Bland ukrainska nationalister

Jag är ganska nyss hemkommen från Kiev, där jag var för att delta i en konferens om minnet av andra världskriget i Ukraina. Konferensen innehöll trevliga nya bekantskaper, bra presentationer och intressanta diskussioner. Men mer än en gång önskade jag att jag var ute  i det fantastiska sensommarvädret (Kiev är en mycket vacker stad, åk dit!) istället för att sitta inne i konferensrummet och lyssna på de dumheter som sades där.

Under stora delar av konferensen fick man intrycket vi inte var där för att studera ”the (re)creation of hisotrical memory” utan för att  göra det! Och att det främsta sättet att göra detta är tydligen genom att  rehabilitera nazistkolloboratörer. Man fick höra det ena häpnadsväckande uttalandet efter det andra frÃ¥n historieprofessorer och andra dignitärer. Det är för all del en process som har starkt stöd bland landets högsta ledning, t.ex. blev Sjuchevytj utnämnd till ”Ukrainas hjälte” 2007. Visst finns det mycket i den sovjetiska historien som behöver göras upp med, men att ge dess nazianstrukna motstÃ¥ndare medaljer är knappast rätt sätt att göra det.

Konferensens officiella språk var ukrainska och engelska, men att döma av hur många som använde de små översättningsapparaterna så var det språk som flest hade gemensamt ryska, vilket två gäster från Moskva framträdde på. Men ryska, ett språk som en stor del av landets befolkning har som modersmål, finns inte i det officiella Ukraina. Jag som inte behärskar ukrainska fick till stor del förlita mig på simultantolkningen, vilket gjorde det betydligt svårare att hänga med. Vid flera tillfällen undrade jag om de verkligen sagt det jag trodde mig ha hört. Dessvärre fick jag det bekräftat.

Ukraina är ett land som till stor del är delat mellan ”ryska” öst och ”ukrainska” väst, som inte haft en enkel historia och är fortfarande inne i ett intensivt identitetssökande sedan självständigheten. Delar av detta gör mig rejält upprörd, resten är mest tröttsamt. Jag ska inte specialisera mig pÃ¥ ukrainsk historia.