Serafimovkyrkogården

Jag har varit på Serafimovkyrkogården idag. Det kan tyckas vara ett märkligt sätt att tillbringa årets första fina, varma söndag men till mitt försvar vill jag framhålla att jag var långt i från ensam. Det vimlade av människor som bytte (plast)blommor på gravarna, krattade eller bara prommenerade. Kyrkogårdarna i den här staden ger ett lätt kaotiskt intryck, gravarna står tätt tätt tätt, till synes huller om buller men de små skyltarna med nummer som står här och var får mig att ana något system någonstans. Det är slitet och nedgånget. Det går smala gångar in bland de enorma fälten med gravstenar. Vet man inte exakt var en grav är belägen kan man nog få ägna dagar åt att hitta den. Vid några gravar satt det sällskap som åt och drack och såg ut att ha det ganska trevligt, en typ av sammankomster som vanligen sker på årsdagen av någons död.

Förutom grav- och folkspaning var mitt mÃ¥l med denna utflykt det stora monumentet till de som dog under belägringen av Leningrad 1941-44. Omgivet av 16 ”brödragravar” invigdes monumentet 1965, under de tidiga brezjnevÃ¥ren som tycks ha varit Sovjetunionens monumentera no 1. Omgivet av stora öppna ytor var monumentet en kontrast till resten av kyrkogÃ¥rden, inte minst för att det var alldeles tyst och folktomt.