Museet för stora fosterländska kriget

Jag vet inte om absurt är rätt ord, men Ukrainas nationalmuseum för stora fosterländska kriget är onekligen en upplevelse. Överväldigande. Inte bara för att det har jag vet inte hur mÃ¥nga ton ”Moderlandet” pÃ¥ taket (bara svärdet och skölden väger enligt min guidebok 12 ton). Det är nyare än man skulle kunna tro, invigt 1981 under slutet av Brezjnevtiden.  Museet är i röd sten med sovjetiska utsmyckningar och känns nästan nedtyngdt av jättestatyn. Salarna är mörka och det finns inga fönster.

vrak2Museet känns pÃ¥ sätt och vis som en relik frÃ¥n sovjettiden, men pÃ¥ samma gÃ¥ng nästan modernt och impressionistiskt. De mÃ¥ste gjort om utställningarna en del pÃ¥ sista tiden. Det har den sedvanliga hejdlösa blandningen av ryska och ukrainska, (Att nÃ¥gon skulle kunna det ena men inte det andra verkar helt okänt.) Det finns inte en skylt pÃ¥ engelska. Det finns inte en informationstavla om krigsförloppet. Kan du inte redan din krigshistoria sÃ¥ förvänta dig inte att fÃ¥ lära dig nÃ¥got. (Stora fosterländska kriget 1941-1944 är den sovjetiska benämningen pÃ¥ andra världskriget om jag inte nämnt det tidigare.) Salarna är dock märkta med saker som ”Försvaret av Kiev”, ”Under nazistisk ockupation” och liknande. Vi börjar med Molotov-Ribbentroppakten och slutar med hemkomsten frÃ¥n Berlin.

korsadnepr1Det finns en hel del rostiga krigsreliker, kläder, skor, vapen och amunition på museet. Och ungefär en miljard fotografier. Och brev. Och intyg, diplom och utmärkelser så att man blir alldeles snurrig. I mitten på varje sal finns installationer av krigsföremål. Och här och var hänger broderade dukar, och lite kors. Sovjetunionen, kristendom och folklore i en salig blandning.

Allra märkligast är nog ändå den sista salen. Där finns ett långbord dukat för begravning (?) med fastklistrade intyg i långa rader om att någon dött i kriget. Längs ena väggen hänger fotografi efter fotografi, ansiktsistasalen1ena smälter samman och jag inser att jag aldrig kommer kunna ta in hur många människor som dog och led de här åren. På andra väggen hänger broderade dukar och bilder av tanter i hucklen. Första gången jag var där började Vysotskijs krigssånger spelas, det var nästan spöklikt. Men idag var det tyst.

Sedan går man ut i ljuset; till Ärosalen som är i vit marmor, har stora fönster, mosaik i taket och namnet på de som förärats med utmärkelsen Sovjetunionens hjälte i guld.