgon, annars kunde du kommit och grävt med oss” säger S.

När vi gÃ¥r därifrÃ¥n fyller vi pÃ¥ vÃ¥ra vattenflaskor i källan och sätter oss pÃ¥ en bänk pÃ¥ minnesmärket för att samla krafter inför 6 km tillbaka till vÃ¥rt läger i hettan. Jag försöker utan nÃ¥gon riktig framgÃ¥ng förklara för S som knappt varit utanför Ryssland att Sverige är en helt annan värld. Plötsligt hör vi en rejäl smäll frÃ¥n det hÃ¥ll där tonÃ¥ringarna gräver nÃ¥got hundratal meter bort. Och de hade ju plockat fram bÃ¥de det ena och det andra i ammunitions- och granatväg. Jag vill gÃ¥ tillbaka och se sÃ¥ att inget hänt men S säger ”Äsch, om det är nÃ¥got sÃ¥ kommer de springade”. Men ingen kommer springande sÃ¥ vi beger oss i väg mot Rosjtja kruglaja och myggen.