Den ljusnande forntid

Jag har gjort en avstickare till Moskva. Jag tog nattåget, var borta tre nätter, två dagar. Dag ett tittade jag på det stora krigsmuseet. Dag två skulle jag roa mig. Av någon anledning går jag även då på museum, fast jag ärligt talat tycker att museum kan vara rätt trista, jag skyller på min uppfostran. I alla fall. Jag bestämde mig för att bese Moskvas kosmonautmuseum. Jag har varit på det här i Petersburg flera gånger. Det är litet, dammigt och anspråkslöst. Jag hade väntat mig något liknande i Moskva. Jag hade fel. För det första pryds museet av en gigantisk skulptur på taket. En raket skjuts upp 100 m i luften och kring basen finns sovjeter i relief. På ena sidan pekar Lenin ut vägen framåt och på den andra stiger en kosmonaut ut i världsrymden. Museet var ett typiskt ryskt museum: fullt av föremål och skyltarna var bara på ryska. Fast vilka grejer! Jag var hänförd. Tittade på rymdkrukväxter, rymdmat i små fina burkar, rymdkläder: vad som var speciellt med den synbart högst ordinära morgonrocken var oklart. Massor med bilder, gamla affischer. Uppstoppade Belka och Strelka. Jag bestämde mig för att detta är det bästa museum jag varit på och ville plötsligt bo på 60-talet, drömma om rymden och bli kosmonaut när jag blir stor. Fullkomligt utmattad (förkylningen ger inte med sig) bestämde jag mig för att balansera denna dos sovjetisk framstegstro med kapitalistisk macdonalslunch ackompanjerad av några alvedon.

Sedan bestämde mig för att ge mig i kast med det närliggande VVTs. Jag var oförberedd. Jag trodde jag hade sett sovjetisk storslagenhet. Jag hade fel (igen). För VVTs/VSChV gÃ¥r utanpÃ¥ det mesta. Det fÃ¥r nästan segermonumentet i Treptower park att verka Ã¥terhÃ¥llsamt. VVTs utläses ungefär som det allryssländska utställningsomrÃ¥det. Det invigdes 1939 som VSChV: fritt översatt de Allsovjetiska lantbruksutställningarna. Här kunde man ta del av det bästa som de 16 sovjetrepublikerna hade att erbjuda utställt i pampiga paviljonger. En slags permanent sovjetisk världsutställning. Paviljongerna är idag omgjorda till försäljningsställen och interiörerna är en besvikelse. Exteriörerna har ocksÃ¥ sett bättre dagar. Man kan bara föreställa sig hur det sÃ¥g ut en gÃ¥ng i tiden. Jag tittade storögt pÃ¥ den ena pampiga byggnaden efter den andra. Jag vet inte om man kan beskriva det som nÃ¥got annat än stalinistisk galenskap. Terrorn pÃ¥gick för fullt, landet hade förmodligen ännu inte helt hämtat sig frÃ¥n svältkatastroferna nÃ¥gra Ã¥r tidigare. Och andra världskriget skulle alldeles strax bryta ut. Fast det visste de väl inte än. Galnast är guldfontänen ”folkens vänskap” som skymtas i mitten pÃ¥ bilden här intill: 16 unga kvinnor i folkdräkter som symboliserar de olika delrepublikerna. Tyvärr har inte fontänerna satts igÃ¥ng för Ã¥ret, men även utan sprutande vatten var det minst sagt anslÃ¥ende.

Publicerat i SPB | Märkt

”LÃ¥ter Kafka”

”LÃ¥ter Kafka” kommenterade min handledare efter att jag berättat för honom om mina första möten med Europeiska universitetet. Idag var det tredje gÃ¥ngen gillt, och faktiskt nÃ¥gra framsteg. Jag var där i torsdags för att registrera mitt visum, men kunde inte träffa fakulteten (institutionen) eftersom det inte var nÃ¥gon där. Kom tillbaka i fredags och fick dÃ¥ träffa fakultetens administratör – en, sÃ¥klart, bestämd rysk dam i femtioÃ¥rsÃ¥ldern – dekanen var bortrest. Jag har en känsla av att administratören aldrig hört talas om mig eller ens att det skulle dyka upp nÃ¥gon utländsk doktorand. VÃ¥rt möte var mycket förvirrande, jag skyller det delvis pÃ¥ den smärre förkylning jag drog pÃ¥ mig i samband med ankomsten här. Samtalet handlade om papper. Vilka papper jag behövde, vilka papper de behövde, och vilka papper som skulle skrivas. Och sÃ¥ upprepade hon hela tiden ”men varför har du kommit till oss?”

