Ödesdiger vetenskap

Jag har precis läst ut Michail Bulgakovs De ödesdigra äggen. En kort roman som utspelar sig i Moskva i en nära framtid frÃ¥n när den skrevs. Epitetet science fiction kan väl förresten vara sägas vara ovantligt passande eftersom boken kretsar just kring vetenskap. Bokens huvudperson Vladimir Ipantievitj Persikov är professor i zoologi och upptäcker av en slump en röd strÃ¥le som pÃ¥skyndar utvecklingen enormt hos grodor. De växer i en rasande takt, men fÃ¥r ocksÃ¥ nÃ¥got ondsint över sig. Persikov tror sig exhalterad ha hittat en ”livsstÃ¥le” och pÃ¥ nÃ¥got sätt sprider sig nyheten till en illistig journalist gör Persikov och upptäckten berömd. I samband med hans upptäckt härjar ocksÃ¥ en hönspest och för att fÃ¥ igÃ¥ng sovjetunionens avstannande hönsindustri kallas professorns strÃ¥le in. Konsekvenserna blir, som antyds i titeln, ödesdigra.

Boken får mig att tänka på programmet om Trofim Lysenko (1898-1976) som In our time (BBC Radio 4) hade nyligen. (Torra britter när de är som bäst!) Eftersom boken skrevs redan 1924, ett par år innan Lysenko började härja, kan väl Bulgakov knappast ha haft honom i tankarna. Men det finns paralleler så antingen var Bulgakov synsk eller så var hans samtidskildring och satir så träffsäker att den identifierade tendenser som ännu inte fullt blommat ut. (Eller så är alla eventuella likheter bara en slump.)

Lysenko i vetefältetHur som helst så är Lysenko förmodligen Stalintidens mest (ö)kända vetenskapsman. Eller, vetenskapsman är kanske för mycket sagt, för hans metoder var på många sätt ovetenskapliga. Lysenko blev berömd 1927 för att ha fått ärtor att växa på vintern i Azerbajdzjan. En annan av hans tidiga experiment handlade om att blötlägga vete över vintern för att öka dess produktivitet. Grundidén var att man genom yttre påverkan skulle kunna förändra växters egenskaper och sedan få detta att gå i arv (naturligt urval i racerfart), så att man t.ex. kunde härda utsäde och odla vete under den sibiriska vintern.

Till skillnad från Bulgakovs huvudperson Persikov, en solitt borgerlig professor, var Lysenko var född i en bondefamilj. Han hade lite formell utbildning och var inte knuten till något akademiskt lärosäte. Han passade alltså utmärkt in i 20-talets politik att ersätta den gamla eliten med en ny, Den karaktär som påminner mest om honom i boken är inte Persikov utan sovchos-föreståndaren Rock. Catherine Merridale påpekar i In our time att Lysenko var expert på att få experiment att framstå som succéer innan de ens var färdiga. Ingen av hans succéer har heller kunnat upprepas (just reproducerbarthet brukar vara en kriterium för god vetenskap). Precis som i Bulgakovs bok där Rock får sovjetledningens tillstånd att sätta igång med storskalig hönsframställning, sattes även Lysenkos idéer igång direkt i stor skala, utan några föregående experiment. Inte nog med det, den mer solit vetenskapliga genetikforskning som pågick i Sovjetunionen avbröts, lades ner och förstördes. I både boken och verkligheten blev konsekvenserna just ödesdigra.

Tillskillnad från Persikov, så blev Lysenkos ödesdigra experiment inte hans egen undergång, han fick vara kvar som ledare för sovjetunionens genetikinstitut ända fram till mitten av 1960-talet. Lysenko hade även lyckats få Chrusjtjovs öra, men hans teorier ifrågasatts mer och mer sedan det efter Stalins död blev enklare att ha avvikande åsikter med livet i behåll.

På tal om synskhet eller slump skulle bokens slut förresten kunna fungera som en allegori över Nazitysklands anfall på Sovjetunionen och hur det slutligen stoppades (i alla fall västvärldens tolkningar av förloppet.)