Dokumentera mera

Jag kände mig warpad några år tillbaka igår när jag satt på fakultetens forskarutbildningsdag som handlade om kvalitetssäkring i forskarutbildningen. Som studentaktiv på Göteborgs universitet under detta millenniums tidiga år var det en väldig massa snack om kvalitetssäkring eftersom högskoleverket precis hade fått regeringens uppdrag at börja utvärdera Sveriges universitet och högskolor. Vet inte om mitt nuvande universitet ligger sisådär sju år efter, eller är det bara så att samma frågor tenderar att diskuteras om och om igen. Men frågan har fått förnyad aktualitet då det kommer signaler om att nuvarande regering vill damma av den gamla tanken att pengar för högre utbildning ska fördelas efter kvalitet.

Ett steg har regeringen redan tagit: I den forskningsproposition som kom idag ligger förslaget att forskningsmedel ska fördelas till lärosätena i konkurrens och efter kvalitetet. Fakultetens dekan framhöll igÃ¥r att vad som är god kvalitet är social konvention och att han har svÃ¥rt att tänka sig objektiva kriterier för detta. Regeringen gör det dock lite lättare för sig i proppen och bestämmer att god kvalitet mäts i 1) hur mycket externa medel man fÃ¥r in, och 2) hur mÃ¥nga citeringar och publiceringar som finns pÃ¥ ”rätt” ställen. (Se t.ex. dagens DN) ”Ã…t den som har ska vara givet” enkelt uttryckt. TvÃ¥ lättmätta kriterier, men vad säger de egentligen?

GÃ¥rdagens tillställning hade till viss del karaktären av pep talk. ”Synliggörande” var ledordet, det vi gör är bra vi mÃ¥ste bara visa det. Den akademiska forskningens traditionella kvalitetssäkringsinstrument – disputationen och seminariet framhölls som viktiga instrument. Och det var en väldig massa snack om den individuella studieplanen. Fast hur man ska bryta ner detta till kriterier för resursfördelning har jag svÃ¥rt att se.

Hela kvalitessäkringsgrejen tycks bygga pÃ¥ nÃ¥gon slags vildvittrelogik – syns inte finns inte. Kan man inte se vad har gjorts, sÃ¥ har inget gjorts. NÃ¥gon framhöll att det tycks rÃ¥da ett slags ”dokumentationsraseri”,  i anställningsnämnderna ser man hur de sökandes CV:n växer och växer. Kan det inte finnas värde även i sÃ¥dant som inte dokumenteras? Risken blir att man lägger sÃ¥ mycket tid pÃ¥ att dokumentera det man gör att man inte hinner göra det. Men finns det ingen dokumentation sÃ¥ kan man inte mäta, och kan man inte mätas sÃ¥ kanske man inte fÃ¥r nÃ¥gra pengar framöver. SÃ¥ slutfrÃ¥gan blev: Vad är rationellt, relevant och framförallt nödvändigt att göra pÃ¥ omrÃ¥det?