Administratörsdamen ledde runt mig i de labyrintartade korridorerna och pratade om papper hit och papper dit, vi gick till biblioteket där det pratades om mer papper och jag fick ett papper som jag skulle vara tvungen att gå med till banken och betala 66 rubel för att få ett lånekort (varför i hela friden man måste gå till banken för att betala ca 16 kronor är högst oklart). I fakultetskorridorerna stötte vi på en stackars forskare som den bestämda administratören tvingade att prata med mig. Hon var vänlig och tillmötesgående om än lite stressad eftersom hon var på väg någon helt annanstans.

SÃ¥ idag har jag varit pÃ¥ banken, betalat mina 66 rubel (plus 30 rubel i avgift). Det var faktiskt mitt första besök pÃ¥ en rysk bank och det hade inte varit sÃ¥ dumt med en sÃ¥n där gul linje ni vet sÃ¥ man inte hade behövt ha hela kön hängande över axeln och pratande med kassörskan medan jag försökte betala min räkning. Sen gick jag till Europeiska universitetet. Blev ledd av den bestämda administratörsdamen till en annan bestämd administratörsdam, fick skriva pÃ¥ massa papper, och är nu av nÃ¥gon outgrundlig anledning formellt student pÃ¥ kursen ”aktuella sociolingvistiska problem”. SÃ¥ leddes jag tillbaka genom korridorerna, fick träffa dekanen och en annan stackars forskare som tvingades in pÃ¥ kontoret (han gav mig dock en bok sÃ¥ förhoppningsvis tyckte han inte det var alltför illa att prata med mig).

Och sen gick jag och administratörsdamen och en massa papper tillbaka till biblioteket. Och se, ett lånekort producerades!

Publicerat i SPB | Märkt

Tragedin i Smolensk

Strax efter att jag publicerade gårdagens inlägg så togs naturligtvis nyheterna helt över av ett annat tema: den tragiska flygolyckan i Smolensk. Det finns något djupt ironiskt i omständigheterna: stora delar av Polens ledning omkommer i Ryssland, på väg till en minnesceremoni över de polska officerare som avrättades av NKVD i Katyn. Om detta skrivs mer och bättre på annat håll, men jag hoppas att DN får rätt i följande:

Snarare anar många bedömare att katastrofen kan leda till bättre relationer mellan Polen och Ryssland. De ryska myndigheterna har varit påtagligt respektfulla i hanteringen av det inträffade. Polska experter inbjöds omedelbart att delta i haveriutredningen och Ryssland regering utlyste måndagen till officiell sorgedag. Offrens anhöriga inbjöds till Moskva.

De ryssländska ledarna har på nyheterna här gett ett samanbitet intryck och verkar påtagligt berörda. Riktigt vad morgondagens sorgedag i praktiken kommer innebära vet jag inte. Men Ryssland kan behöva bättre relationer med sina grannar, och om gårdagens tragedi kan bidra till det är det bara att konstatera нет худа без добра – inget ont som inte har något gott med sig.

Publicerat i SPB | Märkt

Behövd av ingen

Jag ser att de senaste dagarnas stora nyhet här i Ryssland nu har nÃ¥tt svenska medier (SvD, DN). I torsdags klev lille Artiom, inte ens Ã¥tta Ã¥r fyllda, ensam av planet i Moskva. Hans amerikanska adoptivmamma hade skickat tillbaka honom med enkel biljett och ett brev adresserat ”To whom it may concern” i vilket hon avsade sig allt ansvar för pojken, och menade att han hade en allvarlig psykisk störning som de döljt för henne innan adoptionen. Hur det stÃ¥r till med den saken vet jag inte, men det är knappast mer moralsikt försvarbart att skicka en sjuk sjuÃ¥ring ensam över Atlanten… Ã…terstÃ¥r att se vilka efterverkningar denna skandal fÃ¥r för relationerna mellan USA och Ryssland. Den amerikanska USA-ambassadören skrädde dock inte orden i en intervju pÃ¥ rysk tv igÃ¥r, kanske för att försöka förekomma anti-amerikanska reaktioner.

