På återseende

Det är frost och åtta grader kallt. Som det ska vara hos föräldrarna, där det alltid är vintrigare än där jag bor. På vägen hit igår tillbringade jag trekvart på stationen i Jönköping. Konstig förbindelse, X2000 till Jönköping och sedan buss vidare. Det är ju i Nässjö eller Falköping man byter. Det var länge sedan jag var där. Har väntsalen verkligen alltid varit så liten, rulltrappan alltid så kort? Jag minns det som så stort, högt och luftigt. Det sägs ju att återseende av barndomens platser ofta är så, oj var det jättehöga berget bara en pytteliten kulle. Men Jönköping är inte min barndoms utan mina sena tonårs plats så det kan inte ha med min egen längd att göra. Växt på något annat plan, det låter olidligt pretentiöst men är förmodligen sant.
Buss 839 var ocksÃ¥ ett annat Ã¥terseende. Det mÃ¥ste varit 10 Ã¥r sedan jag senast Ã¥kte med buss 839. ”Du har en sÃ¥n riktig biljett” sa busschauffören nästan imponerad, och jag undrade vad för oriktiga biljetter han spenderade tid att kolla pÃ¥. Buss 839 var sig lik, det vill säga den var i det närmaste tom. Vi var tre personer pÃ¥ bussen. Och jag gick av pÃ¥ första hÃ¥llplaten, ingen gick pÃ¥ sÃ¥ dÃ¥ var de tvÃ¥ personer som fortsatte norrut. Busschauffören, som väl försökte leva upp till devisen om en man med glatt humör, vinkade av mig innan han for vidare.
Konduktören pÃ¥ X2000 stakade sig pÃ¥ min destinationsord, det brukar de inte göra eftersom 1) man kan Ã¥ka tÃ¥g dit, och 2) det är inte särskilt svÃ¥ruttalat (om man har svenska som modersmÃ¥l vilket han verkar haft, annars kan det nog vara klurigt med bÃ¥de u och sj). ”Hette det sÃ¥ la han till” med betydelsen det är väl ändÃ¥ en hopplös hÃ¥la. Det är det naturligtvis, men jag börjar inse att det är med ursprungsorter som med föräldrar, man fÃ¥r gärna gnälla pÃ¥ dem själv men om nÃ¥gon annan gör det blir man lite förnärmad.