Standardlösningar

I god tid innan avtalad tid gÃ¥r vi runt bland 70-tals husen och letar efter det i vilket kvinnan vi ska intervjua bor. PÃ¥ nummer 36 verkar finnas hur mÃ¥nga gigantiska hus som helst, vi ska till korpus 7.  Jag kan inte lÃ¥ta bli att tänka pÃ¥ den Sovjetiska filmen Ödets ironi. I denna förväxlingskomedi frÃ¥n 1975 spelar BrezjnevÃ¥rens uniforma arkitektur en viktig roll. Huvudpersonen lyckas nämligen med konststycket att, kraftigt berusad, av misstag hamna i Leningrad, där han uppger sin adress för taxichauffören och blir körd till en likadan gata med likadana hus som hans i Moskva. Husen har standardlÃ¥s och hans nyckel passar i lägenhetsdörren. Till och med planlösning och möbler är sÃ¥ pass lika att han gÃ¥r in och lägger sig utan att märka skillnaden. Sen kommer dock lägenhetsinnehavaren hem och hon är naturligtvis inte alltför förtjust i att det ligger en främmande man i hennes säng…

Och husen var faktiskt förfabricerade, man ser hur de ser ut att vara ihopsatta av moduler, det fanns standardlås och över hela fd Sovjetunionen fanns det en uppsättning med gatunamn som användes överallt. Så i all sin otrolighet har intrigen trovärdighet. Och filmen, den visas på rysk tv varje nyår, det är nämligen på nyårsafton som det hela utspelar sig.

Fast till skillnad från filmen så är vi fullständigt nyktra, vi befinner oss i rätt stad och hittar rätt hus och rätt lägenhet utan några större äventyr. I den lilla lägenheten trugar T. G. som ju är en äkta rysk tant i oss smörgåsar och pirogbitar och kakor så att vi sedan kan rulla därifrån. Och så berättar hon om sina erfarenheter från belägringen, men det är en helt annan historia.