Det är inte första barnskandalen som skakar Ryssland. Jag tycker det är en varenda gÃ¥ng jag är här. Förra Ã¥ret var det dock internationella vÃ¥rdnadstvister – barn med ryska mödrar och utländska fäder – som stod i fokus. Men skandaler med adoptivbarn i USA har det varit tidigare. Jag har ingen aning om hur kontrollerna av presumtiva adoptivföräldrar är i USA, jag gissar att de inte är lika rigorösa som i Sverige… En skärpning av reglerna är de krav som nu förs fram frÃ¥n rysk sida. Det här med de ryska barnen som adopteras till USA är en öm punkt. Att Ryssland inte klarar av att ta hand om sina barn själva, trots ständigt tal om hur lÃ¥g nativiteten i landet är, utan att de skickas över till den gamla fienden.

Och hur det ska gÃ¥ för stackars lilla Artiom? Han är verkligen vad ryssarna kallar ”nikomu ne nusjen” behövd av ingen. Det finns inga ryska föräldrar som väntar pÃ¥ honom, den amerikanska adoptivmamman vill inte ha honom. Kanske tar hans sibiriska barnhem honom tillbaka? Fast jag gissar att det nu stÃ¥r en lÃ¥ng kö av presumtiva adoptionsföräldrar inom landet, fyllda av medkänsla och indignation. SÃ¥ kanske kan hans historia fÃ¥ ett lyckligt slut ändÃ¥, tillbaka i fosterlandet.

Ombyggnad? Så onödigt!

Det blir inte mycket häng i SommarträdgÃ¥den i Ã¥r, det tvingades jag inse när jag hade vägarna förbi pÃ¥ väg till universitetet igÃ¥r. Attans nedrans. Jag kan besviket konstatera att det här är nÃ¥got mer än den vanliga aprilstängningen. (Alla parker i Petersburg är stängda i april för att torka, de behöver det.) Och jag som hade sett fram emot att sitta i SommarträdgÃ¥rden med en god bok och äta glass längre fram i vÃ¥r, och fortsätta leta efter den där bysten av drottning Kristina som enligt säkra källor ska finnas nÃ¥gonstans där inne men som jag aldrig sett. SommarträdgÃ¥rden ligger pÃ¥ vägen mellan stället jag bor pÃ¥ och universitetet, jag kommer gÃ¥ förbi där var och varannan dag och kasta allt mer längtansfulla blickar in över staket ju mer träden slÃ¥r ut…

Publicerat i SPB | Märkt

Ã…rets fulaste tid?

När jag sitter på planet och spanar ut över den platta marken runt St Petersburg drar jag mig till minnes Lonely Planets rekommendationer om när på året det passar med ett besök i Ryssland: undvik våren, då är det blött, geggigt och miserabelt. Världen tycks ha en jämn smutsgråbrun ton. Ån som flyter fram är knappt urskiljbar i färg från de leriga och vattensjuka fält som omger dem. Här och var bryter lite snö av, men jag skulle inte vilja kalla den vit. Jag tänker att det nog ändå var en bra idé att låta mina nya rejäla gummistövlar ta upp nästan halva packningen.

Det är inte heller så att de grå förorterna som man först passerar igenom lättar upp intrycket. Det är dessutom en ruggig dag med molntäckt, stålgrå himmel. Men den här gången ska jag ju bo alldeles mitt i stan, så taxin fortsätter mot centrums pastellfärgade byggnader. Här i stenstaden glömmer man lätt den gråbruna geggan som finns utanför dess gränser.

Publicerat i SPB | Märkt

Mot öster!

Aldrig har väl ett ryskt visum varit så vackert som det som nu efter många turer är inklistrat i mitt pass. Eller ja, egentligen har det inte varit så många turer. Mest en väldigt lång väntan på en inbjudan som aldrig ville dyka upp, men när den väl kom var det snabbt, smidigt och gratis att få ett visum. I morgon så bär det av österut! Fram till den tid då både Sverige och Ryssland är som allra vackrast och ljusast så kommer ni kunna läsa om mina äventyr i St Petersburg här. Och uppdateringsfrekvensen ska förhoppningsvis bli lite bättre än vad den varit här på sistone. Men först ska det packas, och det är bland det värsta jag vet. Det är då jag önskar att Harry Potter var verklighet och jag kunde Mrs Weasleys fantastiska packformel.

Publicerat i SPB | Märkt