Ice Road

För flera år sedan klippte jag ut en notis från DN:s kultursida. Det handlade om orangepriset 2004 och jag sparade länge på det såsmåningom gulnade urklippet. Det var flera av de nominerade böckerna som fångade min uppmärksamhet – det här var vid en tidpunkt då jag var på ivrig jakt efter saker att läsa – och jag började hålla utkik efter titlarna. Den första jag fick tag på var vinnaren, Andrea Levys Small Island. Jag sträckläste den på mitt rum i St Petersburg våren 2005 och de jamaicanska invandrarna i London strax efter andra världskrigets slut var ett effektivt sätt att stänga ute den ryska verkligheten. Den kvarstår som en av de bästa böcker jag läst. I samma veva transporterade jag mig också till Nigeria via Chimamanda Ngozi Adichies Purple Hibiscus, som också den rekommenderas även om jag vill framhålla att bok nummer två Half of a yellow sun är snäppet vassare.

iceNågra år senare, tryggt på hemmaplan, så hittade jag långt efter att jag slutat leta den av böckerna som faktiskt handlade om staden jag befann mig när jag läste de andra: Gillan Slovos Ice Road. Den utspelar sig (huvudsakligen) i Leningrad under 1930-talet och slutar under krigets belägring, utan att avslöja för mycket är det ett öppet slut som är ungefär så lyckligt eller olyckligt som man kan förvänta sig. Innan krigets umbäranden har paranoian efter mordet på Kirov och Stalins utrensningar avhandlas. Det är således som man kanske kan gissa inte någon alltför upplyftande historia, men inte heller fullt så deprimerande som det skulle kunna ha varit. Boken kan sägas ha flera olika huvudpersoner: den höga partifunktionären Boris, hans dotter Natasha, historikern Anton, föräldralösa Anja. Men det är bara en som berättar i jag-form och som kanske får sägas vara boken verkliga huvudperson – städerskans Irina. Det börjar med att hon står och blickar ut över isen och det slutar med att hon står och blickar ut över isen, låt vara en annan is många mil och år senare.

Även om jag inte tycker att den når upp till de två andra böckerna från den gulnade notisen, så betyder det verkligen inte dålig. Den är klart läsvärd, och ger en hyfsad inblick i 1930-talets Sovjet. (Fast om det är främst det man är ute efter skulle jag snarare rekommendera Orlando Figes The Whisperers.)

Ice Road är så vitt jag vet inte översatt till svenska, och mer utförliga recenssioner kan läsas här eller här.

En reaktion på “Ice Road

  1. Irina är bland annat med på isbrytaren Tjeljuskin som kapsejsar i isen 1933, viĺket jag inte insåg var en historisk expedition innan jag kom till Kirovs lägenhet. Där på golvet ligger nämligen skinnet av en isbjörn som överlämnades till Kirov av expeditionsmedlemmarna när de under triumfartade former återvände till Leningrad, något som beskrivs mycket livfullt i boken.

    Isbjörnen som legat där på golvet i drygt 70 år hade små plasttofflor på sig, ungefär sådanadär blå överdrag som man ibland får ta på på sjukhus och liknande för att inte smutsa ner golvet. Och rent och fint var det.

Kommentarer inaktiverade.