Ingwer!

Jag trodde inte att en grönsakshandling i Sandnes skulle fÃ¥ mig att komma det närmsta lösningen pÃ¥ mina Ã¥ksjukeproblem jag nÃ¥gonsin varit, men det var pÃ¥ invandrarbutiken pÃ¥ Sandnes huvudgata som vi träffades första gÃ¥ngen, Sin A:s Pepper Mint Ginger Chew och jag. PÃ¥ den sidan ni inte fÃ¥r se kan man läsa att den är ”top quality good taste” och ”suitable for the whole family at any time”. Det är dessutom en Product of Indonesia. Framsidestexten är en smula svÃ¥rläst, men man kan ju tydligt se bÃ¥de ingefära och mint, de verksamma ingredienserna.

Eftersom min genomsnittliga besöksfrekvens i Sandnes hittills varit en gång vart 29:e år så har jag varit en smula orolig för fortsättningen; det är ett ändligt antal bitar i asken. Skulle jag bli tvungen att starta direktimport? Till min stora lycka hittade dock min man den turkosa asken på en te-och kaffeäffär i Globen. Pendlingen är räddad!

Jag brukar avundsjukt lyssna på mina kollegors berättelser om sina effektiva tågresor. Jag har testat apotekets utbud av akupressurarmband (humbug!), åksjuketabletter (a.k.a. sömnpiller) och åksjuketuggumin. Alkohol slår av balanssinnet och har viss effekt, men för morgontåget på väg till jobbet är det inte att rekomendera. Visserligen kan jag även fortsättningsvis bara drömma om att kunna läsa på X2000 men numera kan jag när illamående kommer smygande rota fram Pepper Mint Ginger Chew och på ett litet kick är det som bortblåst! Magiskt!

Jag vill därför rikta ett stort tack till Indonesiens folk för denna fantastiska uppfinning, samt till den butiksägare i Globen som saluför den.

Publicerat i mat

Moderlandet glömmer inte sina hjältar

Utsikt från soldatens fot

Utsikt från soldatens fot

Berlinresans monumentala höjdpunkt var utan tvekan Sowjetisches Ehrenmal Treptower Park. Gigantiskt räcker inte riktigt till för att beskriva det. Det ligger en bit ut i det gamla Östberlin, man tar S-bahn till Treptow. Väl där får man irra en knapp kilometer i parken innan man stöter på en portal i sten. Inskriptionen, på ryska och tyska, visar att du kommit rätt: ”Era stora hjältedåd är odödliga. Er ära ska leva genom sekler. Moderlandet kommer alltid bevara ert minne.”

Själva monumentet kommer man fram i nittio graders vinkel till. Först stöter man på statyn av moderlandet. Sedan ser man två gigantiska röda marmorgrejer som påminner om stiliserade sovjetiska flaggor med inristade budskap och hammaren och skäran som tycks bilda en port, på var sin sida sitter en skulptur av en knäböjande soldat med sänkt huvud. Marmorn togs från Hitlers Reichskanzlei. Vid marmorn står en grupp och får en guidning, gissningsvis hör de ihop med den turistbuss som stod parkerad vid ingången.

Turistgruppen spanar ut över något som påminner om gigantiskt barockträdgård, uppbyggd kring fem eldstäder som är inramade av lagerkransar i metall och lagerkransmönster i marken. På varje sida om detta står vita block som för tanken till sarkofager med reliefmotiv från kriget och på kanten av varje är gyllene stalincitat inristade. På ryska till vänster från ingångshåller, tyska till höger. (Varje stenblock finns alltså i två uppsättningar.) Jag läser storögd och fascinerad alla Stalins visdomsord men kan inte minnas ett enda.

Centralpunkten i monumentet är kanske något förvånande inte moderlandet utan en gigantisk staty av en soldat med ett barn på armen och ett svärd som slår sönder en svastika. Statyn lär vara inspirerad av berättelser om sovjetiska soldater som räddade tyska barn under slaget om Berlin. Man kan klättra upp för sockeln som soldaten står på och kika in i rummet under, där ligger några enstaka blommor men jag kan inte se den dedikation till den okända soldaten som jag nog hade förväntat mig.

På väg ut stannar vi till vid en informationsskylt som tyvärr bara är på tyska och därför ger mig en ganska översiktlig bild av monumentetes historia. Det går i alla fall att utläsa att monumentet, som invigdes 1949, nyligen renoverats och verkar ha varit ganska förfallet innan dess. Nu är det dock i toppskick. Det förvånar mig en smula att stalincitaten fått vara kvar. Det är alltså rest väldigt snart efter krigsslutet, även om det är några år yngre än det sovjetiska monumentet i Tiergarten som restes redan 1946. Bilder där visar hur det nyresta monumentet tronar över resterna av det stridshärjade Berlin. Det var alltså högre prioritet att bygga monument än att bygga upp staden. Segrarens historia skulle stå inskriven över de besegrade.

