Nedmontering

Den första september traskade jag lite lätt nedslagen omkring på stadsbiblioteket i Norrköping på jakt efter böcker om Berlin. Jag hade föreläst tidigare på dagen och tyckt mig se hur studenterna blev allt mer uttråkade ju längre tiden gick. Föreläsningen hade delvis handlat om monument, och på väg mot geografihyllan fångades min blick av Stalins huvud svävande mot ett ljusblå bakgrund bredvid en huvudlös staty. Det var Anatolij Zlobins Nedmontering – eller – anvisning om bästa sättet att störta monument som avsetts stå i århundraden, om det plötsligt visar sig att de blivit uppförda på fel plats och till minnet av fel person. Den fick naturligtvis följa med mig hem.

Nedmonteringen skrevs ursprungligen pÃ¥ 1960-talet och är en satir över Chrusjtjev-eras avstalinisering. Huvudpersonen är skulptören Buritj vars gigantiska verk ”Stofilen” är det som ska nedmonteras. Statyns skala illustreras bäst av det 112 cm lÃ¥nga fingret. I övrigt figurerar partitoppen, monumentets väktare och nÃ¥gon enstaka vacker kvinna. Satirens budskap är att avstaliniseringen var nÃ¥got som bara skedde pÃ¥ ytan, under fanns det gamla samhället kvar. Zlobijn gör inte nÃ¥gra störres försök att dölja satirens objekt, Stalin blir visserligen Samin, men Moskva är fortfarande Moskva. Det gÃ¥r inte att missa vad som är inspirationen i alla fall. Som det heter i baksidenstextens retoriska frÃ¥ga, ”Men vad har man för nytta av att störta tyrannens staty, när sockeln ändÃ¥ lämnas kvar?” Boken kunde föga förvÃ¥nande inte ges ut i Sovjetunionen dÃ¥ den skrevs, utan kom istället med den flodvÃ¥g att av tidigare förbjudna böcker som kännetecknade perestrojkan.

Min upptäckt av Nedmontering skedde alltÃ¥ för ungefär tvÃ¥ och en halv mÃ¥nad sedan och jag har nu kommit ända till sidan 97. ”Du gör inga större framsteg med den där boken” som min tillfälliga australiensiska lägenhetskamrat konstaterade häromdagen. Jag kommer faktiskt inte komma sÃ¥ mycket längre än till sidan 97 heller. Mitt boktÃ¥lamod är kort och Nedmontering är ärligt talat en ganska trist historia. Det är en satir, och som satirer kan göra kännetecknas den av överdrifter och grovhuggna karaktärsdrag. Personerna i boken fÃ¥r varken liv eller djup och jag känner mig väldigt likgiltig inför deras fortsatta öden. Och monument, fascinerande som de är, är ju de facto inte särskilt levande. Satiren kan inte bära nästan 400 sidor, den hade kanske gjort sig bättre som en novell?