Framme i St Petersburg

Jag har landat i St Petersburg för nästan tre månaders arbete med avhandlingen som under denna tid förhoppningsvis ska få en mer konkret form och empirisk underbyggnad. Bor i en för mig ny förort som ändå känns väldigt bekant och samtidigt överväldigande på det där sättet som Petersburg gör. Allt är lite större, mer högljutt, smutsigare och besvärligare än hemma. Har hunnit sova två nätter i en säng som får kompisarnas berättelse om naprapaten som gav sovställningsråd på IKEA i Kungens kurva att framstå som science fiction.

 

Hittills har jag mest hunnit fascineras över den skarpa gränsen mellan lÃ¥t oss kalla det offentligt och privat. Den ryska servicen är ökänd och lever dessvärre oftast upp till sitt rykte. Det är hÃ¥rda, tomma blickar och inte ett uns av hjälpsamhet nÃ¥gonstans. (Ok, kanske nÃ¥gonstans men det är inte ofta.) SÃ¥ fort du bara fÃ¥r in en lilltÃ¥ över tröskeln till den privata sfären, sÃ¥ är det en helt annan femma. Även ytliga bekanta kan lägga ner stor energi och ansträngning pÃ¥ att hjälpa dig med vad det än vara mÃ¥. De oroar sig dessutom nÃ¥got alldeles enormt över hur du ska klara dig. (Jag är osäker pÃ¥ om det är jag som ger ett sÃ¥ otroligt förvirrat intryck eller om detta är ett allmänt fenomen.) VI har t.ex. följetongen ”Hittar du verkligen?” Svaret ”Ja, jag har bott i den här staden ett halvÃ¥r och har dessutom bÃ¥de karta och mobiltelefon.” verkar av nÃ¥gon anledning inte tillfredsställande. Jag fÃ¥r lÃ¥nga utförliga vägbeskrivningar, komplett med vilken sida av vägen man ska gÃ¥ pÃ¥ eller hur man byter tunnelbanelinje (som om det inte fanns stora tydliga skyltar). Jag ombeds peka ut vart jag ska pÃ¥ kartan sÃ¥ att jag säkert vet. ”Det är bäst jag ringer M. [som jag bor hos] och ber henne visa dig vägen” säger min kompis A. som jag ska hem till i morgon. Jag försöker utan större framgÃ¥ng pÃ¥peka att jag faktiskt varit hemma hos henne flera gÃ¥nger förut.