Grattis CLS!

La pensée sauvage

La pensée sauvage

I dag fyller den strukturalistiska giganten Claude Lévi-Strauss 100 Ã¥r! (Ja, han lever fortfarande.) Han firas bland annat med ett symposium i Linköping som jag dessvärre inte har möjlighet att gÃ¥ pÃ¥. Jag hade gärna gjort det, för Claude Lévi-Strauss var faktiskt min första introduktion till antropologin – lÃ¥ngt innan jag visste vad antropologi var. När jag praoade pÃ¥ bokhandel i nian sÃ¥ fick jag vid avslutningen välja mig nÃ¥gra böcker, en av dem var Lévi-Strauss’ Lodjurets historia i vilken han analyserar sydamerikanska myter. Pappa, som utsatts för Lévi-Strauss under sina studier i sociologi pÃ¥ 1970-talet, ställde sig lite frÃ¥gande till 15-Ã¥ringens bokval.

När jag nÃ¥gra Ã¥r senare började läsa antropologi var CLS alltsÃ¥ redan ett bekant namn och föremÃ¥l för min fortsatta fascination. Han blev en symbol för ”riktig” analys: att med en fastställd metod och teorier om det mänskligt universella bryta ner och komma fram till vad nÃ¥got verkligen var.  Jag har sedan dess ändrat uppfattning om vad som kännetecknar riktig vetenskap, jag har aldrig riktigt fallit för CLS idéer om släktskapsatomer och systerutbyte, undrar om det inte är lite för lättköpt att prata om binära oppositioner som alltings ursprung och jag har fnissat Ã¥t hans texter som handlar om hÃ¥lkortens betydelse för den antropologiska forskningen.

Men ändå, fascination för CLS finns kvar. När vi skulle gå en klassikerkurs i Oslo var valet givet och i diskussionen om historiens nödvändiga selektivitet och ofullständighet i Det vilda tänkandet fick jag äntligen användning av min CLS-fascination. Även om Bourdieu är den enda strukturalist man numera med hedern i behåll kan framhålla i de akademiska kretsar där jag rör mig, håller jag på CLS alla dagar i veckan. Han kan dessutom, till skillnad från många andra franska (post)strukturalister, skriva läsligt, begripligt och njutbart.

För att hedra 100-åringen läser jag nu Spillror av paradiset – en bok som snarare är en reseskildring eller roman än vetenskaplig monografi och som kan läsas med behållning även av icke-antropologer. I förordet fick jag också förklaringen på en boktitel jag alltid ogillat: La pensée sauvage (värst klang har den engelska översättningen The Savage Mind) är inte bara det vilda tänkandet som bokens svenska titel lyder – utan även namnet på den blomma som får illustrera detta inlägg.