Hjärtat värms av kål

Jag har skrivit om dill, jag har skrivit om pannkakor, jag skrev alldeles nyss om nors. Men jag har märkligt nog inte skrivit särskilt mycket  om kÃ¥l. Jag tror att det ryska hjärtat värms av kÃ¥l, det bankar tryggt inlindat av dess bland ungefär som en kÃ¥ldolm. Det finns ett ryskt ordsprÃ¥k som lyder ”sjtji i kasja, pisjtja nasja” (kÃ¥lsoppa och gröt, det är vÃ¥r föda). Det är ganska talande för det ryska köket. Gröt kan nog fÃ¥ ett eget inlägg sÃ¥smÃ¥ningom, sÃ¥ lÃ¥t oss hÃ¥lla oss till kÃ¥len sÃ¥ länge.  Grönsaker stÃ¥r inte för en enorm andel av näringsintaget här, och jag tror att vitkÃ¥l numera är min främsta källa till vitaminer. VitkÃ¥l kan alltsÃ¥ förtäras som sjtji (detta ord ser ju förfärligt märkligt ut pÃ¥ svenska, en liten sprÃ¥klig utvikning finns här.) Förutom till soppa sÃ¥ kan kÃ¥len stekas och användas som fyllning i piroger eller pannkakor (ofta tillsammans med ägg), användas till kÃ¥ldolmar, den kan syras eller användas färsk i sallader. Det är ingen hejd pÃ¥ vÃ¥r vän kÃ¥lens mÃ¥ngsidighet. KÃ¥l heter kapusta pÃ¥ ryska förresten, det var naturligtvis ett av de första matorden jag lärde mig.

Det finns en bild från belägringen av Leningrad som jag tycker väldigt mycket om. Jag kan inte hitta just den, men den kan mycket väl vara tagen vid samma tillfälle som den här bredvid. Den föreställer två unga kvinnor i kålfältet framför isakskatedralen sensommaren 1942. Det finns en glädje och hoppfullhet i bilden som man sällan ser i bilder från belägringen, och jag tycker den förmedlar hur människor faktiskt levde genom drygt två år i den belägrade staden. För trots allt det fruktansvärda under belägringen, trots svält, granatbeskutning, köld och en miljon döda så gick livet på något sätt vidare.

Jag sitter om dagarna och läser intervjuer med människor som bodde i den belägrade staden gjorda av centret för muntlig historia på Europeiska universitetet. Och en av dessa fick mig att tänka på kvinnorna i kålfältet framför isakskatedralen. Den intervjuade, som var tolv år när kriget började, framhåller på flera ställen att han tycker att det fokuseras för mycket på tre värsta månaderna av belägringen vintern 1941-42. Trots de fruktansvärda förhållandena, säger han, så fortsatte människor att vara människor. Det fanns glädje och värme även under belägringen. Han liknar det vid en blomma som tar sig igenom asfalten. Han berättar att han började skriva dagbok när belägringen började, den slutade han med sommaren 1942. Och det var inte bara för att hans anteckningsbok då tog slut, utan för att livet i den belägrade staden då redan hade blivit det vanliga livet. Och jag ser framför mig kvinnorna som står där så glada i den till kålfält förvandlade parken. Vitkål tänker jag, det är inte att förakta. Kanske dags för lite sjtji?