Lenin Lever!

Jag tillbringade en tÃ¥gresa med Nina Tumarkins Lenin Lives! The Lenin cult in Soviet Russia igÃ¥r. Det var ett ganska trevligt sällskap. Boken har en ganska utförlig biografi och hon tecknar en bild av en man som skulle vända sig i sin grav om han hade nÃ¥gon över hur han behandlats efter sin död. Huvudfokus är 1920-talet även om epilog och efterord tar upp en längre tidsperiod. Där beskriver hon kulten pÃ¥ 1960 och 70-talet som större mer omfattande, kitchigare och tommare. (Hon Ã¥terger nÃ¥gra Lenin-skämt frÃ¥n den tiden, t.ex: ”Varför säljer affärerna sängar för tre till nygifta? För Lenin är alltid med oss.”) Den tidiga Leninkulten var dock av annan art, dÃ¥ hans död utlöste genuin sorg och saknad över hela Sovjetunionen. Lenin personifierade revolutionen och Sovjetunionen, och Tumarkin menar att det som hon kallar böndernas ”naiva monarkism” (tsaren är god, bojarerna är onda) projiserades pÃ¥ Lenin och det spreds över hela sovjetunionen, pÃ¥ mÃ¥nga sprÃ¥k, folklore och berättelser om Lenin. MÃ¥nga gick ut pÃ¥ att Lenin i själva verket inte var död.

Lätt morbid som jag är, fascinerades jag mest om kapitlet om hans död och spelet kring begravning och balsamering. Tumarkin föreslÃ¥r fyra tänkbara källor till att idén om att balsamera kroppen uppkom: Den första är upptäckten av Tutankhamons grav nÃ¥gra mÃ¥nader tidare, som sÃ¥ att säga gjorde att balsamering i lÃ¥g i tiden. Flera i bolsjeviktoppen var ocksÃ¥ influerade av relionsfilosofen Fjodorovs tankar om odödlighet (som jag skrivit om tidigare) och dessutom fanns det som Tumarkin kallar ”the Bolshevik god-building movement”, människor som hade vänt sig till bolsjevikerna sökande en ny religion, och en av dem, Leonid Krasin, var ansvarig för balsameringen. Sist men inte minst, finns det en rysk ortodox tradition som hävdar att helgons kvarlevor inte ruttnar. Förgängelsen rör inte de heligas kroppar. (Själv var Lenin en föresprÃ¥kare av kremering – ett radikalt brott mot ortodox tradition – och hade uttalat att han ansÃ¥g att det borde byggas krematorier, som vid den här tiden inte fanns i landet.)

Det var dock inte alla som gillade idén, inte minst Lenins änka och övriga familj var motståndare till balsameringen, och i partiledningen protesterade Trotskij, Bucharin och Kamenev häftigt. Trotskij (citerad av Tumarkin) reagerade som följer på Stalins utspel att Lenin som en rysk person måste begravas på ett ryskt sätt:

”The Russian manner, in acconrdance with the canons of the Russian orthodox church, that makes relics out of its saints. Apparently we, the party of revolutionary Marxism, are advised to behave in the same way – to preserve the body of Lenin. Earlier there were the relics of Sergius of Radonez and Serafim of Sarov; now they want to replace these with the relics of Vladimir Illich.” (s. 175)

Miraklet att Lenins kravlever inte ruttande presenterades inte som gudomligt utan som vetenskapligt, och vetenskapen kan kanske sägas ha en liknande roll i sekulära samhällen. Det dominerande i minnestalen över Lenin att hans gärning lever vidare. Odödlig i bÃ¥de kropp och gärning, Lenin skulle i sanning leva vidare. Tumarkin framhÃ¥ller dock att ”The Lenin cult was less an actual substitute for religion than a party effort to fuse religious and political ritual to mobilize the population.” (s. 197)

Det kommer då och då rykten om att Lenin ska begravas, Tumarkin berättar om biofysikern Chomutov, som var en del av den grupp forskare som hade hand om Lenins kropp, som i ett postumt publicerat brev i Izvestija 1994 avslöjade att Lenins kropp inte alls var i så bra skick som det officiellt hävdades. Balsameringsmetoden var arkaisk, utvecklad 1895, men själv hade han utvecklat en bättre, som stridigheter bland personalen förhindrade. Så kanske firar tillslut förruttnelsen en triumf över evigheten så Lenin kan få bli begravd precis som vanliga dödliga?

Affischen bredvid är en av de mer kända, texten är ett utdrag ur Majakovskijs dikt Komsomolskaja: ”Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva!”