Lidandets hierarki

Denkmal für die ermordeten Juden Europas

Denkmal für die ermordeten Juden Europas

Temat för jobbets resa till Berlin var Vergangenheitsbewältigung: försöken att göra upp med det förflutna. (Bara tyska kan konstruera ett begrepp med 25 bokstäver…) Det var sÃ¥ länge sedan jag var där att det nästan fÃ¥r betraktas som mitt första besök i Berlin, och för en monumentknarkare som mig bjuder staden pÃ¥ mycket smaskens. En av höjdpunkterna var Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Berömt och hajpat levde det upp till mina höga förväntningar.

Monumentet till Europas mördade judar invigdes i samband med 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. Det består av 2711 betongblock av olika höjd som är placerade i ett rutmönster på ett område stort som nästan 3 fotbollsplaner ett stenkast från Brandenburger Tor. Enligt arkitekten Peter Eisenman ska blocken skapa en obehaglig och förvirrande atmosfär och skulpturen som helhet representera ett ordnat system som förlorat kontakten men mänskligt förnuft. Det låter ungefär som beskrivningen av konsten i tunnelbanan – fast här funkar det mycket bättre. Just att det inte använder någon tydlig symbolism gör monumentet kraftfullare. (Jag övergav min önskan om att det skulle varit mindre raka led och mer labyrint när jag insåg hur obehaglig svårt det hade kunnat bli att hitta ut.)

Något så stort, dyrt och symbolladdat har naturligtvis utsatts för kritik. Inte bara har det tyckts att det är för stort, dyrt och fult, konstruktörerna lyckades dessutom skriva kontrakt med företaget som tillverkade Zyklon B till gaskamrarna. Inte så bra. Men även vem som åminns med monumentet har kritiserats. Denna diskussion kan man fördjupa sig i bland annat Jan Sellings avhandling Ur det förflutnas skuggor: Historiediskurs och nationalism i Tyskland 1990-2000 som jag läste som uppladdning för resan. Den handlar om mediedebatter om synen på det förflutna och skillnaden mellan öst-och västtyskt förhållande till nazitiden, Vergangenheitsbewältigung och några så kallade minnesorter som varit föremål för kontroverser.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas är just ett monument över Europas mördade judar och inte över förintelsen i allmänhet. Selling framhÃ¥ller att monumentet delvis är ett svar pÃ¥ Neue Wache, Tysklands nationella minnesort nÃ¥gon kilometer bort, som tillägnades ”offer för krig och vÃ¥ldsherravälde” och kritiserats för att inte göra skillnad pÃ¥ offer och bödlar. FrÃ¥n judiskt hÃ¥ll framhölls att även om inte alla Wermacht-soldater var övertygade nazister hjälpte deras insatser vid fronten ändÃ¥ till att hÃ¥lla gaskamrarna igÃ¥ng. För att godta Neue Wache lovades de judiska organisationerna ett eget monument.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas utesluter alltså andra offer för Förintelsen, som romer och homosexuella. Detta ledde föga förvånande till protester från dessa grupper och kyliga relationer mellan företrädare för främst judar och romer. Sedan något år finns på andra sidan gatan från stenfältet ett monument över de homosexeulla som mördades under förintelsen, och jag har hört rykten om att ett romskt monument är under konstruktion.

Det här pÃ¥minner om den amerikansk/rysk/judiska historikern Nina Tumarkins resonemang om det sovjetiska förhÃ¥llandet till Förintelsen. Delvis kan det sovjetiska nedtonandet, ja kanske till och med förnekandet, av Förintelsen skyllas pÃ¥ antisemitism men framförallt menar hon att det hänger samman med ”the psychological economy of suffering” och ”the pecking order of martyred nationalities” – en vilja att vara högst i vad som kan kallas lidandets hierarki. Att erkänna och föra fram Förintelsen, skulle innebära att man frÃ¥ntog det sovjtiska folket sin status som ’supervictim, par excellance’ pÃ¥ vilken man baserade mycket legitimitet.

SÃ¥ när jag traskar omkring bland betongblocken kan jag inte lÃ¥ta bli att förundras över hur viktigt det verkar vara att kunna säga ”Vi (vÃ¥rt folk) hade det värst!” och önska att ett sÃ¥ kraftfullt, rent och symbolbefriat monument skulle kunna fÃ¥ vara lite öppnare och mer inkluderande. (Men jag ska inte ge mig in i monumentbranchen, det verkar omöjligt att göra rätt.)