… förrän den sista soldaten är begraven

Jag har lovat pappa att skriva lite kring DN-artikeln Sovjetsoldater till sista vilan på segerdagen. I artikeln berättas om hur runt 500 soldater från andra världskriget i fredags återbegravts i Sinjavino ett par mil öster om S:t Petersburg.

Det kan vara läge att först repetera lite siffror: exakt hur många sovjetiska medborgare som dog under i andra världskriget (stora fosterländska kriget) lär vi nog aldrig få veta, men det handlar uppskattningsvis om 25 miljoner. Det är alltså ungefär hela Sveriges befolkning tre gånger om. Väldigt många av dessa kunde aldrig begravas på den tiden då det begav sig, och ligger fortfarande kvar på de slagfält där de mötte sitt öde.

För att alla dessa stupade soldater ska kunna begravas finns det i Ryssland en  frivillig poiskovoje dvizjenie (grävrörelse, eller mer bokstavligt sökrörelse) sedan åtminstone mitten på 1980-talet. (Nina Tumarkin har i sin utmärkta The Living and the Dead ett kapitel om hur hon i början av 80-talet följer med en sådan här grupp.)  Ett exempel på en sådan grupp är Ingrija (de har en utförlig hemsida på ryska) som är knuten till stadsuniversitetet i S:t Petersburg och som deltog i återbegravningarna som DN rapporterade om. Utgångspunkten för grävrörelsen är att den sovjetiska/ryska staten gjort alldeles för lite för att ta om hand kvarlevorna av de stupade soldaterna, och man arbetar efter mottot:

Война не закончена, пока не похоронен последний погибший солдат (Kriget är inte över förrän den sista stupade soldaten är begraven)

A.V. Suvorov

Bara på Leningradfronten beräknas 3 miljoner sovjetiska soldater fått sätta livet till. (Det är alltså ungefär två Stockholm.) Bara på Sinjavinskije vysoty och Nevskij pjatatjok, några små höjder utmed Neva varifrån de återbegravda soldaterna grävs fram ska inte mindre än 360 000 soldater dött (ungefär tre Norrköping). De 540 soldater som i år begravdes är alltså en mycket liten del av de stupade. Slagfälten ligger i Kirovskij rajon (Kirovdistriktet) i Leningradskaja oblast (Leningradlänet). Jag bor förresten också i Kirovskij rajon, fast i S:t Petersburg som inte tillhör Leningradlänet utan är en egen administrativ enhet. På Leningradlänets hemsida ligger ett pressmeddelande om begravningarna (på ryska) på Sinjavinhöjderna.

En central del av sökförbandens verksamhet är så kallade Vachty pamjati (minnesvakter), och återbegravningen i fredags var avslutningen på en sådan 2-veckors minnesvakt. Sökförband inte bara från S:t Petersburgsområdet utan från hela Ryssland verkar ha deltagit i minnesvakten, som till största delen består av att gräva fram och försöka identifiera kvarlevor. Av de 540 soldater som ombegravdes hade man lyckats identifiera 21. I ceremonin deltog också veteraner,  släktingar till de omkomna samt företrädare för länet och områdesförvaltningen. Begravningar den 8 maj på Sinjavinhöjderna har blivit en årlig återkommande tradition skriver Leningradlänets presstjänst, och från förra året finns en lång lista på liknande begravningar (på ryska) som hölls inför segerdagen på flera olika platser i länet.