Snart är det över!

Om en vecka har USA valt ny president. Äntligen! Min längtan efter detta handlar dock inte bara, eller ens främst, om sympati med mina amerikanska vänners entusiasm över en Bush-fri framtid. (”Even though John McCain is perfectly awful, there are a few good points to him, and he just won’t be as bad as Bush. That is really exciting for us” som en av dem uttryckte det i vÃ¥ras.) Nej, skälet är mycket enklara än sÃ¥: Jag är sjukt less pÃ¥ det amerikanska presidentvalet.

Jag längtar efter att kunna slå upp en tidning utan att mötas av de senaste kampanjnyheterna, jag vill inte höra ett ord till om Palins garderob eller McCains inställda tv-shower. Som de flesta på den här sidan Atlanten skulle jag visserligen rösta demokratiskt om jag fick, men jag kan ändå inte uppbåda någon större entusiasm över Barack Obama. Jag säger good riddance till Bush och orkar inte engagera mig ett dugg i vem som kommer att efterträda honom. Jag får ju inte rösta och den dagen då USA blir världspolitikens good guys är nog ändå långt borta.

Mitt nästan aggressiva ointresse får mig dock att inse en stor brist i min inlevelseförmåga. Jag har träffat många ryssar som vill ha Sovjetunionen tillbaka, eller som åtminståne ser tillbaka på den tiden med viss nostalgi. Visserligen håller jag inte med dem, men jag kan förstå hur de tänker och vad de värdesätte i den världen som de upplever att de saknar nu. Men jag kan för mitt liv inte begripa mig på de amerikanska republikanerna. Hur tänker de? Vad är det för värld de vill ha egentligen? De är förmodligen världens mäktigaste grupp – och jag fattar ingenting.