Krigsstarten 70 år senare

Det är väldigt mycket om andra världskriget just nu på olika håll i samband med att det i dagarna var 70 år sedan det inleddes. Även om det skulle dröja nästan två år innan Sovjetunionen drogs in i kriget, har den sovjetiska historieskrivning varit på tapeten de senaste dagarna, då Putin häromdagen publicerade ett brev i en polsk dagstidning där han tar avstånd från Molotov-Ribbentroppakten. (Se t.ex. DN:s artikel om detta.) Jag har dessvärre inte haft tid att riktigt fördjupa mig i detta brev, men vid en snabb genomläsning ger det inte intryck av att vara den sensation som det framställs som, jag har tidigare hört Putin omnämna denna icke-angreppspakt i liknande ordalag. Det sensationella är kanske i så fall den form som detta sker i.

Under 2000-talet har Ryssland allt mer kommit att införlivas i det internationella högtidlighållandet av andra världskriget. I samband med 60-års jubileet av krigets slut 2005 gav den ryska tidskriften Neprikosnovennij Zapas ut ett temanummer om krigsminnet, i detta publicerades bland annat artikeln State visits av Andreas Langenohl som handlar om just statsbesök i samband med årsdagar av viktiga händelser under kriget. Tidigare var det helt otänkbart att Sovjetunionen/Ryssland skulle delta i den typen av sammanhang. Den här inkorporeringen av Ryssland i en internationell minneskanon är dock inte helt oproblematiskt, ända sedan krigsslutet har man haft sin egen version av krigsminnet och sina egna traditioner för högtidlighållande. Lagenohl har följande slutsats:

Russia, conversely, sees it necessary to assert itself within the framework of international remembrance ceremonies. The straightforward incorporation of Russia into the existing international commemorative context is rejected on the normative basis of the traditional commemoration of the Great Patriotic War, since incorporation would amount to the symbolic relegation of the Soviet Union’s and Russia’s service to history. […]  Now, the Great Victory must be defended against practically the entire world – with the exception, as irony would have it, of Germany, which does not represent a central reference point in post-Soviet commemoration culture.

Detta gör att den typ av gemensamt högtidlighållande av offren för nazismen och kommunismen, som bla efterlystes i DN häromdagen är fullständigt omöjligt. Det var faktiskt det kommunsistiska Sovjetunionen som spelade en stor roll i att besegra nazismen. Ryssland kommer med näbbar och klor fortsätta att kämpa emot en beskrivning av händelseförloppet som man tycker nedvärderar deras roll i detta, och det är kanske inte så konstigt.

Putin börjar sitt brev till polackerna med att lyfta fram den enorma katastrofen. Andra världskriget var förödande, och ett av de länder som drabbades allra hårdast var Sovjetunionen. Siffran Putin nämner i sin text är 27 miljoner dödade sovjetmedborgare, och även om den här typen av siffror är notoriskt osäkra är det förmodligen ingen överdrift. Putin, och många med honom, brukar framhålla att Sovjetunionen räddade världen från fascismen. Inte heller det är väl egentligen någon överdrift, men priset blev fruktansvärt högt. Och människorna i Sovjetunionen och det forma östblocket fortsatte att betala i många många år efter kriget. (Jag själv däremot, tillhör de verkliga vinnarna.)

Sedan krigets slut har Sovjetunion och sedan Ryssland ägnat snart 65 år på att fila på sin version av kriget som slår fast det sovjetiska folkets hjältedåd (vissa andra aspekter, som t.ex. kommunispartiets roll, har dock varit förhandlingsbart). Det är fullt möjligt att behålla huvuddragen i denna även med ett avståndstagande från landets ledning. Att man utsattes för grymheter även av den egna regimen kan sägas stärka folkets hjältedåd. Därför diskuteras och ifrågasätts då och då den dåvarande regimen, även om det inte är något dominerande tema. Det som däremot är mycket frånvarande, är en diskussion om sådant som verkligen kan hota hjälteberättelsen, t.ex. röda arméns framfart på väg mot Berlin. De enorma förlusterna gör att kriget rörde varje familj i det som en gång var Sovjetunionen, nästan alla har någon släkting som dog i kriget. Krigsminnet inte bara är en nationell utan också personlig angelägenhet för väldigt många människor. Det är ingen som vill höra att farfar kanske inte var en hjälte trots allt.