Min soldat heter Ljosja

På eftermiddagen den 2 maj 2010 står jag i en grop på ett fält inte så långt från vägen mellan Kirovsk och Mga ungefär 5 mil öster om S:t Petersburg. Jag har tillbringat större delen av dagen i gropen. Jag har grävt den själv, och ur den har jag, under stränga förhållningsorder om att vara försiktig, plockat fram den ena granaten efter den andra. De må ha närmre 70 år på nacken, men det kan fortfarande vara farligt. Utspridda på fältet står stora delar av sökförbandet Ingrija, de flesta av dem i sina egna gropar men en del går runt med ett sjtjup – värjliknande spett – och känner på marken. Med spettet kan man känna om man stöter mot järn, men det gör man nog inte på fältet för resterna av kriget ligger ganska djupt. Istället är de ute efter att känna hur marken känns. Är den lös kan det löna sig att börja gräva. Så gjorde jag på förmiddagen, och jag tog också ledning av två gropar ur vilka det plockats fram en hel del och tänkte att det går nog en skyttegrav där emellan. Och mycket riktigt.

PÃ¥ min ena sida har Vovka gjort samma slutledning, men med större tur än mig. Han hittar nämligen inte granater, utan det vi är här för: ben. Han är pÃ¥ gott humör och pratar konstant i sin grop, dÃ¥ och dÃ¥ lämnar jag över nÃ¥got märkligt föremÃ¥l jag hittar för att han ska berätta vad det är. Störst förtjusning möter en rund dosa, han rengör den och ser pÃ¥skriften ”Gel” vilket han glatt springer i väg för att visa kommendören. Han har varit med i Ingrija i fem Ã¥r och har stor vana av sökarbete, det var nog länge sedan Ã¥synen av mänskliga kvarlevor slutade oroa honom. Jag är inte riktigt där än.

NÃ¥gra meter längre bort pÃ¥ fältet var jag dagen innan med och grävde fram en soldat som var ovanligt hel. Vi försökte ta bort all jord sÃ¥ man kunde se hur han lÃ¥g raklÃ¥ng i gropen. Han blev en av höjdpunkterna i den Ã¥rliga exkursionen pÃ¥ slagfälten som Ingrija ordnar varje första maj. ”Det kan vara nÃ¥gon av er farfar eller farfarsfar” säger kommendören till studenterna pÃ¥ exkursionen när de tittar ner i gropen. Det är inte ofta man hittar en sÃ¥ fin soldat, kommendören är nöjd och Aleksej, upphittaren, stolt. ÄndÃ¥ finns det viss besvikelse: soldaten är alldeles ”naken”, han hade bälte och stövlar och ingenting mer. Inget gevär, ingen medaljong som kan användas för att identifiera honom. Det förvÃ¥nar dem förvisso inte, tydligen brukar det vara sÃ¥ pÃ¥ fältet. I skogen och mossarna är det dock större chans att soldaterna har nÃ¥got som kan användas för att identifiera dem.

SÃ¥ hör jag plötsligt Vovka frÃ¥n gropen bredvid: ”Min soldat heter Ljosja, bekanta er!” Poznakomites! ropar han till sina kamrater i förbandet, och sÃ¥ visar han mig och Asia som stÃ¥r närmast sitt fynd. Ett skedskaft pÃ¥ vilket nÃ¥gon ristat in Леша Ljosja. Asia gnuggar pÃ¥ skeden och ser att det är inristat Ljosja pÃ¥ bÃ¥da sidorna. Det är Ljosja i kvadrat konstaterar de, kanske hette de bÃ¥da Ljosja föreslÃ¥r Vovka, det är nämligen ben frÃ¥n minst tvÃ¥ soldater i gropen. Kunde han inte skrivit efternamnet pÃ¥ andra sidan mumlar Asia, dÃ¥ hade det kanske kunnat gÃ¥ att hitta honom. För hur mÃ¥nga Ljosjor fanns det inte pÃ¥ slagfälten? (bara i Ingrija finns det för övrigt minst fem). Ett smeknamn räcker inte lÃ¥ngt. SÃ¥ börjar solen sjunka, kommendören samlar i hop granaterna i en gömma, polisen ska ringas dit för att ta hand om dem. Vovka lägger de upphittade benen i pÃ¥sar, de ska tvättas och gÃ¥s igenom för att se hur mÃ¥nga soldater det egentligen är, och sÃ¥ beger vi oss tillbaka mot lägret.