När vi går står nästa buss vid ingången, den här gången är det ryska ungdomar som gissningsvis kommit för att betyga de fallna sin respekt. Moderlandet glömmer inte sina hjältar.

Lidandets hierarki

Denkmal für die ermordeten Juden Europas

Denkmal für die ermordeten Juden Europas

Temat för jobbets resa till Berlin var Vergangenheitsbewältigung: försöken att göra upp med det förflutna. (Bara tyska kan konstruera ett begrepp med 25 bokstäver…) Det var sÃ¥ länge sedan jag var där att det nästan fÃ¥r betraktas som mitt första besök i Berlin, och för en monumentknarkare som mig bjuder staden pÃ¥ mycket smaskens. En av höjdpunkterna var Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Berömt och hajpat levde det upp till mina höga förväntningar.

Monumentet till Europas mördade judar invigdes i samband med 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. Det består av 2711 betongblock av olika höjd som är placerade i ett rutmönster på ett område stort som nästan 3 fotbollsplaner ett stenkast från Brandenburger Tor. Enligt arkitekten Peter Eisenman ska blocken skapa en obehaglig och förvirrande atmosfär och skulpturen som helhet representera ett ordnat system som förlorat kontakten men mänskligt förnuft. Det låter ungefär som beskrivningen av konsten i tunnelbanan – fast här funkar det mycket bättre. Just att det inte använder någon tydlig symbolism gör monumentet kraftfullare. (Jag övergav min önskan om att det skulle varit mindre raka led och mer labyrint när jag insåg hur obehaglig svårt det hade kunnat bli att hitta ut.)

Något så stort, dyrt och symbolladdat har naturligtvis utsatts för kritik. Inte bara har det tyckts att det är för stort, dyrt och fult, konstruktörerna lyckades dessutom skriva kontrakt med företaget som tillverkade Zyklon B till gaskamrarna. Inte så bra. Men även vem som åminns med monumentet har kritiserats. Denna diskussion kan man fördjupa sig i bland annat Jan Sellings avhandling Ur det förflutnas skuggor: Historiediskurs och nationalism i Tyskland 1990-2000 som jag läste som uppladdning för resan. Den handlar om mediedebatter om synen på det förflutna och skillnaden mellan öst-och västtyskt förhållande till nazitiden, Vergangenheitsbewältigung och några så kallade minnesorter som varit föremål för kontroverser.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas är just ett monument över Europas mördade judar och inte över förintelsen i allmänhet. Selling framhÃ¥ller att monumentet delvis är ett svar pÃ¥ Neue Wache, Tysklands nationella minnesort nÃ¥gon kilometer bort, som tillägnades ”offer för krig och vÃ¥ldsherravälde” och kritiserats för att inte göra skillnad pÃ¥ offer och bödlar. FrÃ¥n judiskt hÃ¥ll framhölls att även om inte alla Wermacht-soldater var övertygade nazister hjälpte deras insatser vid fronten ändÃ¥ till att hÃ¥lla gaskamrarna igÃ¥ng. För att godta Neue Wache lovades de judiska organisationerna ett eget monument.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas utesluter alltså andra offer för Förintelsen, som romer och homosexuella. Detta ledde föga förvånande till protester från dessa grupper och kyliga relationer mellan företrädare för främst judar och romer. Sedan något år finns på andra sidan gatan från stenfältet ett monument över de homosexeulla som mördades under förintelsen, och jag har hört rykten om att ett romskt monument är under konstruktion.

Det här pÃ¥minner om den amerikansk/rysk/judiska historikern Nina Tumarkins resonemang om det sovjetiska förhÃ¥llandet till Förintelsen. Delvis kan det sovjetiska nedtonandet, ja kanske till och med förnekandet, av Förintelsen skyllas pÃ¥ antisemitism men framförallt menar hon att det hänger samman med ”the psychological economy of suffering” och ”the pecking order of martyred nationalities” – en vilja att vara högst i vad som kan kallas lidandets hierarki. Att erkänna och föra fram Förintelsen, skulle innebära att man frÃ¥ntog det sovjtiska folket sin status som ’supervictim, par excellance’ pÃ¥ vilken man baserade mycket legitimitet.

SÃ¥ när jag traskar omkring bland betongblocken kan jag inte lÃ¥ta bli att förundras över hur viktigt det verkar vara att kunna säga ”Vi (vÃ¥rt folk) hade det värst!” och önska att ett sÃ¥ kraftfullt, rent och symbolbefriat monument skulle kunna fÃ¥ vara lite öppnare och mer inkluderande. (Men jag ska inte ge mig in i monumentbranchen, det verkar omöjligt att göra rätt.)