Värmebölja!

Det är just nu 37,1 grader meddelar Sydney Morning Herald. Jag har ingen termometer, men jag tror dem. Svetten rinner om mig när jag sitter så stilla jag kan på uteplatsen och desperat väntar på att den utlovade sydliga vinden ska börja blåsa in svalare luft.  New South Wales är på god väg mot sin varmaste November någonsin, och runt om i delstaten härjar just nu 140 skogsbränder.

Klockan är över Ã¥tta, solen har gÃ¥tt ner och jag vill inte ens tänka pÃ¥ vad temperaturen kan ha varit mitt pÃ¥ dagen. DÃ¥ hade jag tagit min tillflykt till Art Gallery of New South Wales. Konstmuseet var nÃ¥got av ett kylskÃ¥p, och även om det var en befrielse när jag klev in genom dörrarna sÃ¥ dröjde det inte länge innan jag började önska att jag tagit med en yttertröja. Det är sÃ¥ lätt att glömma de varma kläderna när luften är kroppstempererad runt omkring en bara…

Efter att ha kostaterat att att eukalyptusar gav en tvist det annars ganska standardeuropeiska pre-impressionistiska landskapsmåleriet, fördjupat mig i olika barkmålningtekniker från Arnhemland, fascinerats av hur vackert Sydney såg ut på tavlorna från början/mitten av 1900-talet och handlat vykort i museibutiken vågade jag mig ut igen. Där var det om möjligt ännu varmare än förut, det fanns inte en tillstymmelse till svalka i brisen och det kändes mest som att det var en hårtork som rufsade om i kalufsen. Jag fortsatte därför min luftkonditioneringssafari med Museum of Sydney där jag tittade så noga på alla föremål som jag inte gjort sedan mitt besök på Kon-tiki museet i Oslo 1988, vilket mina föräldrar fortfarande minns med viss fasa. Åter förundrades jag över de historiska bilderna på Sydneys centrum och undrade hur det är möjligt att förstöra en stadskärna så totalt. Klarakvarteren i Stockholm framstår nästan som varsamt renoverade i jämförelse. Sedan hittade jag en fantastisk utställning med fotografier från små samhällen på den australiensiska landsbyggden och fastnade framför en film om fotografen och projektet ända tills det kom en vakt och vänligt förklarade att museet skulle stänga.

Ute på gatan igen trodde jag mig känna att det var lite svalare, klockan var ju var över 5 och det värsta borde vara över. Jag hoppade på en luftkonditionerad buss och åkte i 45 kalla minuter hem. Big mistake. När jag steg av bussen kändes det som att jag klev rakt in en sådan där handtorkare som brukar finnas på offentliga toaletter (fast med mer stillastående luft), jag insåg att jag kanske blivit lurad av havsbrisen i centrum, ropat hej långt innan jag kommit över ån och borde stannat i air-conland i några timmar till.

Det utlovade åskvädret har dock ännu inte synts till, och jag hoppas innerligt att den kalla luften från söder är på väg ändå. Min hjärna känns som potatismos, hur kan någon tänka i sånt här väder?