Objektivt sett

Det tog mig ofantligt lång tid, över ett år, att läsa ut Extremely Loud & Incredibly close av Jonathan Safran Foer. Det märkliga, givet den långa tiden, är att jag hela tiden tyckt att boken var rätt bra. (Med tanke på hur illa jag tyckte om Eextremelyloud_1.jpgverything is illuminated är det rätt anmärkningsvärt att jag ens började läsa.) Huvudpersonen är 9-årige Oskar Schnell som förlorade sin far 11 september 2001.

Oskar hittar en dag en nyckel i en vas och är övertygad om att det är hans far som lämnat honom en gåta han måste lösa. Så han beger sig på jakt efter låset som nyckeln öppnar. Jag måste erkänna att bokens början inte är alldeles färsk i mitt medvetande längre, men efter ett drygt år och 326 sidor är det en scen i slutet på boken som fastnat. Under en nattlig utflykt (som jag inte kan beskriva närmre utan att avslöja bokens upplösning) har Oskar, som är oerhört fascinerad av naturvetenskap, en diskussion med limousine-chauffören Gerald om hans döttrar:

”Are they both special?” He cracked up and said, ”Of course their pop is gonna say they’re special.” “But objectively.” “What’s that?” “Like factually. Truthfully.” “The truth is I’m their pop.” (s. 316)

Mitt år har hittills präglats av (alltför många) epistemologiska diskussioner: Vad är kunskap? Hur kan man nå den? Vad är sanning? Och så objektivitet – är det ens möjligt? Det kan inte sammanfattas så mycket bättre än i citatet ovan.