Så många ben

På eftermiddagen den 5 maj är jag med och lägger kvarlevorna från de soldater som Ingrija hittat i kistor vid monumentet på Sinjavinohöjderna. Dagen efter ska de begravas. Träkistorna är överdragna med vinrött tyg och de som identifieras får egna kistor medan resten läggs så många som får plats i samma. Ställföreträdande kommendör Alexander är inte helt nöjd med detta och säger att enligt internationella överenskommelser ska alla få sin egen kista. Men det finns nog helt enkelt inte plats för det – för 285 kistor skulle man behöva en enorm grop. Och jag tänker att jag inte ens kan komma på en bra översättning av bratskaja mogila, bokstavligen brödragrav, på svenska. Massgrav låter för brutalt.

Jag har aldrig sett så många ben och försöker låta bli att visa för mina mer härdade kamrater att det gör mig gråtfärdig och lätt illamående. Ett femtiotal meter bakom oss mullrar grävskopan som gräver gropen inför morgondagens begravning. Plötsligt riktas all uppmärksamhet dit: de har hittat ben i gropen! Vi kikar ner när grävskopan stannar och spadar kommer fram för att försiktigt gräva fram kvarlevorna som dykt upp i den blivande graven. Totalt sju soldater var det får jag höra senare.

Efter att vi har lagt ner benen i kistor går jag runt och tittar på tidigare års gravar. På fotona på de soldater, de få, vars namn kunnat hittats och för vilka de anhöriga har rest egna minnesplacketter. En av dem liknar farfar litegrann. De var födda samma år också, 1918. Men medan farfar var i trygghet i neutrala Sverige och hann bli nästan 83 år dog den här mannen 1941 för Leningrad där någonstans i skogarna eller mossarna på Sinjavinohöjderna. Jag är så tacksam för att mina mor- och farföräldrar aldrig behövde uppleva det deras generationskamrater i Sovjetunionen upplevde. Och så känner jag en enorm tacksamhet mot alla de som ligger där på minnesmärket, och mot de som ännu inte begravts där. Det var inte för min skull de gjorde sina uppoffringar, men jag tillhör de verkliga vinnarna. Och för varken första eller sista gången funderar jag på om det finns något sådant som historisk skuld, och hur man i så fall kan betala av den. Jag vänder mig om och ser kistorna med alla ben. Så går jag bort till de andra, vi packar ihop resterna av påsarna och så går vi tillbaka till lägret.

En reaktion på “SÃ¥ mÃ¥nga ben

  1. Du får vara hur spyfärdig som helst. Du är ändå världens coolaste syster.

Kommentarer inaktiverade.