Den ljusnande forntid

Jag har gjort en avstickare till Moskva. Jag tog nattåget, var borta tre nätter, två dagar. Dag ett tittade jag på det stora krigsmuseet. Dag två skulle jag roa mig. Av någon anledning går jag även då på museum, fast jag ärligt talat tycker att museum kan vara rätt trista, jag skyller på min uppfostran. I alla fall. Jag bestämde mig för att bese Moskvas kosmonautmuseum. Jag har varit på det här i Petersburg flera gånger. Det är litet, dammigt och anspråkslöst. Jag hade väntat mig något liknande i Moskva. Jag hade fel. För det första pryds museet av en gigantisk skulptur på taket. En raket skjuts upp 100 m i luften och kring basen finns sovjeter i relief. På ena sidan pekar Lenin ut vägen framåt och på den andra stiger en kosmonaut ut i världsrymden. Museet var ett typiskt ryskt museum: fullt av föremål och skyltarna var bara på ryska. Fast vilka grejer! Jag var hänförd. Tittade på rymdkrukväxter, rymdmat i små fina burkar, rymdkläder: vad som var speciellt med den synbart högst ordinära morgonrocken var oklart. Massor med bilder, gamla affischer. Uppstoppade Belka och Strelka. Jag bestämde mig för att detta är det bästa museum jag varit på och ville plötsligt bo på 60-talet, drömma om rymden och bli kosmonaut när jag blir stor. Fullkomligt utmattad (förkylningen ger inte med sig) bestämde jag mig för att balansera denna dos sovjetisk framstegstro med kapitalistisk macdonalslunch ackompanjerad av några alvedon.

Sedan bestämde mig för att ge mig i kast med det närliggande VVTs. Jag var oförberedd. Jag trodde jag hade sett sovjetisk storslagenhet. Jag hade fel (igen). För VVTs/VSChV gÃ¥r utanpÃ¥ det mesta. Det fÃ¥r nästan segermonumentet i Treptower park att verka Ã¥terhÃ¥llsamt. VVTs utläses ungefär som det allryssländska utställningsomrÃ¥det. Det invigdes 1939 som VSChV: fritt översatt de Allsovjetiska lantbruksutställningarna. Här kunde man ta del av det bästa som de 16 sovjetrepublikerna hade att erbjuda utställt i pampiga paviljonger. En slags permanent sovjetisk världsutställning. Paviljongerna är idag omgjorda till försäljningsställen och interiörerna är en besvikelse. Exteriörerna har ocksÃ¥ sett bättre dagar. Man kan bara föreställa sig hur det sÃ¥g ut en gÃ¥ng i tiden. Jag tittade storögt pÃ¥ den ena pampiga byggnaden efter den andra. Jag vet inte om man kan beskriva det som nÃ¥got annat än stalinistisk galenskap. Terrorn pÃ¥gick för fullt, landet hade förmodligen ännu inte helt hämtat sig frÃ¥n svältkatastroferna nÃ¥gra Ã¥r tidigare. Och andra världskriget skulle alldeles strax bryta ut. Fast det visste de väl inte än. Galnast är guldfontänen ”folkens vänskap” som skymtas i mitten pÃ¥ bilden här intill: 16 unga kvinnor i folkdräkter som symboliserar de olika delrepublikerna. Tyvärr har inte fontänerna satts igÃ¥ng för Ã¥ret, men även utan sprutande vatten var det minst sagt anslÃ¥ende.